Ledsen tjockis

Men tack!
Jo, den började ju som en klagotråd och växte till något annat. Helt ärligt kan jag läsa den själv då och då och den värmer mig också. Så glad att jag kan värma någon.
Tja, gått och gått.....det har väl gått bra. VI har firat 3 månader (Fånigt va? Räknar månader som några tonåringar.) och vi vill fortfarande fortsätta,så det är väl bra.
 Men vi är ju vuxna och då har man ju skaffat sig sina egenheter. Man är ju liksom formad. Och jag har hittat petitesser som jag retar mig på. Är helt säker på att han även har funnit såna hos mig också. 
Men det viktigaste är ju att det positiva är större än det negativa.
Samtidigt är jag ju så inställd på att snart kommer han att inser att jag inte duger...

Men än så länge så njuter vi

Så många saker...
Kan inte slappna av helt och låta  mig bara omslutas av kärlek och släppa allt och njuta. Har blivit sårad för mycket. ( Som så många andra.)
Han förklarar verkligen sin kärlek. Jag tvivlar absolut inte på vad han känner.
Felet ligger hos mig. 
Letat jag bara sprickor i fasaden? Söker jag efter fel hos honom?Jag väntar bara på att han ska hitta något hos mig som gör att han kommer att lämna. Tja, han har ju sett mig helt naken nu rätt många ggr ( :-O) men jag väntar på att han ska inse hur tjock och ful jag är.
Han har sagt flera gånger att jag verkar verkligen må dåligt av min kropp och att han mer än gärna hjälper mig. Han har ju själv varit idrottsman på elitnivå så han vet ju hur man tar hand om en kropp rent fysiskt och psykiskt. Men jag är rädd för att det kan bli så fel mellan oss om han ska försöka coacha mig och träna mig.
Jag har också sett nån sida hos honom som jag har svårt att tycka om. Men hey, vi är båda vuxna och har våra dåliga sidor.
Jag är verkligen inte heller guds bästa barn.
Jag vet inte om jag är riktigt kär.Eller om jag bara är förtjust i att någon tycker om mig. Jag vet att jag blir knäsvag när jag ser honom.

Hur vet man om/när det är på riktigt ?

Ja., Fluffy...

Jag är också nyfiken

Ett klokt svar. Självklart, när det kommer från dig. Du har visat dig vara en klok man.
Men jag vill ha ett utförligare svar... ;-P

Men så härliga ni är!!!
Tusen tack för råd och inlägg. Uppskattas.

Ja det kan absolut vara så att jag har svårt att tro på att hans känslor är äkta. Jag vet att jag är lite annorlunda än hans tidigare flammor. De har väl varit lite mer för festande. Medan jag beskriver mig som lugnare. Kanske pålitligare. Trygg och stabil som en klippa. Social, men inte typen som går ut varje helg. Men jag vet att hans tidigare kvinnor har haft väldigt varierande kroppar vilket känns lugnande. Han har varit med större kvinnor förr.

Han pikar mig ABSOLUT inte! Det finns inte. Tycker väl inte att han överdriver hur fin min kropp är heller. Men när han bara vill röra mig så skruvar jag på mig. Vill inte att han ska känna mina valkar. Men jag får väl finna mig i att han vill röra mig och inte ta bort hans händer. Det är ju rätt otrevligt av mig.
Och han har ju både sett mig och rört mig.

Jag har absolut varit kär förr.

MEN; jag har val så svårt att fatta varför han har fallit för mig. Han ser så bra ut och skulle kunna få vem som helst. Förstår helt enkelt inte. Det är väl mitt största problem. Vad har jag att ge som är så speciellt?

Och... genom att jag ar sett små saker som inte är perfekt, så blir jag rädd. Ska inte allt vara rosaskimrande medan det är så här nytt? Eller är vi helt enkelt två vuxna som faktiskt har levt ett liv och som har bagage och ovanor?

Och du kan ju bara få mina tårar att rinna.... 
Tack snälla fina...

Jag är väldigt missnöjd med mig själv.
 Mitt inre är helt ok. Jag är en bra tjej. Men mitt yttre är bara en stor fet blobb. Jag har varit så elak mot mig själv och pratat om mig själv i såna ordalag så det är helt otroligt. Självförakt är nog det sanna ordet.
Jag skulle aldrig någonsin säga eller tänka såna saker mot någon annan.
Men jag har varit så dum mot mig själv så länge så jag märker inte ens längre när jag säger saker. Hånar mig själv.
Mina matvanor är inte de allra sämsta. Problemet är att jag rör mig för lite.

Min älskling blir ledsen när jag är så dum mot mig själv. Och han tycker synd om mig för att jag inte tycker om mig själv. Därför vill han hjälpa mig. Som sagt; jag är nog väldigt tjatig om hur ful jag är, men jag märker det inte själv. Det är en del av min vardag att tycka att alla är så mycket bättre och finare än jag.
Men jag är rädd för att det kan bli så fel om han ska försöka bli min PT.

Jag är rädd för att om jag fortsätter så här så kommer jag att förlora honom. Inte pga min vikt, utan för att jag klagar och inte gör något åt det.

Men jag är lat. Och är liksom så övertygad om att jag inte kommer att någonsin kunna gå ner så att jag har liksom gett upp innan jag ens har försökt.

Har säkert skrivit det tidigare, men jag gillar ju gruppträningar. Typ zumba. Men just nu vågar jag för fn inte ens gå till en träning för att jag är helt övertygad om att både tränare och övriga deltagare kommer att titta på mig. Äcklas över mig och tycka att jag är värdelös för att jag inte orkar ge järnet under hela passet.

Oj, så mycket det blev att handla om mig. 
Men det om min vikt och varför han vill hjälpa mig.

Den understrukna raden....stämmer så bra.
Det kan vara så att vi har bestämt att vi ska äta pizza. (Vilket jag kanske gör en gång varannan månad, innan jag får nån kommentar.)
När vi väl är där så har jag bestämt mig för en god pizza och verkligen ska njuta av den när det är så sällan. Så ändrar han sig och tar en sallad istället. Där kraschar det!
Hur fan ska jag kunna njuta av en pizza när jag ser ut som jag gör, medan han äter en sallad som verkligen inte behöver hålla igen. 
Då känns det bara som att jag är ett jävla svullo och jag blir irriterad och liksom ledsen på honom som liksom "sviker" mig. Som att han driver med mig och lockar mig till att äta dåligt. Fånigt va? 

Men han kommenterar inte. Har aldrig hänt. Det räcker med mina egna tankar. De jävlas tillräckligt med mig.

Hmmm.....nä, han kommenterar inte.

Han älskar faktiskt varje millimeter av mig. Eller det tror jag åtminstone.
Just hälsoaspekten...har nog liksom aldrig tänkts på.

Han är mest ledsen över att min dåliga självkänsla (och vikt) stoppar mig från så mycket i livet.
" Nej, jag kan inte göra det för tänk om jag inte orkar."
"Vill gärna hänga med på det där men jag tror inte att jag kommer att klara det."
"Nej, jag kan inte köpa det jag tycker är vackert för det kommer inte att vara fint på mig."
"Nej vi kan inte göra det i sängen för tänk om han ser alla mina valkar, eller jag är verkligen så ful från det hållet."

Jo, du har helt rätt i att jag gärna tar allt som kritik, även om jag vet att det inte är menat så.

Som ett exempel; På skoj nämnde han en sak vi kunde göra om jag hade string på mig. Han ville visa att han ville ha mig (i sängen). Gulligt av honom.

MEN: jag sparkade bakut. Sade att jag aldrig hade haft string, att jag var alldeles för fet. Att om han ville ha en tjej som passade i string så fick han minsann hitta någon annan!
Ni ser.... han försöker visa att han tänder på mig och jag tar det som en förolämpning och att han inte vill ha mig som jag ser ut. Jobbigt. Både för honom och mig. Vilken bitch jag är för att jag skäms.... 

Åh så glad jag är för din skull!!!
Men precis alla känslor som du har, har jag haft! Känner igen mig så mycket.
Och lycka till med din hälsa hjärtat. Hoppas han står pall och är ditt stöd.
Kram

Tycka mindre om honom?
Det kan han ju inte tro. Han blir ju bara snyggare och snyggare. 
Nä, det existerar inte.

Förstår inte. Driver du med mig?

Men vilket gulligt svar. Tack!
Ska försöka tänka så.