Ensam 13-årig dotter som ”ingen tycker om”

Tack megsi och superorka :)

Vi bor centralt så centrala skolor blir det.

Ja, jag kanske kan muta henne att gå med i nåt sånt, som scouterna. Ska kolla upp det! Jag tror också att det ger mkt, kan tänka mig att det ger en annan gemenskap än att stå i ett rum o härma dansmoves tex.

Jag tror också att det är lättare att hänga med killarna ibland (ofta) och det finns en kille i klassen hon pratar med och kan vara med men bara när han inte är med nån annan vilket han förstås nästan alltid är i skolan. Men det är ett bra tips att tänka på om hon byter skola, vilket vi bestämt oss för att försöka. Jag bara hoppas, det är inte heller lätt att komma som ny när alla känner varann o kanske gått i samma klass sen ettan.... nån som har några bra ?vara ny? tips?

Vad det gör ont att läsa! Har elevhälsan några former för att också fånga upp ensamma elever - förutom kuratorssamtal? Jag har arbetat i och byggt upp verksamheter som förutom studiesvårigheter och diagnoser tänker lite bredare och också ringar in elever med ensamhet och den ohälsa det medför. Alltså en kombination av alternativ studiemiljö och möjlighet för samtal när det känns som en utväg att gå hem, en plats att ta igen skolarbete för att man missat saker, samt en alternativ rastmiljö där vuxna är kittet i umgänget och i "sämsta" fall kompenserar för ensamheten och i bästa fall lyckas tussa ihop en med andra att t.ex gå att äta med. Framförallt har mina elev sluppit exponera sin ensamhet i de ordinarie utrymmena och slutat gömma sig på toaletten.

Usch vad barn kan vara hemska mot varandra! Jag tycker du ska gå på rektorn i det här fallet. Får hon avslag på byte så är det upp till rektorn att lösa detta! Han/hon är ansvarig för sina elever, och lyckas de inte stävja mobbingen så bör ett skolbyte vara prioriterat för din dotter. Jag undrar om skolan gjort några förebyggande åtgärder alls?

Sedan tror jag faktiskt det är viktigt att du inte sitter och gråter med din dotter. Känslan av hopplöshet måste ju bara bli ännu mer gigantisk om de vuxna faller in i gråten. Du måste fightas för hennes rätt till en skolgång utan plågoandar. Det är skolan ansvar, du måste läsa på och vara kunnig kring vilka rättigheter din dotter faktiskt har och sedan utkräva av skolan och rektorn att de agerar. Det är inte ok det som pågår, och visst är det svårt att styra hur barnen ska bete sig, men då bör rektorn ha en skyldighet att hjälpa till med skolbyte åtminstone.

Lycka till och jag hoppas verkligen den fortsatta skoltiden blir bättre för din dotter. Tror också starkt på att hitta en hobby för henne, något hon älskar och där hon kan få ett social sammanhang utanför klassen. 

Ja, man känner igen sig från skoltiden, jag var väl inte riktigt mobbad på det sättet, men en konstig kuf med dåligt självförtroende och ingen koll på hur man skulle föra sig bland jämnåriga. Fick aldrig va med där det gällde och passivt utfryst i många lägen.

Är hon intresserad av spelvärlden? Som gamer kan man gömma sig bakom en avatar och vara "sig själv" utan att nån har åsikt om ens utseende eller andra saker. Många "lost kids" har hittat likasinnade vänner och självkänsla i spelplattformar. Då har man nåt att längta till medan man genomlider skolans påtvingade helvete och kanske kan fokusera på arbetet och få vettiga betyg.

Oftast löser dom här problemen sig själv med lite tid och byte till gymnasie där hon förhoppningsvis valt något hon brinner för. 

Hoppas det går bra för henne 

4 döttrar har jag och varje gång när nån av dem blev 11-13 år hände nåt sånt där. "jag fick inte vara med...", "jag har ingen vän alls", "nu är Lisa kompis med Lina och jag har ingen", "jag var själv i matsalen". Mitt hjärta blödde varje gång men det enda jag kunde göra var att peppa.

Den ena dottern sa jag åt att lyssna på rock i lurar på rasten när hon stod själv. (hon kom hem på lunch rasterna för hon upplevde sig ensam). Musiken peppar i sig och hon blev lite kaxigare. Det funkade i åk8. På den vägen blev det för henne. Musiken blev en klädstil och som sen blev en lite mer tuffare attityd och det ledde till anknytning till andra skolelever.

Som ytterligare uppfostran så fixade vi föräldrar jobb åt dem på en restaurang så de blev van att möta människor. Det sommarjobbet har varit guld värt för dem.

Tyvärr formar skolans miljö om mjuka, lugna barn till nåt mer "hårdare". Antingen upplever de sig bli mobbad/utfrysta eller klarar de av omställningen. Ska det behöva vara så?

TS, du är inte ensam om detta men det vet du redan...

Tack för alla svar.

Det blev att vi bytte skola då de sa rakt ut till henne att de tänkte mobba henne och snacka skit om henne tills hon byter skola eller tills alla i skolan hatar henne. Jag fick noll respons från skolan angående detta, noll återkoppling, noll förståelse. Noll åtgärd. Men det är en annan historia.

Tyvärr blev det dåligt på en gång i nya skolan. Hon hann inte mer än kliva innanför dörrarna förrän någon ?cool? tjej sa ?Vem är det, vad ful hon är?. Och sen var det kört. Ingen pratade med henne, bara viskade bakom hennes rygg och hon vägrar gå dit. Vi har inget val än att byta igen, men jag är orolig för hur mkt hon klarar av. När hoppet krossas så totalt. Hur ska man då orka vara ny, framåt, positiv, vänlig och öppen så att man får chansen att få vänner? När man blivit så sparkad på? Det finns bara plats på skolor med över en timmes resväg (i ytterområdena) vilket inte heller känns så kul. Men vi har inget val. Blir det inte bra nästa gång vet jag inte vad jag gör.

Fan va tråkigt. Till sist blir ju situationen så pass giftig så du får överväga och hålla henne hemma. Hon ska ju inte behöva lära sig karate och spöa dom som jävlas? (I och för sig så gav min syster ledartjejen till mobbargruppen ett par råsopar. Sen blev det lugnt)

Det blöder i mitt hjärta när jag läser detta!

Usch, så jobbigt för din stackars lilla flicka!

Det är en svår problematik att komma tillrätta med, mobbing, och det sätter stora spår givetvis i en individ.

Jag har ingen quick-fix, men några tankar:

1. Det är skolans ansvar att se till att ingen elev blir kränkt. Man ska absolut inte acceptera en skola som inte sätter in åtgärder för att hjälpa barn som blir utsatta. Då får man förvandla sig till den där riktigt irriterande föräldern som ringer rektor varje dag, tills det blir något gjort. Hota med att anmäla till skolverket, läs in dig på skrivningarna och läs upp i telefonen, hota med att gå till tidningarna - var så otrevlig och jobbig som du behöver vara för att de ska ta sitt ansvar.

2.  Det viktigaste är kanske att du gör allt du kan för att ha ett pågående samtal med din dotter om situationen. Hon berättar redan för dig, det är bra. Fortsätt håll den kanalen öppen. Om det t.ex. är så att hon går på toaletten och sitter tyst där, så är det viktigt att den informationen snabbt når fram till dig. Så kan ni inte ha det. Så fort du får veta såna saker behöver du kontakta skolan, sätta in dem i problematiken och sätta in akuta åtgärder. Eller också får du ha dottern hemma tills skolan börjar ta sitt ansvar.

3. I samtalen med din dotter är det viktigt att du jobbar mot mobbarna genom att ge henne det dem tar ifrån henne. Försök ger henne möjlighet att uttrycka sina känslor och också att du försöker stärka henne i sin självkänsla. Det kan du göra genom att skapa en fan-anamma känsla och påminna din dotter vad hon är bra på, och vad hon kan tillföra och andra positiva saker som kan stärka henne. Bra idé som tidigare föreslagits att försöka engagera henne i en förening, men du kan också stärka henne i sina egna intressen, prata om vad hon vill bli i framtiden, besöka museum eller utställningar eller vad det nu är hon är intresserad av tillsammans med henne. Mobbarna tar ifrån henne livsglädjen så du kan försöka visa henne varför livet är värt att leva!

Jag tycker inte heller att det behöver vara fel att gråta tillsammans med henne, men efter gråten, behöver du visa henne att det finns lösningar på problemen och försök jobba strukturerat och metodiskt för att förbättra skolsituationen för henne. Låt henne vara med på de här funderingarna, det är en fin stund ni får när ni tillsammans försöker komma på vad ni kan göra för att reda ut situationen. Då lär du henne att man kämpar tillsammans och ger inte upp och vägrar accepterar kränkande beteenden.

3. På den här nya skolan, så tycker jag det verkar som om ni gav upp lite för tidigt, men jag vet förstås inte alla detaljer. Tänker att det nog var bra att byta skola för en nystart, men det är också viktigt att din dotter får lära sig att stå upp mot elaka typer och försöka jobba sig igenom motgångarna för att komma ut på andra sidan. Det är inte en bra lösning att ta henne ur skolan för snabbt, bara för att det har börjat lite dåligt. Och hon ska inte kunna bestämma det helt och hållet själv. Det är du som förälder som ska ta sådana beslut, och enbart byta skola när situationen är totalt ohållbar och inget hopp finns om att situationen ska förbättras. För varje gång ni byter skola kommer din dotter få sämre självkänsla och tänka att det är hon som är problemet. Det är det inte, det måste du hela tiden påminna henne om. Det är inte hon som kränker, så egentligen skulle ju mobbarna flyttas och inte hon!

4. Som det verkar kommer ni alltså byta skola igen. Jag tänker då att du kan hjälpa till mer att förbereda för den nya skolstarten, så övergången blir så bra som möjligt. Jag tänker då att du besöker skolan med dottern, först. Att hon får bekanta sig med miljön. Och du kanske kan prata med lärarna i förväg och berätta att du är orolig att hon kommer bli illa behandlad, och be dem att ha uppsikt. På föräldramötet kan du också ta upp detta (med din dotters medgivande) och försöka få stöd av de andra föräldrarna. Det kan du säkert få lättare om du beskriver problematiken lite översiktligt för dem, och sedan ber dem om att prata med sina barn om att försöka stödja henne i den nya klassen. Du kan ju be dem att inte säga att hon har blivit mobbad, utan bara säga att hon är lite blyg och att de kan försöka hjälpa henne in i klassen.  En annan sak du kan göra är att försöka upprätta kontakter med föräldrarna, så kanske era barn kan träffas lite utanför skolan. Om din dotter fick en mer personlig kontakt med någon/några av sina klasskamrater skulle hon säkert må bättre. Du kanske också kan följa med henne till skolan några dagar. Hjälpa till lite i cafeterian eller liknande, så att du finns i närheten och dels skapar kontakter, men också får en känsla för hur skolan fungerar, samtidigt som du tryggar din dotters första skoldagar. Jag kan inte tänka mig att en skola skulle säga nej till ett sådant erbjudande. De blir nog glada över en engagerad förälder.

5. Under tiden ni försöker lösa skolsituationen behöver du försöka kontakta BUP, kurator, skolsköterska eller andra instanser för att kunna ge samtalsstöd. Jag tror det är jätteviktigt att din dotter får hjälp att bearbeta det här - och ju förr hon får hjälp till det, desto bättre. Jag tror också att samtalsstödet kan hjälpa henne att våga ta kontakt med nya kompisar och att få stöd i den viktiga processen.

6. Kanske en knasig tanke, men jag tänker också att du kan testa att uppmuntra din dotter att börja engagera sig i föreningar mot mobbing, eller liknande. Det kanske kunde stärka henne att få berätta om sin situation och erfarenheter för andra. Kanske hon skulle kunna bli stärkt av att berätta för t.ex. en grupp förskolebarn, eller andra barn på en skola någonstans. Eller om det finns något annat forum på nätet för mobbing, som hon kunde delta i. Jag tänker att det skulle kunna stärka hennes självkänsla att identifiera sig själv som offer och berätta om det. Men kanske hon ännu inte har tillräcklig distans till det när hon är mitt i det, det var bara en tanke som flög genom mig.

Det här låter som min syster för 20 år sedan. Hon sökte sig till pojkarna istället och umgicks med dem när flickorna frös ut henne, för henne gick det lättare att umgås med pojkar än med flickor. Fick vänner fort som hon har kvar även som vuxen. 

Usch vilken sits. Känner med dig :(

Byta skola låter helt rätt för er. 

Bra tips med fritidsintressen för att bygga självkänsla med andra vänner.

Det är svårt för i grundskolan är man fast och måste ta samma väg som alla andra. Det kommer lösa sig om inte annat i gymnasiet, men ni måste ju ändå överleva tills dess.

Det är bra att hon vågar prata med dig.

Glöm inte vårda henne även efter detta, är bra om hon hittar en bra kurator t.ex. på ungdomsmottagningen, för att det inte ska påverka henne som individ i långa loppet. Såklart kommer detta påverka hennes självbild.

Lycka till, hoppas ni får en lösning snart

Usch vad det svider i pappa och föräldrahjärtat att läsa detta. Så ska ingen behöva ha det! Tycker det är bedrövligt att skolan inte tar tag i det!

Jag vet inte om jag har några konkreta tips tyvärr. Ville bara skriva och ge dig mitt stöd.

Jag tror inte man kan förvänta sig att skolan ska ta ansvar för den dynamik som skapas barn emellan. När vuxna går in med pekpinnar blir det ofta bara värre.

Usch, lider med er.

Fick bara en tanke, har barn i samma ålder. Svårt att nå flera vänner och finns orsak mm.

Kanske ha en lättsam bjudning om hon hade tyckt om det. Lite käk och film tex. För att lätta upp denna onda cirkel.

Lider med din dotter - så här ska ingen behöva ha det!

När skolan inte tog sitt ansvar när det gällde mobbing av mina barn, anmälde jag dem till Elevombudsmannen vid skolinspektionen - och fick RÄTT. Detta ledde till åtgärder och krav som skolan behövde genomföra. Dock var mitt förtroende för skolan redan förstört och mina barn går nu i en annan skola. 

Men mitt tips till dig och ditt barn är att anmäla till Skolinspektionen! Jag skulle också tipsa din dotter att ringa BRIS om hon behöver stöd och någon att prata med. 

Går det att hitta kompisar via t ex idrott eller annan aktivitet?

Fortsätt stå upp för din dotter! Där gör du som förälder ett ovärderligt jobb som på sikt kommer att lära ditt barn att du tror på henne och att du kämpar för henne. 

Kram till er båda! <3