Sommar26 skrev 2019-10-09 09:21:21 följande:
Hej. Vädjar därute om tips eftersom det känns som att vi fumlar i mörkret.
Vi har två barn, äldsta är en pojke som redan från födsel sovit dåligt. Fram till två års ålder har han varit uppe mellan 5-17 gånger/ natt.
Har alltid varit viljestark men nu är det katastrof.
Den yngre, en tjej på fyra månader. Sover betydligt bättre men har problem med att hon kräks ca 4-20 ggr/matning så på natten, även om hon bara äter tre gånger, så är man uppe 10-90 min/matning efteråt.
Får hon ligga efter mat så kräks hon och hon vänder inte huvud åt sidan, hon ligger på rygg och får panik.
Problemet är nu mest att treåringen trotsar om precis allt, sedan tar det 90 min att lägga honom på kvällen. Hon somnar vid 22, han efter 20. Han vill upp vid 06 och då är jag helt slut efter valen natt (såklart delvis) men ändå.
Pappan hjälper till med att gå upp med honom men sen måste jag hasa mig upp och är död 7.30. Då ska man hålla hela dagen och klarar trots.
Jag känner att detta är för mkt.
Jag vet att det är vårt val, att skaffa barn och jag älskar dem oändligt mkt men de håller på att trasa sönder oss. Vad gör man?
Dessutom hur mkt ska man måsta dalta med en treåring? Pappan är pedagogisk och skojar och jamsar så att han tillslut får byta blöja, borsta tänderna, klä på alla kläder men jag pallar inte det.
Hur hemsk det än låter, så om han sparkad skriker och slåss så kan jag låta honom gå utan ytterkläder ute. Jag tycker att han ska ?tuktas? lite. Förklarar alltid varför gan måste eller inte får göra vissa saker men det hjälper såklart inte.
Jag har funderat på att separera bara så att man får antingen ta ett barn åt gången eller få vila och sova en natt då och då.
Vilken svår situation, TS!
Jag tycker du har fått många bra råd i tråden redan. Läs och pröva om ni kan hitta något av allt det här som kan hjälpa er!
Jag tänker såhär kring din situation:
1. Ni måste förstå att ni har en börda som är orimlig. Tro inte på någon, BVC eller svärmor som påstår att detta är normalt och vanligt. På din beskrivning har ni (du) en väldigt jobbig, nästa outhärdlig, tillvaro och ni måste jobba för att hitta bra lösningar som kan ge dig mer sömn och vila. Kom ihåg att de på BVC ofta är väldigt okunniga och har inte expertis i området. De möts dessutom ofta av många som klagar utan att verkligen ha det lika jobbigt som ni har det.
2. Ni har i grunden två huvudsakliga problem. Det första är att ni behöver få saker att fungera hyfsat i stunden. Det andra är att ni behöver planera för hur ni ska förbättra situationen på längre sikt, för att få en hållbar tillvaro. Ni behöver lösa det första för att få tid och kraft att lösa det andra, men ni behöver hela tiden jobba med båda samtidigt. Kortsiktigt behöver ni hitta hyfsade lösningar på att få vardagen att gå runt, t.ex. se till att ni båda får tillräcklig sömn, att få barnen att klä på sig, få dem att äta, etc. Långsiktigt behöver ni arbeta på att finna problemen till att barnet inte sover, försöka hitta rutiner och metoder som får barnet att somna snabbare och också söka hjälp utifrån för att få stöd och avlastning så att ni själva kan må bra, få en bättre relation och få vila ut ordentligt emellanåt.
3. Din man verkar vara bra på vissa sätt. Han har tålamod och har förmågan att locka dem att utföra sysslor som de kanske inte är så sugna på. Han verkar också ha en inställning att ansvara för barnen och ta hand om dem utifrån din beskrivning. Men han verkar inte riktigt inse hur illa du har det. Jag tycker du borde försöka beskriva din situation bättre och hur orimlig din situation är. Även om han gör mycket med barnen så räcker det inte till, eftersom ni har två barn som just nu behöver otroligt mycket mer omsorg och omvårdnad än vad som är det normala. Den stora bördan behöver ni dela på och det innebär att din man behöver göra ännu mer än han gör, även om han kanske redan nu gör en del. Jag tror t.ex. att det skulle vara nyttigt för honom att själv gå upp 15 gånger per natt för att få insikt i hur det här påverkar dig.
Han skulle säkert få en annan uppfattning om vikten av att få ert barn att sova om han själv fick uppleva frustrationen av att behöva bli väckt, natta dem, etc. Varför lät du honom själv ta beslutet att inte ge melatonin till ert barn? Jag tycker du ska ta upp den diskussionen igen. Det skulle kanske vara värt att pröva, och kanske hjälpa er i er situation. Om din man är starkt emot det, får väl han ta en del av konsekvenserna av det beslutet, d.v.s. ta minst hälften av de jobbiga följderna.
4. Jag tänker att ert huvudproblem tycks vara er sömn just nu. Den behöver ni jobba med, t.ex. genom att dela upp nattningen mer rättvist mellan er, sova i egna rum, etc. som många redan föreslagit. Detta samtidigt som ni försöker hitta orsaken till barnets dåliga sömn genom att t.ex. utesluta mjölkprotein, fortsätta vända er till olika instanser för att få olika typer av hjälp, etc.
Men samtidigt beskriver du problem i själva vardagen med att barnen inte vill klä på sig, svårigheter att få dem att äta och liknande. Dessa problem tänker jag att du kan bli hjälpt av kunskaper om LAB (Lågt Affektivt Bemötande) som också någon annan i tråden nämnde. Det finns facebook-grupper som handlar om LAB där ni kan gå in och läsa på om hur man bemöter barns trots på bästa sätt. Det handlar t.ex. om att avleda barnet, inte ge det för många alternativ, att förbereda barnet på att något ska hända långt innan, skapa fungerande rutiner, etc. Om ditt barn inte vill klä på sig kläderna kanske du inte behöver ta den fighten utan ta med kläderna till förskolan och se om det funkar att sätta på dem där istället. Eller så kan du försöka försätta dig själv i en lekande och förhoppningsvis smittande känslotillstånd och sedan med lugn röst fråga om inte ena foten vill åka på semester genom byxan. Och sen när det flygit fram genom byxan till hawaii kan foten ropa hur skönt det var. Och då blir andra foten avundsjuk och vill följa efter, etc...
Hoppas att några av mina tankar kan vara till glädje för er båda!
