Det här med att vräka ur sig hemskheter om sina barn

Nu gör inte jag det pga inga barn(+ vill ha). Men det är ju inte svårt att förstå som vuxen så att säga det till ett vuxet barn/äldre tonåring låter inte konstigt för mig. Att säga det till en femåring vore korkat. Som att man aldrig skulle skaffat ett visst husdjur men ändå älskar det, vilket är vanligt och som är mer tillåtet att erkänna än samma sak med ett barn.

Ja det låter onekligen lite off. Rent krasst är det ?jag älskar dig men jag önskar att du aldrig hade fötts för du är så jävla jobbig och jag får inte ägna mig åt det jag vill för att du finns och kräver en massa av mig hela tiden? de säger. Tror ingen normalfuntad person skulle vilja säga det till sina barn, ändå argumenteras det för att det är helt normalt och rimligt att uttrycka det.

Det måste få gå att lyfta att alla faktiskt inte borde blivit mamma, att det är okej att säga nej om man pressas från sin omgivning och egentligen inte vill ha barn. Alla är inte så starka och går med på det för att ingen ångrar ju sina barn... Klart att man inte säger till barnen detta när de är för unga för att förstå utan väntar med det tills att de kan.

TS - jag håller med dig om att detta inte är riktigt klokt.

Jag tror att de känslor flera av föräldrarna ger uttryck för handlar om otillräcklighet i någon mening. Föräldern känner sig bristfällig på något sätt. Men kärlek till sina barn finns det säkert i botten

Jag älskar mina barn över livet självt.

Mitt högsta mål var tidigt att få bli mamma och älska barnen villkorslöst.

Vissa dagar hade jag önskat att jag kunde ta semester från föräldraskapet. Har mycket möten kring barnen pga olika funktionsvarianter, pappan arbetar 220 % och är inte närvarande i familjelivet.

Jag har förlorat vänner på vägen och har ett helt annat liv där jag inte får plats i en annan roll än just mammarollen.

Ångrar mina barn gör jag aldrig men visst är det tuffa perioder när man snittar 2-3 h sömn/natt åravis, aldrig en lugn stund, Tja livet blev inte som jag tänkt mig,,, men bara väldigt annorlunda

Går man ut och skriver sådant på ett offentligt forum icke-anonymt tycker jag nog personligen att man passerat en gräns. Npgot sådant ska inget barn riskera att se.

Handlar det om helt anonyma forum är det väl bra om mäniskor som mår dåligt av någon anledning får möjlighet att ventilera. Däremot är det nog bättre att få professionell hjälp om man på allvar känner så. Om man känner att man inte älskar sitt barn eller orkar med sitt barn så måste man ju söka hjälp.

Om dessa känslor skulle ha ökat behöver det ju inte bero på att mäniskor är empatistörda, kanske har vi skapat ett samhälle där förväntni garna på hur livet/familjen ska vara ligger för långt från veekligheten? Kanske har vi konstiga krav som inte går att uppfylla som skapar frustration? Elöer så reflekerar vi mer över livet idag, på ett annat sätt än "förr".

Eller är det så att det handlar om en "ironisk" jargong, ett sätt att på ett drastiskt sätt ittrycka att man är trött den dagen?

Jag har aldrig sett nåt sådant på FB eller liknande och skulle nog bli väldigt chockad om jag såg det.

Jag håller med om att det är viktigt att också visa den andra sidan av föräldraskapet: där man som spädbarnsförälder går runt i sunkiga kläder i ett ostädat hem, där man som småbarnsförälder får skäll av sin lilla diktator ( ) för att man skurit korven fel, där sömnbristen är total o.s.v.

Men att dra det så långt som att öppet säga att man ångrar sina barn, det tycker jag är fel. Okej, det kanske kan leda till att en person som tvekar på barn kanske inte skaffar barn, men tänk om det ångrade barnet råkar läsa det mamma/pappa skrivit några år senare? Jag kan ju säga att jag, trots vuxen med egna underbara (och svinjobbiga) ungar, skulle bli ledsen om jag läste att mina föräldrar ångrade att de skaffade mig.

Jag tänker att det vore bra om vi slutade sprida myten att man aldrig ångrar ett barn, men samtidigt tycker jag INTE att enskilda föräldrar bör skriva ut att de ångrar specifikt sina barn. Sök hjälp istället för att bearbeta/sök stöd hos socialtjänsten.

Antagligen har det alltid och kommer alltid finnas människor som ångrar sina barn. Att de är öppna med det är kanske nytt, men inte känslan. Förhoppningsvis är det inget man diskuterar med barnet själv.

Hur mycket man än önskar att det inte vore så är det svårt att tvinga alla att älska sina barn.

Jag tycker att det är jättebra att folk erkänner att de ångrar att de skaffat barn eftersom det bidrar till att minska pressen att skaffa barn på oss som inte vill ha barn. När man säger att man inte vill ha barn är det en massa människor som ska övertala en att skaffa barn ändå, det tjatas om att man kommer att ångra sig annars och att det är annorlunda med egna barn än andras. Enligt mig är det mycket värre att ångra att man skaffade barn än att ångra att man inte gjorde det.

Om ingen ångrade sina barn skulle det inte finnas så många som behandlade sina barn fruktansvärt illa. Jag tänker t.ex. på dem som grovt misshandlar eller till och med dödar sina barn eller på dem (främst pappor) som överger sina barn.