Tvivlande blivande pappa - hjälp - någon mer?

Tycker han låter orolig och nervös över förändringen som kommer. Har han själv bra föräldraförebilder?

Känns för mig som att han inte vet vad han ska göra eller hur han ska bete sig.

På vilket sätt skulle det vara bättre för en person att inte födas?

Hyckleri.

Abort är helt ok, men ett val man gör för sin egen skull, inte för att det är bäst för barnet.

Trams.

Det låter som att problemet inte är graviditeten i sig utan att er relation inte är bra. Han tvivlar på sina känslor och en framtid tillsammans med dig, hur känner du? Är du beredd att bli ensam mamma och kommer han att ta sitt ansvar som pappa även efter en separation?

Förstår att det är jobbigt med relationen nu! Men avseende abort eller inte, så är det ju enbart vad DU vill som är viktigt för om du ska behålla eller inte. Sedan borde han stötta dig i ditt val, antingen som ?vän?/blivande medförälder eller som partner.

Om jag hade varit i din sits, dvs om det hade varit min partner som fick kalla fötter på det viset, så hade jag lämnat honom och gjort klart att jag tänkte behålla barnet. (Men det är jag. Du måste självklart agera på det sätt som är rätt för dig!)

Risken finns att det är relationen han i grunden ifrågasätter men det låter snarare som att hans självkänsla stor och stabil nig för kommande förändring som det innebär att bli förälder. Hade nog försökt prata med honom om ditt eget perspektiv på förhållandet (hur bra och stabilt du tycker det är), hur du ser honom som pappa (positivt) osv för att skapa lugn i honom. Tänker att det rätt snart visar sig då om det är inför föräldraskapet eller er reaktion har tvivlar. Lycka till!

Ha!

Låter som oss för två år sedan.. Min man blev plötsligt förvandlad någon vecka efter vi fick plus på stickan. Han blev nog lite värre än din sambo faktiskt. Han tog på sig alla tänkbara offerkoftor han kunde hitta på och grät och ynkade om hur han inte ville ha barn och hur syyynd det var om honom..Och pressade mig till abort. (hans familj är/var en dysfunktionell familj med alla möjliga varianter av skilsmässa och psykisk ohälsa etc, dock har han och systern blivit bra människor ändå)

Jag blev ledsen och förtvivlad men efter ett tag fick jag nog... En dag fick jag helt enkelt psykbryt och skällde ut honom efter noter. Vi var gifta, hade noggrant planerat barn, det hade tagit nästan ett år att bli gravid, vi ville verkligen detta och nu hade han mage att börja ynka sig och ångra sig? Nädu den gubben gick inte. Jag skällde i typ tre dagar och var så arg, besviken och ledsen. Jag kunde inte med ord beskriva hur mycket han svek mig och vårt äktenskap. Hur kunde han pissa på vårt barn som om det vore en katt man bara kan lämna bort?

Sen åkte jag hem till mina föräldrar och tystnade. Jag var tyst i två veckor.

Sen ringde han och bad om att få ta med mig på familjerådgivning. Vi gick dit och pratade och vi hittade en bra nivå på samtalen och jag påpekade att abort var inte en lösning på hans kalla fötter. Vi slet hund med äktenskapet under graviditeten och vi fick vårt barn. Nu med perspektiv så hade vi behövt fejsa hans uppväxt INNAN vi blev gravid och inte när det var "försent".

Idag är han en okej pappa, han är nervös och orolig för att vi ska separera och att vårt barn ska må dåligt men han jobbar på det.

Hej igen TS

Nu har jag läst alla dina inlägg. och det är tydligt vad du vill: du vill ha barnet och honom.

Han tvivlar på om han vill ha dig och du sade ifrån och gjorde slut. 

Men en sån klok och tuff tjej som du är kommer hitta en ny man och få den familjelycka du önskar.

du verkar grym! Jag tror på dig och barnet och vad du än väljer i livet!

Det känns mer som att verkligheten hunnit ikapp honom och att han tvivlar på sig själv som förälder och partner - han har plötsligt insett att er bebis är verklig.

Detta är dock en normal reaktion och vad han behöver nu är en fast hand som pekar ut vägen åt honom. Han behöver klara besked och en mental/verbal örfil.

Han behöver inte ditt velande utan han behöver ditt raka besked och att nån bestämmer åt honom. Du måste berätta vad du vill, att ni faktiskt bestämde er för att skaffa barn, att ni ville det här och att ni gemensamt tog beslut och att det är såhär det blir och att ni fixar detta.

Ta med honom till barnmorskan på inskrivning och berätta hur han tänker, hon har massor av råd och hjälp att ge er för att klara igenom graviditeten. Han kan få eget samtalsstöd.

En abort löser ju inte problemet utan han slipper bara ta tag i det. Så det kvarstår om du skulle bli gravid igen med honom senare. Ska du göra abort igen då eller?

Nä sätt ner foten och säg åt honom att ni faktiskt har valt att skaffa barn och då får han finna sig i det.

Jag blir lite betänksam när du skriver så, han ska inte bestämma något själv och du vet bättre än han vad han vill? Din attityd känns respektlös och nedlåtande och jag kan inte låta bli att undra varför du väljer att skaffa barn med en man du känner så för?

Jag får intrycket att du styr och ställer i relationen, han flyter med och anpassar sig för att det är enklast så. Nu har han satt ner foten och vågat säga vad han egentligen känner. Istället för att bara säga att han känner fel borde du ta det på allvar och agera utifrån det. Om du vil ha kvar honom och barnet måste du utstråla trygghet och lugn (inte lätt i den stressade situation ni är, jag vet) och säga att du är villig att ta det största ansvaret för barnet och stötta honom i papparollen. Jämställdheten får komma när han växt in i rollen och förstått att det inte är så märkvärdigt utan något som de allra flesta upplevt och klarat.

Det är ganska vanligt att män börjar ifrågasätta sig själva och börjar tvivla på sig själv och sin förmåga och relationen som sådan i början av graviditeter. Allra helst första gången.

Nu känner jag inte er så jag kan ju inte svara på hur ni har det. Men i mina öron låter det på det du beskriver som att han är mer rädd för sig själv och sitt mående än för graviditeten som sådan. Han har inte helt fel. Det är skittufft att få barn även i de mest stabila förhållandena och det är inte utan grund många föräldrar separerar under småbarnsåren. Med det inte sagt vad som är bästa lösningen för er för det vet inte jag. Hoppas ni har en bra samtalskontakt som ni kan prata av er med

Ok jag kanske tolkar fel men som hon formulerar sig låter det faktiskt lite konstigt att tvärsäkert säga att han har fel. Intrycket är ju att han tvivlar på hela relationen.

Hej TS, har också uppfattat dig på det sättet. Glöm inte att sätta gränser och ta ingen skit. kram.

sover ni fortf i olika rum?

vad är det för snack du tänker ta då? 

Jag hade resonerat som du, men vill också göra dig beredd på att han faktiskt kanske har bestämt sig för att inte vilja vara med dig.

Så var rädd om dig nu. Hoppas du har någon du kan prata med.

Vad du än gör, hamna inte i fällan att bli FÖR förstående. Du måste ha stake nog att stå för vad du tycker även om det blir jobbigt.

I ett prat om er framtid kan han i känslostormen trycka på dina svaga/känsliga punkter och du kan i ett svagt ögonblick av förståelse och känslor säga ja till något du egentligen inte vill men för att greppa alla halmstrån och hopp gör du vad som helst för att rädda det som du helst vill ha kvar, dvs er relation.

Jag var oerhört nära att hamna där, jag tyckte synd om min man och jag vet att hans ångest var äkta men det gjorde ju inte MINA känslor mindre viktiga. Det var ju där nånstans jag istället blev arg och ställde krav.

Och jag skulle ändå råda att byta barnmorska, vilket du har rätt att göra. Jag vet att abortmottagningens kurator ska vara neutral men onekligen gör ordet abort hela alltet lite värre i ett sammanhang där man inte kan enas. Hitta en barnmorska ni kan prata med på en mer neutral plats så slipper ni ha ordet hängandes över er.

Fast det finns vissa värderingar/delar/övertygelser/val man inte kan kompromissa bort.

Och du vill ju inte göra abort. Så det blir ju automatiskt ett ultimatum du ställer till din kille = take it or leave it.

Vad skulle en kompromiss vara i detta läget menar du? Att du gjorde abort men fick ha kvar killen? Men det är ju inte ens ett alternativ för dig och frågan är hur bra er relation skulle vara då.

Och det är heller ingen garanti på att detta inte sker igen om ni fortsätter ihop och skaffar barn senare.

Abort eller behålla är aldrig en kompromiss. Det är det slutgiltiga valet.

Däremot kan kompromissen handla om konsekvenser av det val man gör och kompromissa om hur man förhåller sig till valet.

Att behålla kan alltid ge möjlighet att han ångrar sig och faktiskt vill stanna kvar i en familj eller att kompromissa i det läget att vara pappa på deltid/halvtid om ni separerar. Det går även att kompromissa inom ett förhållande med att du tar hela föräldraledigheten och han slipper, att han tar över mer i hushållet och du tar mer ansvar för barnet etc etc etc.. Det finns massor av lösningar och kompromisser inom valet att behålla. Samt givetvis möjlighet att träffa någon helt ny man som vill ge dig fler barn och tar sig an ditt befintliga barn.

Om du gör abort kan en eventuell kompromiss handla om att ni går i gemensam terapi/rådgivning för att klara av att ta er igenom det och dels för att han ska få prata av sig om sitt och att ni då beslutar om att nästa barn behåller ni och sätter en deadline om när det passar. Att ni på något sätt gör om och gör rätt kan bli en form av kompromiss. Och även här finns möjlighet att möta en ny man som vill ge dig allt du vill ha och ni kan börja på er egna familj utan krångel.

0in man älskar vårt barn och ångrar inte att vi behöll det, men han ångrar (och så även jag) att vi inte tog tag i hans mående innan vi blev gravida. Det hade löst mycket elände att börja i rätt ordning.

typ medan han upptäcker sig själv och vem han är tar du huvudansvaret av barn och hem? 

förlåt om jag låter lite hård.

Mitt svar baseras på det du skriver, det är det enda jag vet om er relation! Så när du inte formulerar dig optimalt har du ingen anledning att vara så aggressiv mot mig. Du skrev: "Han har kommit till en punkt där han vill bestämma själv och han tror sig veta vad han vill. Jag tror han har fel." 

Där ifrågasätter du både att han vill vara med och bestämma, vilket du antyder att han inte gjort innan, och du ifrågasätter också hans känsla att relationen inte är rätt för honom. Att du tycker att han har fel om sin syn på relationen är en sak men hans känsla kan du inte bedöma. Dessutom skrev du tidigare att du varit drivande i allt som gällt barnplaner och graviditet och han har bara flutit med.

Men det är ju bra att jag hade fel, det behöver du inte bli arg för!

Sen är det idag mer vanligt än ovanligt att man fortsätter vara vänner och hålla kontakt efter en separation, om det nu skulle gå så illa. Så det säger inget. Och inget är bestämt  än, ni diskuterar ju frågan. Hoppas att ni blir överens och kan fortsätta tillsammans. Jag tror att om ni delar upp sysslorna i framtiden så du tar mest med barnet och han mer i hushållet så känner han sig tryggare. Det kan vara en öppning.