Frustrerad på förskola

Svår situation! Det kan inte vara lätt för dig TS att hantera det här.

Jag tänker att förskolepersonalen kan ha fått upp ögonen för hans negativa beteende (bitande) och därmed sätta stort fokus på de negativa saker han gör, och börja förknippa honom med enbart de negativa händelserna. En sådan syn på ett barn smittar naturligt av sig och barnet märker det. I förlängningen kan det innebära att hans självkänsla blir skadad. Du skulle i försiktiga ordalag kunna påpeka en sådan risk och se hur de reagerar på det. Om de inte ens ser den risken, skulle jag bli orolig för deras kompetens.

Det är givetvis naturligt att små barn ibland puttas och biter när de blir frustrerade eller upphetsade. Vår dotter gjorde detta i förskolan. Det är samtidigt jättetråkigt för de barn som drabbas.

Min uppfattning är att detta beteende är väldigt svårt att fjärrstyra hemifrån. Om barnet inte visar samma beteende hemma, så är det lite föräldrarna kan göra. Situationen behöver lösas på plats av förskolepersonalen. Att kräva av föräldrarna att kunna fjärrstyra sina barn är lite som att bestraffa en hund flera timmar senare. Därmed inte sagt att det ibland kan finnas situationer där barnets helhetssituation kan bidra till dennes frustration och ilska. Föräldrarna behöver förstås ändå göras delaktiga i problemen och dess lösningar, även om de inte kan vara på plats och ta hand om problemen själva.

Med det sagt, så vill jag ändå tipsa om rollspel. Vi använde oss av det med vår dotter. Vi spelade upp olika situationer med dockor och försökte få till ett resonemang om vad dockan kunde göra i olika situationer. Jag uppfattar att det hjälpte till viss del, men inte ledde det till några revolutionerande förändringar.

Annars så tänker jag att det här är något som främst ligger på förskolepersonalens ansvar och ditt och deras samarbete. Har de t.ex. kunnat komma fram till i vilka situationer som barnet blir frustrerat? Har de prövat att ge barnet större utmaningar och aktivera det på ett annat sätt? Har ni möten om detta där ni diskuterar igenom situationen och lösningar på den? Vilken handlingsplan har ni upprättat för att barnets beteende ska upphöra? Följs denna handlingsplan, behöver den revideras eller ska den bytas ut helt?

I er dagliga kommunikation behöver ni kanske prata om handlingsplanen, hur de har försökt bemöta barnet och hur det har gått, etc. En sådan öppenhet gör dig antagligen mer trygg med att de jobbar med problemet och försöker hitta lösningar, samt att du kan komma med förslag och känner dig delaktig i processen. Det är ju ditt barn. Du behöver också få information om i vilka situationer han gör det här, och personalens bemötande. Med större insyn har du bättre möjligheter att ge råd till personalen om vad de kan göra. Tänk på att personalen ofta inte har någon djupare psykologisk insikt, de är inte psykologer. De försöker antagligen sitt bästa men ibland blir det fel. Därför är det viktigt att du får information om hur de försöker bemöta barnet, och så kan du den vägen se om deras tänk är bra eller om det behöver ändras.

Sedan så tänker jag att du kan diskutera med personalen med vad du vill att de ska säga och blandningen positivt/negativt. Ska de säga allt som har hänt, eller vill du att de säger enbart mest positiva saker.

Barnet är alltså 2,5 år och har puttat/bitits några gånger på förskolan. Det i sig är knappast oroande och jag har svårt att se att detta skulle lägga grunden för nästa Jeffrey Dahmer, vad jag däremot reagerar på är den brist på empati "vuxna" i denna tråden visar på. Ett beteende som vida överstiger den problembild dessa "vuxna" vill måla upp med diverse hobbyanalyser om autism och andra tänkbara ytterligheter. Till trådskaparen: Sitt lugnt i båten och prata sansat och fint med barnet så ska du nog se att det kommer ge med sig med tiden. Och din teori ang. barnets tidiga utveckling låter inte helt dum, man känner ju själv sina barn bäst. Ett tips kanske skulle vara att fråga personalen mer detaljerat kring vilka situationer beteendet uppstår och kanske öva lite konflikthantering hemma med lite enkla sociodraman?

Mvh

Jag känner igen det du säger om känslan av att känna skuld och att bli överöst med negativ feedback om ens barn så att man blir ledsen och känner sig som en usel förälder. Så var det mycket för oss under den tiden vi hade vår äldsta dotter i förskolan. Jag valde att uppmuntra personalen att berätta alla händelser för jag ville inte missa något av barnens utveckling, men det var inte roligt alla gånger. Jag tänkte ändå att vi behövde göra det bästa av situationen för dotterns skull, även om det blev plågsamt för oss vuxna.

Jag tycker du ska begära att få till ett eller flera möten om situationen med ditt barn. Då kan ni lägga en grund hur ni ska jobba med problemet, hur ni ska rapportera om det och också få en samsyn och bättre förståelse för varandras situation. 

Att de har mycket och göra kan inte du ta hänsyn till, detta handlar om ditt sons mående och det är viktigt. Finns inte resurser är det något som behöver komma upp i ljuset och ingen blir hjälpt av att man inte visar på de behov som finns.

Det är absolut inte din son som är problemet! Problemet handlar om hur han beter sig i vissa situationer och också om hur personalen kan hitta bra former för att förebygga och bemöta honom när det händer. Den lättaste vägen är att hitta syndabockar och säga att barn som inte beter sig enligt de vuxnas mall är felet, men det är en helt felaktig inställning. Med lyhörd personal och goda insatser kan ett barns underliggande behov mötas och det negativa beteendet upphöra.

Att ett barn bits eller reagerar med aggressivitet i vissa situationer är egentligen inget konstigt eller fel. Det som blir fel är om de vuxna inte hittar verktyg för att bemöta det beteendet.

Försök att se till att få återkopplingen på ett sätt så att din son inte hör det. Kanske innan han har märkt att du är där, eller ta den på engelska. Du har helt rätt i att er diskussion är något som han inte mår bra av att höra. Och om du tycker du får enbart negativ feedback och det är ett problem för dig, så tycker jag du ska ta upp det också med personalen.

Så din son är enligt din egna utsago ett geni, men ändå springer han runt och beter sig som ett klappmongo mot andra barn och förstår inte vad ett enkelt nej betyder... Jag tror jag vet vilka som är problemet i det här fallet.

Hej!

Jag förstår att ni funderar fram och tillbaka kring hur ni kan lösa den här situationen, och att det är frustrerande även för er.

Att byta avdelning, till äldre barn kan vara en bra idé. Men kom ihåg då också, att förmodligen ingen plats finns tillgänglig och att det inte behöver bli av för att ni vill det Nu. Och att ditt barn kommer att gå från äldst, till yngst på avdelningen.

- Kan bli svårigheter att hitta nya kompisar som leker liknande lekar som ditt barn, och även en flytt medför en viss stress till ett barn en period, det kan också framhäva ett oönskat beteende. Har jag själv bevittnat. - Men det kan också bli väldigt bra, jag tror att pedagogerna ändå skulle flytta upp ditt barn till ny avdelning snart ändå.

En funderare:

- Vill man dit med sina vänner, eller helt skaffa nya?

- Nya pedagoger som ska lära känna ditt barn.

- tror du att arbetet kring ditt barns oönskade beteende helt kommer att sluta, för att barnet får nya utmaningar?

En annan sak, som någon skrev tidigare, är att man behöver förmodligen punktmarkera/följa ditt barn en tid på förskolan.

Jag har mött sånt här i mitt arbete, och i det här fallet så vet redan pedagogerna i vilka samspel som ditt barn möter problem. Och det blir inga svårigheter att isåfall kunna finnas nära barnet i situationer när barnet hanterar att andra känner olika.

Jag hade valt(som pedagog) att följa ditt barn under hela dagen, innan en konflikt blir till våld, så skulle det isåfall lätt kunna stoppas och istället bli en stund till reflektion kring att använda munnen och prata istället för att använda kroppen.

Och eftersom att jag varit där, så behöver jag inte heller ställa frågan "varför gjorde du så?" eftersom man i allafall sällan får något svar på den ändå.

Efter tillräckligt mycket ihärdigt avledadande, så får man istället börja berömma barnet för att det var bra att barnet berättade, bad om ursäkt, att barnet valde att gå ifrån, att barnet valde att göra något annat. Successivt blir beteendet omvänt till något bättre.

Självkänsla, att känna att man kan göra bra val, är något man måste få lära sig, väldigt viktigt i sånna här sammanhang. För barn med problematik som det här, blir ofta negativt lyfta. Och tänk själv att bära på den känslan, av att jag inte klarar av någonting?

Genom att få fler positiva upplevelser under dagen, så kommer barnet att hellre vilja ha den upplevelsen än en arg vuxen eller ett ledset barn omkring sig.

Enligt mig handlar det mer om den personliga känslan kring sig själv, att få rätt vägledning, snarare än stimulans.

Lycka till, det kommer bli bra!

Tydligen kan väldigt begåvade barn bli bråkiga och utåtagerande när de inte får rätt stimulans.

Hej!

Jag förstår hur ni har det, min son hade det på liknande sätt på förskolan. Vi fick varje dag höra att han puttade andra barn, och frågan om vi hade lärt honom att man inte slåss hemma (!). Nu i efterhand inser vi att han var understimulerad och kände sig annorlunda/utanför. Intellektuella barn är väldigt smarta och fattar fort, men den känslomässiga utvecklingen hänger inte med. Vårt barn är idag testad med extremt högt IQ, har fått flytta upp flera klasser i skolan och mår nu bra och är ?välanpassad?.

Jag rekommenderar dig och pedagogerna i skolan att läsa Mona Liljedahls bok ?särskilt begåvade barn; förskolans möjlighet och utmaning?.

Känner du igen ditt barn (vilket jag tror att du kommer att göra) så ta kontakt med filurumgrupperna på Facebook, där samlas föräldrar till särskilt begåvade barn. Börja även att följa gcp på sociala medier.

Lycka till och ta hand om er! Det är inget fel på er son eller på er som föräldrar ????