sextiotalist skrev 2019-12-06 08:45:54 följande:
Jag är inte vänster. Men eftersom jag försöker göra en sannolikhetskalkyl för min egen del.
Jag umgås inte i kriminella kretsar, dvs jag utsätter mig inte för den risken.
För mig personligen så är det större risk att dö i en trafikolycka än att bli rånad/skjuten/våldtagen.
Jag känner ingen rädsla att röra mig i Malmö. Däremot kan jag uppleva ett visst obehag att ge mig ut på E6:an.
Som ung råkade jag (höll bland annat på att bli indragen i en bil) ut för några incidenter.
Min bästa vän fick LSD i sig och skulle flyga (tre månader på sjukhus).
En manlig vän blev våldtagen av en man.
Två i vårt område blev mördade och våldtagna.
Dvs jag har inte levt i en bubbla.
Jag tycker det är skrämmande med de kriminella gängen. Men de skrämmer inte mig.
Jag kan hålla med om att myndigheterna har reagerat för sent och fegt.
Men vi får inte glömma vårt eget ansvar. Vi kan undvika att köpa droger (jodå, jag bor i ett område där många droganvändare går under radarn), svartsprit, smuggelcigaretter. Dvs inte själva göda de kriminella gängen med pengar.
Fast jag ser en stor skillnad på sådant man själv har gett sig in i, frivilligt, vilket verkar vara det du berättar om här (ta droger, festa, lifta...), och sådant som man bara måste få göra - även som ung/yngre och attraktiv kvinna. T.ex. arbeta kvällsskiftet och gå hem genom sjukhusparken, eller jogga i motionsspåret, eller rasta hunden i en skogsdunge - utan att bli våldtagen. För att inte tala om att kunna gå på biblioteket eller till simhallen (där många sexuella övergrepp skett sedan vi började ta emot invandrare från Mellanöstern och Afrika). Kunna engagera sig som fritidspolitiker (dessa träffas ju oftast kvällstid) eller gå en kvällskurs på universitetet - och ta tunnelbanan hem utan att bli våldtagen, misshandlad eller mördad. Och att DU inte upplever dig hotad, betyder inte att inte unga, söta flickor med typiskt blont, svensk utseende, både upplever sig hotade och är det på riktigt...
Mina föräldrar förstod aldrig, hur illa det var att de lät mig växa upp i Tensta, p.g.a. att de inte upplevde det som jag upplevde som ung, söt, blond tjej. Min pappa åkte bara bussen från närmaste hållplatsen till och från jobbet i rusningstrafiken. Min mamma gick bara och handlade i centrum i dagsljus. På sin höjd tog hon någon gång bussen till Spånga eller Vällingby, fortfarande i dagsljuset. I övrigt var de knappast ute, och aldrig nattetid.
När vi bodde i Tensta var de också för gamla för att vara intressanta för våldtäktsmän, och för unga för att vara intressanta för pensionärsrånare och väskryckare, och båda mina föräldrar var dessutom långa, stora och starka. Ingen av dem hade något handikapp eller något i beteendet som signalerade svaghet. Etc. etc.. Därför såg de bara en begränsad del av den verklighet som VAR Tensta, och jag tror att det är samma med dig när det gäller Malmö...