Förstår precis frustrationen! Tog många år innan vi fick barn. Provade allt de åren, men insåg till sist att levernet ytterst sällan påverkar om man lever nåt så när normalt. Så mitt råd är- lägg ner alla "goda" råd, sök hjälp igen, fundera på IVF. IVF är i regel bästa vägen till barn. Kan krävas längre nedreglering eftersom du har endo., men det kan det ju vara värt. Ge inte upp! 
Tack för ditt svar 
Får jag fråga dig hur du lyckades orka igenom månad efter måndag? Hittade du något tankesätt som gjorde att du kunde hålla huvudet högt? Sysselsatte du dig med annat?
Hamnade du i acceptans någonstans att du kanske aldrig kommer få barn?
Hur gick ni till slut till väga när du äntligen blev gravid? Var det IVF, spontant eller annat?
Kram 
Jag är inte heller helt säker. Gyn ringde i fredags och ville att jag skulle komma tillbaka för kontroll av cystan.Och han sa att om allt ser "bra" ut (?) så skulle jag få gå på min tredje och sista kur Letrozol innan han skickar oss vidare till KK. Vilket jag antar är kvinnokliniken? Jag antar också att där tar man steget vidare och kanske först utreder min sambo och sedan ställs i kö till IVF men det är bara en spekulation.
Någon som vet om det är lång kö till IVF, eller om det kostar hutlösa summor osv?
Tack för ditt svar. Det låter sunt det där, att kunna ägna sig åt annat. Vi har också djur och trädgård en bra bit ut på landet och tillgång till både havet och skogen. Kanske är det där man borde försöka hitta tillbaka till lugnet igen.
Får jag fråga dig om du fick göra VUL/UL tidigare än vad man annars gör, med tanke på dina missfall? Jag har själv två missfall efter varandra i bagaget - ett 2011 & ett 2012.
Dagen efter gjorde jag UL via Mvc. Fick barn. 6:e graviditeten gjorde jag privat VUL v.10, hade sån ångest, men det levde då med.