Min man vägrar kostförändring för barnen.
Vet inte hur jag ska tänka längre. Kan hända jag skriver detta i affekt men samtidigt har det puttrat så länge inom mig så jag tycker jag tänker klart ändå. Jag har sedan två år ca försökt lägga om kosten för att må bättre, bli piggare och bli av med krämpor. Det är tufft i sig men helt omöjligt känns det med en man som inte är villig att ge det en chans. Jag har hållit tillbaka och accepterat att familjen ätit ?dåligt? eftersom det är vad vi är vana vid och jag har inte klarat att dra hela lasset själv.
Nu har min son fått eksem över hela kroppen, det blir bara värre och värre, det är rött och blöder på fler och fler ställen. Hudläkaren tror att det kan bero på ett slags virus (EBV). Jag har läst mycket om detta tidigare och har sett och läst om väldigt många som blivit hjälpta med just eksem av att utesluta eller bara dra ner på gluten och mjölk.
Så jag tänker att det är ett bra tillfälle att ge det en chans för vår sons skull. När man ser hur han lider så tänker jag att man borde vara villig att testa det man kan. (Själv försvinner både min acne och svanpinfektioner av att dra ner på gluten och mjölk så jag vet ju själv att det kan ge förbättringar)
Så nu när jag tog upp det så tvärvägrar mannen. Han blir så otroligt barnsligt envis. Han kan inte heller förklara riktigt varför han inte vill testa. Kommer med lite lama anledningar: ?bröd innehåller ju fibrer som vi verkligen behöver? eller ?jag tänker inte stå där och säga nej om han vill ha en smörgås? eller ?det kanske inte alls blir bättre? eller ?om det blir bättre vad ska vi tänka då, vi kan ju inte veta om det är pga kosten eller inte?
Jag har väldigt svårt att förstå varför man inte är villig att testa en sådan kostomläggning som att minska på gluten och mjölk för en kortare period när det handlar om ens eget barns lidande. Hur kan uppoffringen vara så stor? Jag har svalt så mycket under de senaste två åren men nu känner jag att ilskan bubblar upp. Känns som man lever med ett barn som inte har förmåga att reflektera över sig själv eller andra.
Någon i liknande sits som har något tips? Det känns som ju längre tiden går, desto mer definierar jag honom som bakåtsträvande och barnslig, det är ingen kul tanke.
