lära barn att slåss

På allvar.. du tycker att samhället på Balkan funkar bättre än i Sverige?

Skumt att du valt att leva här då..

Det man inte lär sig är att använda sina kunskaper för att hämnas i alla fall. Om vi pratar seriösa klubbar.

Givetvis finns det källarklubbar där Dragan lär ut kriminella attityder också..

Något jag ångrar är just att jag lärt mina barn vara för snälla. Man ska inte slåss, är det något så gå undan och säg till fröken. Detta resultera i att mina barn var de snälla utsatta lammen i skolan.  Man ger barnen riktlinjerna att vända sig till rastvakter, som egentligen inte bryr sig ett dugg att lösa konflikten och barnet blir sedan retat för att skvallra. De barn som klarar sig bäst är dem som har syskon tätt och är härdade med konflikter, både muntligt och fysiskt. 

Så jag ändra mitt synsätt när jag fick dottern, starta aldrig bråk, slå aldrig första slaget. Men om någon medvetet slår dig så slå tillbaka men hårdare. Är någon tyken så svara värre. Och hon klarar sig väldigt bra i skolan, har många vänner och är rapp i munnen när det behövs. Hon är en stark personlighet som ingen går på. Sonen börja nu högstadiet och honom har vi fått omvandla, han pappa tränar honom privat i MMA och det har stärkt hans självförtroende.

Tack för ett ärligt och realistiskt svar, det uppskattas. 

Vuxna kan inte gå med och hålla handen hela dagarna eller se allt som händer på raster och innan/efter skolan. Att man ska börja med att söka fredliga lösningar är jag helt med på men ibland är det inget annat som biter än att få ont tillbaka när de ger sig på någon.

Vi hade en diskussion om detta med att slåss så sent som igår. Vi har lärt våra barn att säga nej, stopp etc och om den som är dum inte slutar så går man till en vuxen och säger till. Hittills har det fungerat jättebra i alla situationer utom med ett specifikt barn. Det börjar alltid bra med detta barn och mitt ena barn (det andra barnet håller sig oftast undan det bråkiga barnet) men sen brukar det urarta. Det bråkiga barnet och mina barn gick på förskolan tillsammans och även där var det samma sak tills en dag när det bråkiga barnet hamnade i underläge gentemot mitt ena barn och en kompis.

Numera har de bara en idrottsaktivitet ihop och igår, söndag, så började det som vanligt med lite bus mellan mitt ena barn och det bråkiga barnet. Efter en liten stund märks det att mitt barn inte tycker det är kul längre och försöker komma undan. Bråkstaken följer efter, fäller mitt barn samt slår mitt barn i huvudet. Till slut kommer mitt barn undan och kommer till en ledare och efter det håller sig det bråkiga barnet undan. 

När vi pratade om detta efteråt (vi sitter på en läktare och kan inte ingripa i det hela när det sker) sa vi att "Det är ok att knuffa undan X när hen håller på så där" samt "kommer X och vill sitta med er i omklädningsrummet, be hen flytta på sig eller gå därifrån själva och säg som det är, att ni inte vill att hen ska vara i närheten för hen är inte en schysst kompis".

Det bråkiga barnet brukar även ge sig på andra barn med tjyvnyp när det inte kan nå mina barn. Är extremt tacksam över att de inte går i samma skola numera.

Vilket märkligt argument. Att en massa högskolepoäng i matte av alla ämnen skulle göra dig till något slags expert när det gäller barns interaktion! Är du expert inom ortopedi och litteraturkunskap också? Jag menar i kraft av alla dina mattekunskaper? 

Eller jag kanske missförstod. Förlåt i så fall. Men jag har ju inte lika många mattepoäng som du. 

Det ger ju helt fel bild för barnen om de ska springa till en rastvakt eller lärare för att reda ut situationen hela tiden. Då får de kanske för sig att de kan göra samma sak när de blir vuxna och råkar ut för misshandlare och rånare. Då kanske de får för sig att gå till polisen. Sen kommer de bli helt chockade när polisen lägger ner ärendet eller i bästa fall griper de kriminella och ger dem löjligt låga straff.

Att lära sig slåss är tyvärr en del av verkligheten just nu.

Det får man inte inte i svensk skola. Det man kan göra är att sätta en vuxen att vakta och det gjorde skolan. 

Man ska lära dem att svara tillbaka, det är jag helt med på. Och att lära en dotter slå tillbaka är eventuellt inte lika riskabelt som att lära en pojke det: det verkar fortfarande som att flickor är mer empatiska och kan hejda sig innan de kastar en sten i nacken på andra barn. (Säker på att det har med uppfostran att göra.) Men själv har jag lärt mina barn att inte slåss, men att försvara sig verbalt allt de kan på ett barns nivå. De slåss ändå, för de försvarar sig när någon slår dem. Men att de slåss är inget jag uppmuntrar till, för hade jag uppmuntrat det så hade en gräns varit passerad och våld varit accepterat och jag vet att sådana pojkar hamnar i väldigt många slagsmål. Särskilt om de får höra det från sina fäder: då tolkar de allt som andra gör som fientligt och om någon råkar stöta emot så ligger smockan i luften. 

Att lära sig självförsvar ser jag som en helt naturlig del av att växa upp. Mina barn har börjat med brasiliansk jiu jutsu vid fem års ålder, och den äldsta har precis börjat med boxning. 

Fick man börja med JJ vid fem där ni bor? Grymt! Hos oss så måste man vara 9 år. Grabben började med karate vid 5 istället, har kört 2 år nu.