Skulle ni acceptera?

Läs vad du själv skriver.

Jag sa efter min skilsmässa för att min ex-man sa så till mig två, tre gånger: Det där kommer jag aldrig mer acceptera av någon man. Då går jag direkt. 

Önskar dig all lycka i alla dina kommande förhållande du kommer ha.

Nä, endast få medhåll är ju bäst.

Sen kan man säga saker på olika vis, exakt samma ord betonat på olika kan tolkas olika.

Och när du säger jag inte är klok nånstans känns det inte som du skulle med en lätt suck säga att, detta är det jag alltid gör till din man. Säga till nån som du diskuterar med, du är inte klok tyder inte på nån större medkänsla.

Det är inte okej att säga så!!!

Nej jag tycker inte det är okej att säga å andra sidan så är det lätt hänt att man säger nåt dumt när man är arga på varandra så jag tycker inte att det behöver vara en orsak till att hålla det emot honom för alltid.

Sen tycker i alla fall jag att det är helt omöjligt att inte någon gång råka gräla inför sina barn. Det är ju inte det bästa naturligtvis men så länge barnen ser att man kan bli sams igen och det inte går helt överstyr så tror jag inte att de tar skada av det. Även föräldrar är ju människor så det vore konstigt om de inte hade hela spektrat av känslor. Att alltid undanhålla negativa saker som ilska och sorg för sina barn är nog inte heller riktigt bra.

Det är en intressant frågeställning.

Jag tror inte någon tycker att det är okej att använda sådana ord till någon, det tror jag inte din man tycker heller i själ och hjärta.

Det är ingenting som bara ska kunna passera utan åtgärd för vem vill leva i en relation där man behandlar varandra med förakt och hat istället för värme och kärlek?

Samtidigt reagerar vi människor med ilska ibland och då händer det ofta att vi går över gränsen. Jag tycker det är mänskligt att ibland tangera vad som är okej. Dock är det viktigt att man efteråt kan prata om det och kunna erkänna sina felsteg och be om ursäkt för dem.

Så nej, jag tycker inte att man ska acceptera detta beteende, men vad lägger du i frasen "att inte acceptera"? Jag tänker att i en relation kommer båda från olika sammanhang som har olika gränser för hur "hemskt" olika fraser och beteenden är. Att leva tillsammans innebär till viss del att kalibrera sin egen moraliska uppfattning till en gemensam måttstock om hur kommunikation ska gå till. Så jag menar att man i relationen behöver visa sina egna gränser och lyfta vad man tycker är okej och inte så att man kan hitta en gemensam grund till var gränserna går.

En annan aspekt är förstås hur er relation ser ut i övrigt och vad du önskar med er relation. Har du exempelvis tröttnat på relationen och din man innan, kanske detta beteende blir droppen och du bestämmer dig för att lämna. Anser du istället att er relation är fylld av kärlek och värme, kanske det är dumt att låta en enda sådan incident förstöra den, utan diskutera situationen och försöka hitta lösningar inför framtiden.

Sedan är det förstås viktigt att försöka förstå vad som provocerade din man och orsaken bakom hans kraftiga reaktion. Blev han arg för att du ifrågasatte honom inför barnen och provocerade fram ett bråk? Tyckte han att det var en fruktansvärt orättvis beskrivning när du berättade att du gjorde allt hemma i vanliga fall. Eller hade han haft en verkligt jobbig stund med barnen och hade ansträngt sig till sitt yttersta för att du skulle få avlastning och därför blev ilsken när du inte verkade uppskatta hans ansträngningar?

Det där vet vi ju inte förrän du pratar med honom och diskuterar hans orsaker. Det ursäktar inte hans ord, tycker jag, men kan skapa en viss förståelse för hans utbrott.

Följ kontot mansbebisar på instagram. Du har en mansbebis. Och dumpa honom nånstans där han får sköta sitt liv själv. Du har inte fötts till denna värld för att serva en man. Du måste få sitta och slappa så mycket du vill utan att någon ska bry sig. Vad är det med alla dessa män, och vad ör det med alla dessa kvinnor som GÅR MED PÅ att frivilligt bo tillsammans med och serva dem med allt?!!!?

Kanske insåg han att du hade ätt i det du sa. Men det ger ju honom inte rätten att svara dig på det sättet. I synnerhet inte framför barnen. Det är helt oacceptabelt.
Men jag kan inte låta bli att undra varför du stannar kvar hos honom om han inte är snäll mot dig och dessutom inte hjälper till hemma med någonting?
Jag hade aldrig accepterat det.

Men TS har ju berättat vad hon har sagt. Är det helt otänkbart för dig att det kan vara allt hon sa,eller måste hon ha sagt något mer?
Eller kan TS man faktiskt kan vara en mansgris som inte tål att få hjälpa till hemma en kväll och sen bli emotsagd när han protesterar emot det?
Jag har själv varit ihop med en sådan mansgris så jag vet att de finns.