Zarch skrev 2019-08-20 09:28:25 följande:
Små barn ska givetvis inte lämnas ensamma och det förstår väl de flesta men det är lite luddigt vad som räknas, fungerar det i sin egna spjälsäng i föräldrarnas rum eller ska det prompt samsovas?
Jo jag tycker personligen att man kan framstå som en väldigt ängslig eller kanske mer som en lat förälder ifall man hela tiden ger sina barn alternativ att välja mellan. Det tror jag skapar en enorm ambivalens och otrygghet hos barn om något och jag kan inte se vilka positiva egenskaper som ett barn kan få utav det? Sedan så är det väldigt utmattande för omgivningen att omge sig med sådana typer av föräldrar och deras barn. Nu tog jag in den som alldeles för många i tråden kallar för den obetydliga pojkvännen där i slutet men låt gå för det.
Sedan så vet jag att människor är enkla varelser som ofta fungerar på så sätt att det man själv gör är det som är det såkallat rätta och det är nog där vi har hamnat någonstans i den här debatten. Vad som är rätt eller fel är väl egentligen irrelevant.
Om man har det lilla barnet i egen säng i samma rum som föräldrarna, missar man den fysiska kontakten, men kan ändå svara på barnets behov när det t.ex. gråter eller snyftar, etc. Det är ett betydligt bättre alternativ sett ur anknytningsperspektiv än att ha barnet ensam i ett eget rum. Har inte sett någon forskning som kunnat påvisa stora risker med att ha barnet i eget säng bredvid föräldrarna, så misstänker att det är oklart vilka ev. negativa effekter det har.
Eftersom barn är individer med egna viljor som de behöver utrycka, så ser jag det som självklart att ge dem val när så är möjligt. Om Kalle vill leka med sin traktor vore det fel att tvinga honom att spela fotboll hela tiden. Det skadar dem inte, utan får dem att inse sin egen särart, och lära känna sig själva vad de gillar och inte gillar. När det gäller viktigare beslut så är det förstås de vuxna som ska ta besluten med barnens bästa i åtanke. Barn kan inte tänka långsiktigt och ska därför inte få besluta om sådana saker. I fallet med att sova i förälderns säng så tycker jag det är självklart att barnets behov av närhet och tröst, ska finnas med i beslutet. Man skaffar barn för att ta hand om dem och att t.ex. ge dem mat, kärlek, trygghet är basala behov hos dem. I TS fall finns även argumentet att visa barnet att dess behov är viktigare än pojkvännens. Det är problematiskt för barnet om det känner att det blir undanskuffat i förmån för pojkvännen, som om att det är en strid om mammans gunst.
Det kanske är utmattande och provocerande för dig att se ett barns behov gå först - det är det nämligen för väldigt många. Särskilt för dem som själva inte har fått trygghet som barn - de tenderar att vilja ge barn samma slags erfarenheter som de själva fått, konstigt nog. På det sättet kan t.ex. en undvikande anknytning gå i arv, generation efter generation. Det krävs att någon börjar tänka annorlunda och kanske går i terapi och bearbetar sina upplevelser för att bryta mönstret.
Åh, debatter kan ju ofta ta sin utgångspunkt i hur man själv gör, men argumenten och slutsatserna är ju ändå det som utgör själva debatten och inte så mycket åsikterna i sig. Och det är i slutändan argumenten bakom som spelar roll, och det är givetvis en viktig sak att påminna sig själv om - oavsett vilken åsikt man har.