Känner mig trängd av bonusbarnet

Det är jättebra att du är så reflekterande och du verkar vara en klok tjej. Du skriver att du har egna erfarenheter av bonusfamilj. Det är tur för dig för det ger dig ett försprång. Du skriver att din egen biologiske pappa var ute ur bilden och att du har erfarenhet av att bo ihop med mammas nye kille. Skillnaden för dig var väl att din biologiske pappa var helt ute ur bilden. Är man i det läget så finns det en lucka för bonusbarnet och bonusföräldern att faktiskt skapa djupa band, om båda vill. Så som du fick med en av din mammas killar. Men i dom fallen där det redan finns en biologisk mamma med i bonusfamiljen så blir det svårare. Då finns oftast inte ett behov av att ha två mammor, utan bonusbarnet har redan en mamma. Och en pappa. Jag tycker helt enkelt inte att du ska jämföra allt för mycket med din egen barndom, om ditt bonusbarn redan har en mamma och en pappa som älskar honom över allt annat och gör allt för honom så kan du med gott samvete ta ett kliv tillbaka. Det här med att bygga ett eget band till bonussonen får ta tid, det får ta flera år. Ni har bara bott ihop sedan i juni. Ta ett chillpill och ett kliv tillbaka, är mitt råd. Och även om Pyssel skriver om barnperspektivet och att barnet måste må bra (vilket är helt sant) så tror inte jag att du är ovetandes om det, det brukar man inte vara som nybliven bonusmamma. Man brukar snarare vara halvt förintad av dåligt samvete, motstridiga känslor, svartsjuka och känslor av utanförskap, förvirring. En berg och dalbana inombords av känslor. Känslor som lättar om du tar ett kliv tillbaka. Det du nämner att du oroar dig för gällande ditt bonusbarn (hans trygghet, var han ska bo, hans uppfostran) är sådant som du ska lämna över helt och hållet till pappan och mamman att sköta. Det är deras ansvar som föräldrar. Du ska bara ta hand om dig själv, din kärleksrelation och vara en kul vuxen till bonusbarnet i nuläget. Tycker jag.