Förälder med personlighetsstörning?

Anonym (Jana)

Thu 27 Jun 2019 23:12
114 svar

Citera Visa endast Anmäl

Förälder med personlighetsstörning?

Jag har på senare tid funderat mer och mer på min mammas märkliga sätt och beteende. Jag undrar om hon kanske har en lätt variant av autism, asperger kanske. Att det är något fel, det är helt säkert, för hon misstolkar allt. Ska dra några exempel så vill jag höra vad ni tror att hon kan ha för något. Inga svar om att man inte kan diagnosticera, bara lite brainstorming.

Hon är ofta väldigt aggressiv och det är fel på alla. Hon ser inte sin egen del i när hon hamnar på kant med folk trots att det nästan alltid är hon som gjort fel, t.ex sagt något oerhört plumpt eller elakt. Hon inser det inte ens om man påtalar det.

Men får aldrig förklara något för henne, då blir hon arg. Hon kan inte ta en instruktion. Omöjligt.

Hon verkar inte bry sig så mycket om sina nära. Hon pratar skit om sina barn och om vi gör mågot fel, t.ex inte hör av oss på ett tag så kan hon tycka att ja, då kan vi helt sluta höras. Hon har inga problem att strunta i att ge en födelsedagspresent om hon blivit sur för något.

Hon klarar inte att höra på när andra berättar saker som är vardagliga utan hon kan bara lyssna om det är skitsnack. Hon kan inte relatera till något man säger, utan blir rastlös och försöker få in samtalet på sig själv. Hon pratar 99% av tiden. Dessutom om saker som är helt ointressanta men det inser hon inte. T.ex kan hon berätta i flera miuter om när hon har klippt gräset och liknande saker. Hon har noll förståelse för människors reaktioner och människor som inte är som hon. Hon säger t.ex att alla som köper en bil som kostar över 100.000 är idioter. Hon visar noll empati. När någon av hennes barn har haft det svårt så bryr hon sig inte alls. Hon verkar snarare tycka att det händer något spännande. Hon blir hotad av att någon gör något oväntat och reagerar med aggression. Hon har aldrig rätt ord, och försöker inte ens visa att hon bryr sig när någon har det svårt. Hon struntar i dem. Tror inte hon förstår barn och vad de behöver känslomässigt. Hon är som ett barn själv. Om ett barn säger något till henne ska hon genast tävla som om de är lika gamla. Typ "min pappa är bättre än din".
- «
- ‹
- Sida 6 av 11
- 1
- 2
- 3
- 4
- 5
- 6
- 7
- 8
- 9
- 10
- 11
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Förälder med personlighetsstörning?
Anonym (Jana) Trådstartaren

Sat 29 Jun 2019 09:49
#51

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Känner igen mig) skrev 2019-06-29 00:27:27 följande:
Jag är lite äldre än du och min mamma påminner delvis om det du beskriver, plus ytterligare en del.

Hon är riktigt trevlig mot alla hon träffar kortare än 15 minuter, men sen börjar hon bli vass i tonen. Det är något som är fel på ALLA andra. För vräkiga, för skrytsamma, för färglösa, för obildade, för tjocka, för magra, för snåla, för tråkiga, för slösaktiga ... alltså ALLA egenskaper hos andra kritiseras.

Det närmaste vänlighet hon kommer är om hon kan konstatera arr det är synd om andra på något vis. Min syster är frånskild, så henne är det synd om. Men det leder inte till att mamma hjälper henne med något, utan i stället försöker hon nästla sig in och bli bästis med sin f.d. svärson och utifrån den positionen skuldbelägga min syster. Hon hör av sig och säger "Jag fikade med Magnus i dag. Han mår inte bra, jag ser det på honom. Jag tror att du måste sluta träffa din nya kille."

Hon har gullegrisar bland barnbarnen. Min son är fantastisk, min dotter är inte värd vatten. Samma med syrrans två pojkar, då är den äldste gullegrisar och den yngste tråkig.

När vi ibland har konfronterat henne säger hon att hon bara skämtar. Försöker vi förklara att barnen inte tycker det är skämt så heter det att vi klemar bort dem.

Utöver allt detta är hon en fullfjädrad drama queen. Ingenting är för litet för att ställa till en scen om.

Din mamma verkar ha det sociala i sig, och vilken drama queen! Verkligen "stirring the pot"!

Min skulle aldrig klara att nästla in sig även om hon försöker. Man blir bara paff över hennes brist på insikt. Hon är så off rent socialt att hon misstolkar allt. Hon "vet" vad alla tycker och tänker innan någon ens berättat det. Och det utgår hon från. Så ingen skulle ta hennes parti eller luras av henne, hon är helt enkelt för socialt klumpig.
Anonym (Lena)

Sat 29 Jun 2019 10:19
#52

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (BPD) skrev 2019-06-29 01:15:51 följande:
Psykiatri?

Nä då är det nog inte samma person.
Anonym (MY)

Sat 29 Jun 2019 10:56
#53

Citera Visa endast Anmäl

Har precis och just nu samma problem med min mamma. Och i hennes fall så tror jag att det handlar om svår narcissism.
AndreaBD

Sat 29 Jun 2019 10:56
#54

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (BPD) skrev 2019-06-28 23:37:43 följande:
Sam Vaknin är själv Narcissist, så han borde veta (bäst).
Det är inte ofta att de har självinsikt, men han har verkligen koll på narcissism. Sedan är det inte säkert att han verkligen har det själv. En läkare har ju testat honom någon gång och kom fram till att han snarare har antisocial personlighetsstörning.
AndreaBD

Sat 29 Jun 2019 11:03
#55

Citera Visa endast Anmäl

KlantSmurfen skrev 2019-06-29 07:35:52 följande:
Du har nog rätt när det handlar om ASD men det går ju inte att utgå ifrån det som är typiskt för ASD för att utesluta ASD. Om någon med ASD har svårt att anpassa sig kan de försöka överkompensera med arrogans och då handlar det ju inte bara om svårigheter att förstå andra, de vill inte förstå och får ju då svårare att förstå andra och hur de uppfattas av andra.

Har de svårt att anpassa sig när de är små p.g.a väldigt oförstående föräldrar är det det då inte större större risk att de utvecklar narcissistiska försvarsmekanismer? Eftersom de kan ha svårt att förstå hur andra uppfattar dem är de ju inte så smidiga som de tror och det kan verka som att de lever i sin egna lilla värld. ASD kan feldiagnostiseras som NPD, BPD, bipolär.

"Det du beskriver är en person som har tillräckligt med social kompetens för att kunna jävlas med andra"
Behöver man ha social kompetens för att jävlas med andra?
Personality and Self--Insight in Individuals with Autism Spectrum Disorder

Whereas cognitive and motivational factors have been invoked to explain self-enhancement in TD individuals (Schriber & Robins, 2012), it is not clear that the same processes account for self-enhancement in individuals with ASD. For example, in TD individuals, narcissism is strongly associated with the tendency to self-enhance (e.g., John & Robins, 1994). Could it be that individuals with ASD are more narcissistic than TD individuals?

Without using the term "narcissistic,? Attwood (2007) suggested that individuals with ASD, especially those with superior intellectual abilities, (1) may overcompensate for feelings of inadequacy in social situations by becoming "arrogant and egocentric? (p. 20); (2) "have considerable difficulty acknowledging that they have made a mistake? can be hypersensitive to any suggestion of criticism, yet overly critical of others, including teachers, parents or authority figures? (p. 21); and (3) turn "a lack of ability in social play with peers and in interactions with adults [into] behaviors to achieve dominance and control? (p. 26). Frith and colleagues similarly call attention to a certain self-absorption intrinsic to ASD, terming it naïve egocentrism (Frith & de Vignemont, 2005). When the low Agreeableness that characterizes individuals with ASD is thrown into the mix, these individuals might have the makings of a narcissist. However, no studies to date have examined a link between autism and narcissism. Only one exploratory study, Abell and Hare (2005), nods at the issue with observations of elevated levels of grandiose and persecutory delusions in a sample of adult males with Asperger's. Thus, evaluating narcissism in ASD in future studies could be one way to unpack the positivity bias seen in the present research.

www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4122539/
Jo, jag vet att det egentligen krävs mer för att kunna utesluta det. Det finns även psykopater och narcissister som har lite ASD med i bilden, även kriminella såna. Jag tycker bara att det vore trist om man svartmålar just autism-gruppen, eftersom de i regel är snarare hjälplösa och omedvetna om saker och ting. Om folk är elaka, så brukar det finnas personlighetsstörningar med i bilden. Och någonstans kan man ju inte jävlas på det sättet med folk om man inte förstår hur folk fungerar. Visserligen kan även folk med ASD jävlas, men då brukar det vara snarare genom att vara tjatig och göra något som irriterar folk t.ex. I alla fall har de ju sämre social kompetens och kan därför inte jävlas lite utstuderat.
Anonym (Nina)

Sat 29 Jun 2019 11:15
#56

Citera Visa endast Anmäl

AndreaBD skrev 2019-06-29 11:03:42 följande:
Jo, jag vet att det egentligen krävs mer för att kunna utesluta det. Det finns även psykopater och narcissister som har lite ASD med i bilden, även kriminella såna. Jag tycker bara att det vore trist om man svartmålar just autism-gruppen, eftersom de i regel är snarare hjälplösa och omedvetna om saker och ting. Om folk är elaka, så brukar det finnas personlighetsstörningar med i bilden. Och någonstans kan man ju inte jävlas på det sättet med folk om man inte förstår hur folk fungerar. Visserligen kan även folk med ASD jävlas, men då brukar det vara snarare genom att vara tjatig och göra något som irriterar folk t.ex. I alla fall har de ju sämre social kompetens och kan därför inte jävlas lite utstuderat.

Fast det där är en sanning med modifikation. Även om en person med ASD inte medvetet jävlas så kan vissa beteenden ändå vara otroligt sårande och smärtsamma, särskilt för barn till en förälder med ASD. Att få utbrott för vad som för andra är bagateller är t ex inte ovanligt och även om det beror på s.k. Sensory overload är det inte roligare att uppleva det för det.

Att ha en förälder som slutar bry sig om en när man inte är där är något jag själv upplevt, syns man inte finns man inte. Smärta, sorg, ilska är jobbiga känslor som ska stängas av. Fungerar om du har ASD kanske men inte om du inte har det. Stela rutiner och regler som är obegripliga för alla andra kan läggas fram som något positivt för barn: det är bra med tydliga ramar, men om de innebär t ex (som i mitt fall) att gurkan alltid skulle skäras i stavar och handduken hängas på dörren, inte på kroken blir bara konstigt, särskilt om det efterföljs av timvisa utfrågningar om varför och hur man kunde göra så fel och att tvingas lova att aldrig mer göra fel. Aldrig en ursäkt - för min förälder förstod inte poängen med sådana, det fanns ju ett rätt sätt och regeln var kommunicerad. Varför be om ursäkt för ett vredesutbrott som var en följd av att man brutit mot en regel.

Osv.

Jag kan uppleva att man när man pratar om ASD förskönar lite väl mycket. Det är inte personens fel men det förändrar inte upplevelsen för andra.
AndreaBD

Sat 29 Jun 2019 11:27
#57

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Nina) skrev 2019-06-29 11:15:19 följande:
Fast det där är en sanning med modifikation. Även om en person med ASD inte medvetet jävlas så kan vissa beteenden ändå vara otroligt sårande och smärtsamma, särskilt för barn till en förälder med ASD. Att få utbrott för vad som för andra är bagateller är t ex inte ovanligt och även om det beror på s.k. Sensory overload är det inte roligare att uppleva det för det.

Att ha en förälder som slutar bry sig om en när man inte är där är något jag själv upplevt, syns man inte finns man inte. Smärta, sorg, ilska är jobbiga känslor som ska stängas av. Fungerar om du har ASD kanske men inte om du inte har det. Stela rutiner och regler som är obegripliga för alla andra kan läggas fram som något positivt för barn: det är bra med tydliga ramar, men om de innebär t ex (som i mitt fall) att gurkan alltid skulle skäras i stavar och handduken hängas på dörren, inte på kroken blir bara konstigt, särskilt om det efterföljs av timvisa utfrågningar om varför och hur man kunde göra så fel och att tvingas lova att aldrig mer göra fel. Aldrig en ursäkt - för min förälder förstod inte poängen med sådana, det fanns ju ett rätt sätt och regeln var kommunicerad. Varför be om ursäkt för ett vredesutbrott som var en följd av att man brutit mot en regel.

Osv.

Jag kan uppleva att man när man pratar om ASD förskönar lite väl mycket. Det är inte personens fel men det förändrar inte upplevelsen för andra.
Och det beror på ASD, tycker du? Jag känner igen mycket av det du beskriver ifrån min egen mamma och hon hade definitivt ingen ASD, utan snarare PTSD. Min mamma har aldrig heller bett om ursäkt. Och hon varvade stela regler med alltför flexibla såna, slog oss när hon var på dålig humör (inte när vi hade gjort något fel).

Men jag skulle inte heller säga att alla som har varit med om något trauma, eller har PTSD skulle göra så. Folk är ju också individer. De har en viss problematik och sedan beror det väldigt mycket på hur de hanterar den
Anonym (Nina)

Sat 29 Jun 2019 12:49
#58

Citera Visa endast Anmäl

AndreaBD skrev 2019-06-29 11:27:09 följande:
Och det beror på ASD, tycker du? Jag känner igen mycket av det du beskriver ifrån min egen mamma och hon hade definitivt ingen ASD, utan snarare PTSD. Min mamma har aldrig heller bett om ursäkt. Och hon varvade stela regler med alltför flexibla såna, slog oss när hon var på dålig humör (inte när vi hade gjort något fel).

Men jag skulle inte heller säga att alla som har varit med om något trauma, eller har PTSD skulle göra så. Folk är ju också individer. De har en viss problematik och sedan beror det väldigt mycket på hur de hanterar den

Ja definitivt har det med ASD att göra. Min förälder fick diagnosen som gammal och det var som ett ljus töndes i mitt huvud. Det fanns en förklaring. Naturligtvis utgår jag inte bara från enstaka obehagliga upplevelser, de i sig kunde ju berott på massa olika saker utan en sammanhängande bild av min förälders hela liv.

Jag har i vuxen ålder läst en hel del litteratur om ASD och det som jag trodde var en pinsam och jobbig enskild upplevelse visade sig delas med de flesta barn som vuxit upp med föräldrar med ASD. Sedan finns det självklart olika nivåer på hur man hanterar sin diagnos, men att personer med ASD har stora problem med att förstå sin omgivning och själv göra sig förstådd är inga nyheter. Bilden av den introverta och nördiga professorn som inte är så socialt kompetent men snäll är ju OCKSÅ sann. Den stämde på min förälder väldigt ofta. Men det hängde ju ihop med att faktiskt inte vara så intresserad av vad andra människor kände, ett starkt behov av egna rutiner och en enorm utmattning av att alla dagar behöva hålla ihop sig. Klart det inte blev ett idealiskt föräldraskap.

Att du känner igen det från en förälder med PTAS tror jag säkert - vi människor har ju inte så många olika uttryck. Förklaringen kan däremot skifta.
Anonym (Maria)

Sat 29 Jun 2019 13:17
#59

Citera Visa endast Anmäl

Det här låter EXAKT som min mamma, skrämmande likt. Den enda skillnadenr att om något dåligt händer mig så är hennes fokus på hur jobbigt det blir för henne. Samma med absolut ingen förståelse för andra alls. Allt är otroligt svart och vitt, gör man inte som hon, gör man fel. Det finns inga gråzoner alls. Hon drar felaktiga slutsatser om alla. Ser hon någon dricka en öl en gång så är den alkoholist. Äter något chips en gång så äter som det varje dag. Hon får ihop de mest vansinniga sanningar om andra och sen agerar hon dör efter. Hon kan inte behålla. Ågra vänner eller partner, ingen står ut längre än några månader. Hon skulle anmäla mig till socialen för att hon anser att jag skämmer bort mina barn. (?)

Detta pågrund av att hon alltid ansett att barn kommer sist. När jag sätter barnen före mig själv gör jag fel. Jag fick sätta ner foten efter den mest sjukaste grej hon gjorde och sen dess Ignorerar hon mig. Skönt tycker jag.
AndreaBD

Sat 29 Jun 2019 16:20
#60

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Nina) skrev 2019-06-29 12:49:38 följande:
Ja definitivt har det med ASD att göra. Min förälder fick diagnosen som gammal och det var som ett ljus töndes i mitt huvud. Det fanns en förklaring. Naturligtvis utgår jag inte bara från enstaka obehagliga upplevelser, de i sig kunde ju berott på massa olika saker utan en sammanhängande bild av min förälders hela liv.

Jag har i vuxen ålder läst en hel del litteratur om ASD och det som jag trodde var en pinsam och jobbig enskild upplevelse visade sig delas med de flesta barn som vuxit upp med föräldrar med ASD. Sedan finns det självklart olika nivåer på hur man hanterar sin diagnos, men att personer med ASD har stora problem med att förstå sin omgivning och själv göra sig förstådd är inga nyheter. Bilden av den introverta och nördiga professorn som inte är så socialt kompetent men snäll är ju OCKSÅ sann. Den stämde på min förälder väldigt ofta. Men det hängde ju ihop med att faktiskt inte vara så intresserad av vad andra människor kände, ett starkt behov av egna rutiner och en enorm utmattning av att alla dagar behöva hålla ihop sig. Klart det inte blev ett idealiskt föräldraskap.

Att du känner igen det från en förälder med PTAS tror jag säkert - vi människor har ju inte så många olika uttryck. Förklaringen kan däremot skifta.
En förälder som har problem med sig själv är alltid ett problem. Jag säger bara att det finns bra och dåliga föräldrar bland folk inom autismspektrum, precis som det finns bra och dåliga föräldrar utan den diagnosen. Sedan är det självklart att det måste vara svårare att vara en bra förälder när man själv har ett funktionshinder. Men det är förstås inte omöjligt.

Och jag har också observerat att de flesta på autismspektrum som gör negativa, destruktiva saker ( mot sina barn eller mot samhället) inte BARA har den diagnosen, utan det är ofta en kombination med personlighetsstörning.

«
‹
Sida 6 av 11
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Förälder med personlighetsstörning?

Förälder med personlighetsstörning?

INNEHÅLL