När VILL barn sova i egna sängar?

Okej. Så både du och dottern vill sova tillsammans om din kille inte är där, men din dotter ogillar att bli bortskuffad från er gemensamma säng så fort han kommer. Det borde gå att lösa genom att ni har en säng som rymmer både dig och dottern och som står i hennes rum (byt eventuellt rum med varandra om det är svårt att få plats annars). Då får hon alltid sova i er gemensamma säng och du kan flytta in till det andra sovrummet de nätter din kille hälsar på.

Oj, formulerade jag mig så dåligt!? Jag menar att TS och dottern kan sova ihop i en gemensam säng i dotterns rum de nätter killen inte är där, vilket är de flesta nätter. Sedan får det andra sovrummet vara kärleksnäste när han kommer på besök och då får dottern sova ensam, men fortfarande i den säng hon är van vid. Var det tydligare så?

Ungar ska lära sig att sova själva men vuxna ska minsann få sova tillsammans. Du kanske förstår att ett barn inte köper denna logik?

Jag tycker inte heller att TS kan begära att dottern ska förstå varför hon inte får sova med sin mamma när pojkvännen är på besök, hon får ju sova med henne annars!

Någon skrev att dottern kan somna i TS säng och sedan bli inburen i sin egen säng när de vuxna ska gå och lägga sig, det låter som en bra idé.

Sen om dottern vaknar under natten kan man ju förbereda med en madrass inne i dotterns rum som TS kan sova på.

Att göra en stor sak av detta och kräva att dottern ?blir stor? och sover själv när kollen är på besök kommer bara förvärra situationen, ungar brukar välja sin egen säng så småningom iallafall. Jag har två söner på 11 och 13 som varit riktiga mammagrisar, nuförtiden ska det till en rejäl mardröm eller liknande för att de ska komma på natten, händer typ en gång per år.

1. Ja sovsituationen är ett problem, jag skrev ju förslag på lösning i mitt inlägg.

2. Varför gör du ett könsproblem av detta, ingen har skrivit något om att TS hade fått andra svar om hon varit man.

3. Du överdriver friskt, ha barn i sängen livet ut och att barnet utvecklar neuroser av att sova med en förälder?!? Vad är det för skitsnack? Länka gärna till vetenskapliga fakta som stöder dina åsikter!

Som sagt har jag två söner som har haft fri tillgång till min säng, jag lovar dig att de är helt normala och väldigt självständiga nu vid 11 och 13 år. De väljer sin egen säng alla dagar i veckan och inte har de några neuroser heller

I TS rubrik ställs frågan: När VILL barn sova i egna sängar?

Svaret är: när de är mogna för det vilket är högst individuellt.

Ett normalutvecklat barn utan diagnoser eller annan problematik väljer att sova själv senast när de kommer in i puberteten, då blir det ointressant att dela säng med morsan eller farsan.

Min särbo gör likadant med sina kids, de är något yngre än mina och det funkar alldeles utmärkt!

Förstår faktiskt inte problemet, tids nog kan man sova tillsammans med sin partner på heltid.

Wow hoppas du inte är lika nedlåtande och ironisk mot människor IRL. Fattar inte varför man inte kan ha en diskussion utan det ska sluta så.

Ha en trevlig kväll Zarch!

Om vi vänder på frågan. Du är vuxen och vill ändå inte sova själv. Så varför skulle hon vilja det?

Hon kommer aldrig att vilja när du överger henne för en kille! Plus en massa annan skit som kommer att komma av att ert förhållande förstörs och hennes övergivenkänslor.

Ja, fast du glömde att barn behöver ännu mer kroppslig närhet och trygghet. Särskilt på natten när anknytningssystemet går igång.

Forskning visar att om man lämnar små barn ensamma kan stresshormonet kortisol öka i deras hjärnor. Barn behöver ha närhet till föräldrarna åtminstone under den första anknytningsfasen från 0 - 2 års ålder. 

Till TS:

Varför är det så självklart att du ska välja att sova med din pojkvän framför din dotter? Hur prioriterar du där? Jag tycker att din dotters behov ska komma först. Om din dotter inte känner sig mogen nog att sova själv, så tycker jag att hon ska få sova hos dig, alternativt hos dig och pojkvännen.

Men om du kan få henne att vilja testa att sova själv i sitt rum, så är det förstås helt okej att testa det. Men offra inte din dotters trygghet för din pojkväns behov av dig. Pojkvännen är vuxen nog att kunna sova ensam! När det gäller de ev. lekar du och din pojkvän önskar ha i sovrummet, så kan ni säkert fundera ut några lösningar på just det, så att alla blir nöjda.

Tack för att du inser det självklara - så små barn ska inte lämnas ensamma under så lång tid som en hel natt! Viktigt att vi slår fast det, så att inte någon får för sig något annat.

Det är givetvis inte lika skadligt att t.ex. låta en 9-åring sova själv. Men alla barn är olika och har olika behov av fysisk kontakt och trygghet från föräldern.

Det finns inga studier som visar att "curling" skulle vara negativt. Däremot finns det forskning som visar att curlade barn lyckas bättre och blir lyckligare än genomsnittet. Samtidigt håller jag med om att en förälder som är ängslig i sin personlighet sannolikt kommer att överföra den ängsligheten till barnet. Man behöver dock inte vara ängslig för att man låter ett barn sova hos en.

Anledningen till att man låter barnet sova hos en är knappast för att man tycker att rummet är läskigt och därmed för över denna känsla till barnet. Det är för att man ser barnets behov av närhet och vet att trygghet är en förutsättning för att barnet ska kunna utvecklas på ett optimalt sätt.

Det är absolut inget fel på  t.ex. fråga och uppmuntra 9-åringen att sova själv. Men om det visar sig att 9-åringen inte är mogen för det, ser jag inga nackdelar (för barnet) med att vänta ett tag till. Vi har inte barn under en särskilt lång tid i våra liv - ser man det i ett större perspektiv är det inte ett så stort offer att anpassa ens liv till barnens bästa under tiden de är små.

Vad pojkvännen vill och inte vill i sammanhanget ser jag som helt arbiträrt. Barnets bästa ska man inte kompromissa bort för sex.

Om man har det lilla barnet i egen säng i samma rum som föräldrarna, missar man den fysiska kontakten, men kan ändå svara på barnets behov när det t.ex. gråter eller snyftar, etc. Det är ett betydligt bättre alternativ sett ur anknytningsperspektiv än att ha barnet ensam i ett eget rum. Har inte sett någon forskning som kunnat påvisa stora risker med att ha barnet i eget säng bredvid föräldrarna, så misstänker att det är oklart vilka ev. negativa effekter det har. 

Eftersom barn är individer med egna viljor som de behöver utrycka, så ser jag det som självklart att ge dem val när så är möjligt. Om Kalle vill leka med sin traktor vore det fel att tvinga honom att spela fotboll hela tiden. Det skadar dem inte, utan får dem att inse sin egen särart, och lära känna sig själva vad de gillar och inte gillar. När det gäller viktigare beslut så är det förstås de vuxna som ska ta besluten med barnens bästa i åtanke. Barn kan inte tänka långsiktigt och ska därför inte få besluta om sådana saker. I fallet med att sova i förälderns säng så tycker jag det är självklart att barnets behov av närhet och tröst, ska finnas med i beslutet. Man skaffar barn för att ta hand om dem och att t.ex. ge dem mat, kärlek, trygghet är basala behov hos dem. I TS fall finns även argumentet att visa barnet att dess behov är viktigare än pojkvännens. Det är problematiskt  för barnet om det känner att det blir undanskuffat i förmån för pojkvännen, som om att det är en strid om mammans gunst.

Det kanske är utmattande och provocerande för dig att se ett barns behov gå först - det är det nämligen för väldigt många. Särskilt för dem som själva inte har fått trygghet som barn - de tenderar att vilja ge barn samma slags erfarenheter som de själva fått, konstigt nog. På det sättet kan t.ex. en undvikande anknytning gå i arv, generation efter generation. Det krävs att någon börjar tänka annorlunda och kanske går i terapi och bearbetar sina upplevelser för att bryta mönstret.

Åh, debatter kan ju ofta ta sin utgångspunkt i hur man själv gör, men argumenten och slutsatserna är ju ändå det som utgör själva debatten och inte så mycket åsikterna i sig. Och det är i slutändan argumenten bakom som spelar roll, och det är givetvis en viktig sak att påminna sig själv om - oavsett vilken åsikt man har.

Jag har själv varit där!

Föräldrar vars barn vanligen och självmant sover i sina egna rum och sängar överger såklart inte sina barn. Här talar vi om en mor som kastar ut sitt barn så fort killen kommer på besök. Dvs hon väljer honom över barnet och överger barnet som vill sova hos mamma.

Hoppas att Zarch inte har några barn alltså! Många, många vuxna varken kan eller vill sova själva. Det är helt naturligt då vi är flockdjur. Men ett barn ska minsann skyfflas undan och dessutom pga en KILLE!!! Och JO, jag hade sagt samma om det handlat om en pappa.

Ett barn fått fylla för stora skor och detta genom att ha mage nog att propsa på att ens mamma tar hand om en? Wow.... hopas att du inte har några barn.

Ja, detta är inte helt ovanligt bland separerade föräldrar. Stjärnfamilj är inte kärnfamilj. Men en vettig förälder kan sätta barnet främst även efter separation. Wow, ett barn som substitut till partner för att barnet sover hos föräldern och sätts först...bara wow. Och där bekräftade du dessutom att du skulle se din partner som viktigare och högre i rang än barnet. I barnets eget hem.

Jag hade mått bättre idag om min pappa inte valt en kärring över mig. Jag ser detta fenomen hos många av mina vänner vars föräldrar valt en partner över sitt barn. Och du kan ju glömma att barnet och den nya får en bra relation om du överger barnet!

Gråa hårstrån var det också ja...stackars barn son tydligen är så jobbiga.... Och inte får de vara viktigast heller, nähä....

En nioåring är inte stor och verkligen inte nästan vuxen som du skrev i ett annat inlägg! För att inte tala om den aspekten att vi är däggdjur och flockdjur.

Du ser mönstret i tråden också va? De flesta håller inte med dig så du kanske skulle ta dig en funderare.

För min egen del så ger jag fysisk trygghet till mina barn så länge de själva önskar. Nio år är ganska mycket, så däromkring är det iaf dags att börja undersöka förutsättningarna för att barnet kan sova själv. 

Att tvinga ett barn att sova själv mot dess vilja och behov till förmån för en partner, ser jag inte som ett alternativ. Det är inte att sätta barnets bästa i fokus. Däremot om barnet själv går med på att pröva och man gör detta under ansvarsfulla former är det en annan sak. T.ex. om föräldrarna välkomnar barnet att sova hos dem vid mardrömmar eller vid otrygghet, och får barnet att tycka det är spännande att sova i sitt eget rum.

Du tycks ha en grundinställning att det är föräldrarnas uppgift att bestämma vilka utvecklingssteg som barnet behöver ta. Det tror jag inte är en bra modell. Min åsikt är att barn har en inneboende individuell utvecklingskurva som de följer. De utvecklar sig själva i sin egen maximala takt så länge föräldrar erbjuder dem trygghet, kärlek och omsorg. Att försöka rycka ett barn från föräldrarnas säng innan det är moget för det riskerar att skada barnets känsla av trygghet och innebär en skenbar ytlig utveckling som i verkligheten är ett steg bakåt.

Ja, visst kan och ska man som vuxen ge fysisk närhet till sitt barn på dagen, men som jag uppfattar det handlar diskussionen här om huruvida TS ska tvinga barnet att sova i eget rum eller ej. Då är det relevant att tala om vikten av att ge fysisk närhet nattetid för de barn som känner att de behöver den tryggheten.

I detta fall är det ju som sagt mamman som önskade att barnet skulle sova själv och antagligen därför inte hade ett eget behov av att sova med dottern. Men för mig är det barnets vilja och behov som ska stå i fokus, inte mammans eller pojkvännens. D.v.s. att om vi tänker oss ett scenario där barnet är redo att sova i eget rum, men mamman förhindrar henne p.g.a. dennes egna behov är det inte bra.

Jag finner dig inte okänslig, utan diskuterar med dig för att jag finner dina synpunkter intressanta även om jag inte håller med om allt. Du framför dina argument och synpunkter och jag framför mina, precis som det ska vara i en diskussion. I slutänden lär vi oss båda något och kalibrerar våra åsikter även om vi antagligen inte kommer överens om allt eller ens mycket.

Jag tror inte någon psykolog hade uttalat sig som i ditt hypotetiska scenario, men hade det skett hade det varit ett mycket märkligt beteende. Psykologer brukar i allmänhet försöka få personen själv att komma fram till saker och inte säga rätt ut vad de tycker (Tvärtom som dr Phil, alltså), att skriva någon på näsan brukar sällan vara en bra start till förändring.

Anledningen till att jag förde upp diskussionen om vikten av att mycket små barn inte sover i ensamt rum är för att någon i tråden tog upp det, och jag vill verkligen trycka på att det är mycket olämpligt. Men för en 9-åring är det givetvis inte lika kritiskt och det finns givetvis ingen forskning som visar att det skulle vara farligt generellt. Däremot tror jag att det kan vara olämpligt att tvinga fram något utan en bra övergång och dessutom i TS fall blir det ett kvitto för barnet att mamma prioriterar mannen framför barnet. Det är väldigt fel att låta ett barn känna sig bortprioriterat på det sättet.

Fanns några tips på FL