Känner mig ivägen för hans barn

Hans dotter är 14 och min är 10. Jag förstår absolut att hon tycker att min dotter är jobbig och töntig etc. Men jag blir SÅ fruktansvärt arg när hon knappt svarar min dotter och sedan kan hon prata med mig/hennes pappa/kompisar glatt. Hon svarar min dotter oftast men det är liksom jämt med tonen att hon bara tycker att det är jobbigt att hon pratar med henne.

Jag vet inte om min dotter mår dåligt över detta, hon försöker ständigt bli vän med henne och vill inget annat än att dom ska va vänner. Hur mycket jag säger till min dotter att låta henne vara så vill hon prata mycket med henne och så. Förstår absolut att det kan va jobbigt, samtidigt så tror jag inte att min dotter skulle va lika på ifall hans tjej bara gav henne lite tid och göra något med Henne. Men hon vill aldrig aldrig det och hon är aldrig den som börjar prata med min dotter.

Min dotter har bättrat sig nu, efter att jag sagt till henne ett x antal gånger nu, att xx inte vill va med henne. Hon blir jätteledsen och undrar vad hon gör för fel, och varför hon så gärna leker med sina kusiner som är 3 och 4 år men inte med henne .

Oavsett vad så känner jag nu, att det nått gränsen. Jag vill inte ens försöka mer för att jag jämt känner att vi är ivägen för hans dotter.

Vad hade ni gjort i en sådan situation?

Han blir galen och tycker att vi inte behöver ses alls då.

Överdriver jag? Hade ni fortsatt setts med barnen och hoppats på förbättring? Tyckte om hans barn förut men vill spy när jag ser henne nu

Eftersom det är mitt barn som hon inte tycker om, så känner jag mig något otroligt ivägen för vår bådas del när vi är där, när hon är hemma eftersom jag vet att hon bara tycker illa om min dotter och är som hon är. Även om hon skulle va trevlig tror jag inte att jag skulle sluta känna så, eftersom jag vet att hon helst önskar att min dotter inte är med och att vi fått "tvinga" henne till att va trevlig.

Låter det konstigt? Hade ni fortsatt ses om hon var trevlig trots att ni visste att hon egentligen inte vill ha erat barn där?

Eftersom det är mitt barn som hon inte tycker om, så känner jag mig något otroligt ivägen för vår bådas del när vi är där, när hon är hemma eftersom jag vet att hon bara tycker illa om min dotter och är som hon är. Även om hon skulle va trevlig tror jag inte att jag skulle sluta känna så, eftersom jag vet att hon helst önskar att min dotter inte är med och att vi fått "tvinga" henne till att va trevlig.

Låter det konstigt? Hade ni fortsatt ses om hon var trevlig trots att ni visste att hon egentligen inte vill ha erat barn där?

Bra nog om hon beter sig trevligt. Eller vill du manipulera hennes tankar för att känna dig nöjd?

Har det aldrig slagit dig och din man att försöka förstå hur 14-åringen funkar? Och försöka få med henne på tåget?

Hur kan du som påverkas så mycket av en 14-åring så att du känner dig i vägen?

Och kommer du inte kunna släppa dina aversioner mot 14-åringen även om allt förbättrades så ska du givetvis inte leka familje med henne.

Tror att du har lite för höga ambitioner gällande bonusfamiljelivet. Du och din karl blev kära i varandra och valde varandra av fri vilja. Era barn däremot har inte valt nåt. Det finns inte kemi i alla relationer. Så är det bara. Hur skulle du känna dig om du blivit bortgift till en okänd man som du inte gillar och alla i din omgivning pressar dig att älska honom? Ska du bli bitter på din 14-åriga bonusdotter för att hon inte gör exakt det, älskar första bästa person som kastas i hennes knä utan att någon frågat henne?

Vadå manipulera hennes tankar?

Det är väl skillnad på att älska någon direkt eller att bara fråga EN enda gång om den personen vill följa med när hon och hennes kompis går till affären.

Om hon aldrig aldrig kan tänka sig att göra något med mitt barn, varför ska jag göra saker med henne va glad mot henne osv? Sen för att sekunden efter höra att hon är kort och svarar med en tråkig attityd mot mitt barn.

Hur fungerar en 14åring då menar du? Hur ska vi få med henne på tåget?

Säg att vi åker längre sträckor, eller bara är hemma iofs, spelar ingen roll var vi är. Tonåringen kan fråga både mig och pappan om vi vill spela spel eller gå till affären, ut med hunden osv. Men aldrig fråga min dotter. Frågar min dotter henne om de ska göra något är svaret jämt nej.

Häromdagen spela vi ett spel där man är i lag. När vi skulle bestämma lag, säger tonåringen att hon vill va med mig. Ok. Min dotter frågade om dom kunde va i samma lag sen. Nästa omgång ville hon va med sin pappa. Min dotter fråga igen om de kunde va i samma lag efter. Tredje omgången hade hon tröttnat och ville inte spela mer. Min dotter frågar om vi inte kan spela bara en gång till, blankt nej för de skulle va i samma lag då. Svarar också med tråkigt tonläge som alltid.

För att återigen låta glad mot oss sen