hur få ett öppet förhållande att funka när den ene inte egentligen vill?

En liten fundering från min sida.

Om TS och pojkvännen väljer att fortsätta tillsamman vilket jag givetvis hoppas så kan TS hjälpa och stötta pojkvännen genom att gå med i Lustkammaren och kanske gå som ett par till några swingersklubbar för att ge pojkvännen bra förutsättningar att lätt hitta sexkontakter plus att det är socialt trevligt och givande på klubbar och högt till tak när man pratar sex och relationer. Alltid trevligt att träffa sexuellt frisinade och avdramatisera sex, kärlek och relationer.

Tack så jättemycket för dina goda önskningar :)

Ja, jag håller helt med dig (och Swing for fun, som kom med liknande tips) om att detta vore en jättebra lösning. Först, när Swing for fun föreslog det, tänkte jag bara att det aldrig hade funkat; han är väldigt privat av sig, och skulle känna sig fruktansvärt obekväm med detta. Men ju mer jag funderar på det... alltså, man kan ju lägga fram det lite försiktigt, och se... För idén i sig är jättebra.

(Jag utgår från att vi fortfarande pratar om risken för otrohet/att man blir kär i nån annan här.) 

Fast det du säger här förutsätter att det enda - eller i alla fall primära - som kan locka bort en från ens fasta partner är sex. Att man primärt blir intresserad av någon annan pga sex. Om det verkligen är så så är ju så klart risken större i öppna relationer och polyrelationer. Men är det verkligen så? För min egen del kan jag iaf säga att det definitivt inte är det. Tvärtom är det så att av de män jag fått känslor för genom livet är den klart största andelen män som jag INTE hade haft sex med när jag blev kär i dem.

Hej alla

Finns det någon här inne som har några tips/tankar/idéer kring hur man får ett öppet förhållande att fungera när bara den ena parten vill ha det öppet? Går det överhuvudtaget?

Jag vill ha ett öppet förhållande, men min partner säger sig känna sig otillräcklig och värdelös av tanken att inte "räcka till" för mig. .

Vi är överens om att det vi har är för bra för att bara kasta bort, så vi vill verkligen båda två få det här att funka - men hur?  -  Frågan är om det öht är möjligt? Jag vill ju att vi båda ska kunna må bra i det här, inte att min partner bara ska bita ihop och stå ut liksom.

Finns det någon som har några erfarenheter, tankar, råd, eller tips att dela med sig av här hade jag varit jättetacksam...

[quote=79818800][quote-nick]Tintin i Amerika skrev 2019-08-09 1 

Jag tror du har svårt att se hur en riktig man fungerar!

Han vill inte se sitt allt att bli påsatt av andra! 

Hur en riktig man är bestämmer inte du. Män är som människor överlag, nämligen olika.

[/quote]

Var skriver jag det?

Ska jag vara ärlig så vet jag inte om du driver med mig här... men med tanke på att jag uppenbarligen tolkade dig fel när jag trodde att dina första inlägg inte var seriöst menade så ska jag inte göra om misstaget - ÄR det så att du driver med mig får jag väl bjuda på det :)

Okej. Så här:

(i) Du frågade mig om jag hade använt den exakta formuleringen "Så om det öht ska funka är det min partner som får ändra på sig, och acceptera att jag träffar andra"

(ii) Jag svarade då "Nej, naturligtvis inte. Trådstarten var till för er här inne, för att förklara situationen"

Du ställde alltså en fråga angående formulering, och det var också formulering mitt svar syftade på.

(iii) Du tolkar mitt svar angående FORMULERING som om det vore ett svar angående INNEHÅLL, och påstår att jag har sagt att jag inte pratar med min partner om vissa saker som jag pratar med er om. Förlåt, men hur gick den tankekullerbyttan till?

För att verkligen förtydliga:

Jag har FORMULERAT mig på olika vis i trådstarten och i samtal med min partner - ja. Det är självklart. När man formulerar något anpassar man det man säger på olika sätt. Två viktiga faktorer här är å ena sidan mottagaren, och å andra sidan syftet med texten. Det sätt jag formulerar mig på i trådstarten är anpassat till mottagaren "läsare på FL", samt till syftet "ge en så tydlig beskrivning som möjligt för att läsare på FL ska förstå premisserna för min fråga". Det sätt jag formulerade mig på när jag tog upp frågan med min partner, å andra sidan, var anpassat till mottagaren "min partner", samt till syftet "break the news på ett så barmhärtigt och hänsynsfullt sätt som möjligt". .

När det gäller INNEHÅLL, å andra sidan - alltså VAD jag pratar om med er här inne, respektive med min partner - är där däremot naturligtvis ingen skillnad. Det finns ingenting som jag sagt här inne som jag inte också pratat (och pratar) om med honom.

Jag hoppas att jag varit tydlig nog nu, men om du på allvar kommer fram till några fler absurda slutsatser så för all del: låt mig veta, så att jag kan bemöta dem också.

så skrev du :
Så om det öht ska funka är det min partner som får ändra på sig, och acceptera att jag träffar andra.

Har du sagt exakt så till honom? har du det?

Ok... ok, det verkar inte som att du driver med mig... du verkar genuint vilja säga nåt, och bli frustrerad över att jag bemöter det du skriver på ett sätt som du uppfattar som förvrängning, efterhandskonstruktion osv... Men det här är ju helt obegripligt? Jag har ju väldigt tydligt förklarat precis de här sakerna för dig redan? De exakta citaten som du använder talar ju rakt emot dig själv? Eller är det bara jag som är helt dum i huvet?

Snälla! Finns det nån annan här inne som förstår vad Tintin i Amerika menar - EFTER ATT HA LÄST MINA SVAR TILL HENNE - som har tid och lust att förklara för mig, för jag förstår verkligen inte, och det verkar inte som att hon förstår vad jag säger heller :( 

2. Ja, jag är definitivt skyldig till att bara ha antagit detta utan att veta. Det kan naturligtvis tyckas fel att bara anta saker, men det är något som vi alla gör, hela tiden. Det är väldigt hårt att påstå att ett felaktigt antagande, som dessutom är synnerligen irrelevant i sammanhanget, visar att jag generellt inte bryr mig utan bara tar saker ur luften. Hade ditt kön varit nåt som öht spelat någon som helst roll hade jag tagit reda på det; inte bara antagit.

Avslutningsvis vill jag bara säga att om det är någon av oss två som genomgående, från början till slut i den här tråden, har antagit saker, feltolkat saker, och dessutom uttryckt sig otrevligt, nedlåtande, dumförklarande och allmänt aggressivt så... tjae, det är inte jag.

Tintin, vi läser svaren du får väldigt olika. I svaret Naturligtvis inte, (osv) läser jag att hon naturligtvis inte uttrycker sig så plumpt och otrevligt när hon pratar med sin partner, men skriver det som hon gör i tråden för att det är enklast att vara plump ibland, våra känslor är antagligen inte lika viktiga för ts som hennes partners känslor är. Jag ser varken efterhandskonstruktion eller självbedrägeri, däremot en stor vilja att ta in olika tankar och verkligen förstå de synpunkter du kommer med, men inte heller jag förstår riktigt vad du vill.

Starkt vet jag inte direkt... jag tycker att det är en självklarhet att man ber om ursäkt när man inser att man uttryckt sig på ett dumt sätt, precis som att det är en självklarhet att man inser att man kan göra misstag - och erkänner dem när man gör dem. Men tack för ditt erkännande i alla fall, det värmer :)Att vi människor inte alltid är medvetna om vad vi vill och hur vi beter oss kan jag absolut hålla med om. Att vi alla på ett eller annat sätt är en produkt av vår barndom håller jag också med om.

Däremot tänker jag att du kanske ska vara lite försiktig med att tro att du har en speciell förmåga att "se bakom" det folk gör och säger. Du håller själv med om att ditt sätt att skriva är svårt att förstå sig på, vilket jag tolkar som att detta inte är första gången du har varit med om att det uppstått missförstånd i din kommunikation med andra. Och det är ju inte bara andra som har svårt att förstå dig - du tycks ju även ha problem att förstå andra. Bara i denna tråden är det ju tydligt hur du tolkar in saker i det du läser som öht inte stämmer någonstans, och hur du drar långtgående, helt felaktiga, slutsatser om saker och ting utifrån dina egna förvrängda feltolkningar. Sen, när dina feltolkningar motbevisas, så avfärdar du det bara envist som efterkonstruktioner, självbedrägeri mm, istället för att faktiskt tänka att "ok , jag kanske misstog mig", och be om ursäkt. Kan du nånstans se att du är ute på  ganska hal is här? Jag säger inte detta för att bråka, utan bara som en... vädjan (i brist på bättre ord) till dig att inte lita för mycket på den där förmågan du tror att du har. Dels kan den komma att orsaka många onödiga problem för dig själv - men ok, det är ju din ensak om du vill utsätta dig för det - men ffa gör du ju livet surt för andra genom att sätta dig till doms över dem utifrån dina helt egna, hemmasnickrade tolkningar av saker och ting.

Jag hoppas att du förstår vad jag menar, och inte tar detta som ett försök att provocera dig (för det är inte så det är menat), utan som en helt seriöst menad uppmaning till eftertanke och sund självkritik. Jag kanske inbillar mig... men det känns som att du lagt lite av den ilska och stridslystenhet som genomsyrat dina tidigare inlägg åt sidan i ditt senaste inlägg så jag har lite hopp om att du kan ta detta på ett konstruktivt sätt.

Starkt vet jag inte direkt... jag tycker att det är en självklarhet att man ber om ursäkt när man inser att man uttryckt sig på ett dumt sätt, precis som att det är en självklarhet att man inser att man kan göra misstag - och erkänner dem när man gör dem. Men tack för ditt erkännande i alla fall, det värmer :)Att vi människor inte alltid är medvetna om vad vi vill och hur vi beter oss kan jag absolut hålla med om. Att vi alla på ett eller annat sätt är en produkt av vår barndom håller jag också med om.

Däremot tänker jag att du kanske ska vara lite försiktig med att tro att du har en speciell förmåga att "se bakom" det folk gör och säger. Du håller själv med om att ditt sätt att skriva är svårt att förstå sig på, vilket jag tolkar som att detta inte är första gången du har varit med om att det uppstått missförstånd i din kommunikation med andra. Och det är ju inte bara andra som har svårt att förstå dig - du tycks ju även ha problem att förstå andra. Bara i denna tråden är det ju tydligt hur du tolkar in saker i det du läser som öht inte stämmer någonstans, och hur du drar långtgående, helt felaktiga, slutsatser om saker och ting utifrån dina egna förvrängda feltolkningar. Sen, när dina feltolkningar motbevisas, så avfärdar du det bara envist som efterkonstruktioner, självbedrägeri mm, istället för att faktiskt tänka att "ok , jag kanske misstog mig", och be om ursäkt. Kan du nånstans se att du är ute på  ganska hal is här? Jag säger inte detta för att bråka, utan bara som en... vädjan (i brist på bättre ord) till dig att inte lita för mycket på den där förmågan du tror att du har. Dels kan den komma att orsaka många onödiga problem för dig själv - men ok, det är ju din ensak om du vill utsätta dig för det - men ffa gör du ju livet surt för andra genom att sätta dig till doms över dem utifrån dina helt egna, hemmasnickrade tolkningar av saker och ting.

Jag hoppas att du förstår vad jag menar, och inte tar detta som ett försök att provocera dig (för det är inte så det är menat), utan som en helt seriöst menad uppmaning till eftertanke och sund självkritik. Jag kanske inbillar mig... men det känns som att du lagt lite av den ilska och stridslystenhet som genomsyrat dina tidigare inlägg åt sidan i ditt senaste inlägg så jag har lite hopp om att du kan ta detta på ett konstruktivt sätt.

Men ett så fint avslut på vår ganska hetsiga diskussion! Utifrån det du skriver här verkar vi ha ganska mycket gemensamt trots allt, och tänka likadant i mycket :) Och jag uppskattar verkligen även din ursäkt och din förklaring om dig själv, och din lyckönskan värmer. Jag önskar dig allt gott också, och är verkligen, verkligen glad att vi kunde avsluta så här. Jag hör till den där sorten som liksom bara måste reda ut saker och ting med folk bara för att jag tycker att det är så hemskt om det ska finnas en massa dåliga känslor pga dumma missförstånd. Kram på dig!