Sambo tappat alla känslor, jag tror det är stress

Jo men hon har själv sagt att han är verkligen ingen för henne, ingen hon vill leva med etc, så jag vet inte om det bara är att vi har haft det tufft, mycket stress, känslorna svalnat och nu finns han där med bekräftelse och lockelse.

Det är bara så jävla jobbigt när vi varit tillsammans sen vi var 18-19 år och lever idag i hus och liksom precis skulle börja på riktigt.

Jag får nog räkna med att det är över, frågade om vi skulle flytta fram datumet för parterapin (tod nästa veckan för hon slutade tidigt då) men då säger hon att hon inte kan ta ledigt, och jag blir liksom "vadå ta ledigt? Du kan väl sjukanmäla dig vårt förhållande går väl före allt" och hon säger att hon får panik och ska låta henne vara.

Tack för alla svar.

Att vi inte skulle vara kompatibla efter 10 år tillsammans och klarat av en hel del svårigheter tillsammans har jag svårt att tro, men jag inte jag kanske bara försöker leta efter svar som inte finns och får börja acceptera det.

Det sista hon skrev var att jag inte ska skriva till henne utan bara låta henne vara, har gått 3 dagar nu sen hon åkte till sin kompis.

Det tråkiga är att jag känner så starkt inom mig att det är något vi kan lösa, att det finns sånt som vi kan förbättra oss på för att hitta tillbaka.
Och just när jag reflekterar och kan följa hur hennes mående försämras, slutar med träningen som hon höll på med flera dagar i veckan, äter dåligt ,sover dåligt, stress i vardagen.

Sen om det är på grund av mig eller något annat vet jag inte, det är liksom det jag vill veta..
Har några polare över och snackat för att lätta på trycket och försöka ventilera, mitt humör går från sorg, övergiven, frustration, irritation, ilska och sen bara sorg för hennes skull ( hur konstigt det än låter) att hon förlorar en person som verkligen älskar henne över allt och vill dela mitt liv med henne-
Märker även hur jag går och ältar och försöker tänka på vad det är som jag missat men det spelar ingen roll nu.

Det är lite som uttrycket, när en kvinna känner något så spelar all logik i världen ingen roll.

Tack så mycket, jo har gått 4 dagar nu sen hon åkte.

Och jag håller med killen är en symtom på något som saknas, men det som jag blir arg och besviken över att hon håller allt inom sig om det är så hon känt över en längre tid och låta allt raseras istället för att ta upp det här tidigare (exkludera det hon nämnde i sommaren), för bara 2 veckor sen låg vi och håll om varandra, pratade och skrattade tillsammans, hade hon berättat då att hon tappat känslor så kanske vi hade haft en bättre grund iaf att stå på än att vänta tills det redan var så pass dåligt mellan oss.

Men som sagt, finns inget jag kan göra, bara massa tänk om, tänk om.

Kommer behöva ta kontakt med henne till helgen om inte hon gör det för då måste jag få bilen (vi har bara en nu då den andra behöver lagas) och handla mat iaf.

Jo är bara att det är sån ångest, från min sida (är väl en brist) är att hon inte varit tydlig med vad hon inte är nöjd med, hon har en högskoleexamen men får inget jobb och jobbar på ett rätt tråkigt kneg jobb nu bara för att få in pengar tex, sen har hon berättat att hon vill att jag följer med på mer saker och det har försökt, åker och äter och grillar och umgås mer.

Nu ältar jag samma skit igen bara, känns bara som att om jag fick en chans till så skulle jag aldrig ta henne för givet och verkligen med hjälp utav par terapin ta reda på exakt vad det är hon och jag behöver.

Men samtidigt är det som det är, är det över på grund av det så är det så, tråkigt bara för jag hade verkligen sätt fram emot en framtid med henne.

Det jag inte förstår är att det har gått från i början av året när allt var så jäkla bra mellan oss, alla planer, hon precis fått fast jobb igen, hon tränar och mår bra och vi har det bra tillsammans, förlovningsplaner, planerar hund och allt sånt.

Vart har det tagit vägen? Jag blir bara så förvirrad, även om jag varit en dålig partner senaste tiden, har det ogiltig förklarat allt vi känt innan?

Jo självklart har jag tänkt det, men det finns andra externa grejjer som också påverkar som jag inte vill nämna för risk att outa som jag vet påverkar hennes psykiskt och som hon haft som press under flera år.

Jag vet inte om jag bara ska släppa, men det jag får ångest över är att hon väljer att göra slut utan att ge det en sista seriös chans med bla hjälp med par terapin, för tänk om, 3-4-5-6 månader längre ned om vi försöker och skulle hitta tillbaka.

Om hon nu är själv och bestämmer sig att bryta utan att försöka, ja då kommer vi aldrig att få veta om det var något vi kunde lösa.

För jag har svårt att tro att vi varit tillsammans under så många år, och gått igenom väldigt mycket och haft svåra stunder både inom familj men också inom relationen och klarat oss igenom det, för att sedan gå isär inom nån vecka.

Jag vet inte, jag kanske bara har svårt att smälta det hela, det enda jag önskar är att vi iaf kan få gå på par terapi mötet, om det sedan visar sig att faktiskt är över ja då tror jag att det kanske är lättare att smälta om vi iallafall har försökt tillsammans.

Jo kanske, vet inte alls längre bara, hon är 1/3 av mitt liv liksom så klart jag söker efter lösningar och svar och verkligen vill ge allt, hon har varit där när jag haft det riktigt jobbigt och stöttat och jag för henne.

Det enda jag kan göra är att vänta, tiden får avgöra, har inte pratat på några dagar nu alls så.