Vi har varit ett par i fyra år, jag har tre barn och han inget. Jag vill inte ha fler barn och han har varit okej med det. Nu har han dock ändrat sig och vill ha barn, snacket började för ett halvår sen och nu droppade han bomben.
Så jag ska bara dra ut spiralen, bli gravid och allting ska vara bra eller han ska flytta ut och vi ska göra slut? Ingenting känns rätt. Hur fan ska man resonera?
Jag trodde verkligen inte att han skulle ändra sig. Vi är båda 35 år. Jag skulle aldrig övertala honom att stanna kvar hos mig, det alternativet är uteslutet utan det hänger på mig. Jag skulle ju såklart aldrig ångra ett fött barn men jag vill verkligen inte. Samtidigt är han mannen i mitt liv, jag älskar honom och vill leva resten av mitt liv med honom MEN till vilket pris? Jag vill inte ha ett till barn. Jag ville inte ens ha mitt tredje barn (får man säga så?) men fyrbarnsmamma?? Nej kom igen!! Herregud vad gör jag?!
Vill du inte ska du naturligtvis inte gå med på det men var ärlig och säg det till honom så han får klara premisser att agera vidare på. Det är en oerhört knivig situation ni har hamnat i där båda har legitima skäl för er position vilket gör det svårt att döma eller fördöma.
Ja så får man säga..
Jag ville inte heller ha mitt tredje barn men så vart det och ja visst inget jag ångrar idag..
Ett fjärde barn är uteslutet och kommer aldrig att ske..
Nej, han har ingen rätt att tvinga dig att föda ett barn men du har heller ingen rätt att tvinga honom att förbli barnlös, det enda vettiga för er är att bryta upp för det kommer växa fram en bitterhet hos honom som mycket väl kan utvecklas till rent förakt, även om det inte är lika bråttom för män som för kvinnor med att skaffa barn. Så mitt råd är bryt upp förr hellre än senare.
Det är dock det rätta att göra i den här situationen.
Leker bara med tanken. Skulle det vara ett alternativ att gå honom till mötes om han tog all föräldraledighet som går att ta och sedan var den som jobbade deltid?
Kanske vill han inte ens ha barn om det kommer med det upplägget. Eller så vill han det.
Förstår om du är chockad. Det har ju varit det perfekta upplägget för dig och även för honom, men nu har han ändrat sig. Fast det kunde ju ha varit du som ändrade dig och ville ha en sladdis medan han fortfarande inte ville. Hur hade du tänkt då?
Hans bror blev pappa för ett halvår sen, fröet såddes då. Vilket är förståeligt. Han har pratat löst om det sedan dess, jag har nog inte förstått vikten eller allvaret i det förens senaste veckorna och nu kom ultimatumet helt enkelt. Han vill verkligen uppleva allt det här med mig. Men det viktigaste av allt är väl egentligen det faktumet att han vill bli pappa. Vara med från början.
Jag vet varken ut eller in, men jag är verkligen så tacksam för ni engagerar er.. skriver och har olika åsikter. Det hjälper mig att se det ur olika perspektiv.
Jag tycker ärligt talat det är konstigt hur han kan kräva det här av mig så plötsligt och starkt faktiskt. Ställa mig mot väggen på det här sättet känns ganska respektlöst ju mer jag tänker på det. Det har verkligen byggts upp en irritation hos mig senaste dagarna. Är det så viktigt för honom att han packar väskorna ikväll om jag säger nej nu i eftermiddag? Isåfall så spelar det ju ingen roll om det är jag eller någon annan som föder hans barn, isåfall så avstår jag helst. Jag resonerar på olika sätt hela tiden. Visst, det är mysigt med bebisar men det är inte lika mysigt med småbarnsår och helheten med allt ansvar som inte finns i mitt liv på samma sätt idag.
Det spårar, vill absolut inte frånta honom möjligheten att skaffa egna barn! Skulle aldrig övertala honom att stanna hos mig och avstå barn, då jag vet vad mina barn förgyllt mitt liv. Mina barn är 15, 13 & snart 10 år. Allt det här hade känts mer okej om jag inte hade blivit mamma tidigt.
Jag har inte haft någon mer djupare diskussion med honom utan vardagen rullar på, jag ser honom sökande efter svar hela tiden. Han sa igår innan vi somnade ?ska jag dra ut spiralen åt dig?? Hehe. Vad sägs om att tänka på något annat kanske? för en stund kanske? Ge mig ett fucking break kanske? För det kommer förmodligen sluta med att vi gör slut iaf.
Vi har barnen varannan vecka. Han har inte fått axlat världens ansvar över mina relativt självgående barn, jag är en dagtidsjobbande förälder och vi har varit en fungerande familj. Han har inte suckat över någonting och jag vet att han älskar mina barn. När vi inledde en relation var han införstådd med att jag inte ville ha fler barn och han var helt okej med det då han aldrig haft någon barnlängtan. Vi har en jättefin relation! Det här är det första hindret vi stött på och anledningen till att jag inte gett några raka svar är för att jag inte är 100% säker på mitt svar. Så enkelt är det inte.
Lystring upprörda kvinnor & män!
Idag satt vi oss ned och jag förklarade hur tankarna gått, hur jag verkligen försökt vänt och vridit på varenda scenario och möjlighet för att få framtiden att gå ihop. För att vi ska kunna gå hand-i-hand genom livet. Det jag kommit fram till är att jag älskar honom gränslöst men jag sätter mitt välmående och de barn jag redan har i första rummet ändå. Jag är så lycklig med vart jag befinner mig i livet så det inte är värt chansningen när jag är så negativt inställd. Jag bad honom att lämna mig, söka lyckan på annat håll och att jag verkligen önskar honom det. Han bröt ihop totalt för han var 100% säker på att jag skulle ge med mig. Han vill inte lämna mig. Nu står jag ett nytt dilemma?! Eller? Nu ska han alltså skita i barn. Kommer jag straffas senare för detta tro?