Gifta och har barn. Den ena av de vuxna har blivit allergisk mot familjens katt, men den andra vägrar att skiljas ifrån den, vad gör man? Den allergiska vill inte ta allergitabletter. Vad händer om katten ges bort/säljs utan den andras tillåtelse?
Som pälsdjursallergiker själv så hade det inte funnits något val-katten måste bort på ena eller andra sättet. Det är inte vettigt att ta medicin hela tiden mot det man är allergisk mot när det finns valmöjligheter. Den av er vuxna som inte förstår det skulle jag inte fortsätta leva med.
Eftersom du inte verkar tycka att det är okej att prioritera sitt barn eller sin partner över en katt och inte förklarar på vilket sätt man ska göra det så drog jag slutsatsen att barnet måste bort utifrån det.
Men berätta gärna vad du faktiskt menade med att det finns andra alternativ utöver de jag redan tagit upp istället för att vara kryptisk om du inte vill bli missförstådd. Har du en genialisk lösning så får du ju dela med dig.
Klart du kan, men inte utan följder. Om min man blivit allergisk mot någon av våra katter hade jag nog försökt ordna med två boenden, alternativt låtit dem bo med någon jag kan hälsa på flera gånger i veckan. Och sen hade troligtvis min man gått och tagit sånadär sprutor och hoppats att de fungerat, för katterna betyder mycket för honom med.
Jag hade kunnat skilja mig från våra missar helt. En person som tvingade bort mina katter mot min vilja hade jag känt orimligt mycket hat för. Vet inte om det någonsin skulle gå att rätta till. Är som att ge bort vår unge.
Så nu håller jag tummarna för att han och vårt barn aldrig blir allergisk, för då kanske det blir de som åker ut haha.
Kan man absolut inte enas så får man kanske skiljas eller skaffa varsin bostad åtminstone. Den allergiska kan inte behöva bo med katten. Tycker dock det verkar konstigt om den icke-allergiska hellre väljer katten än partnern. Isåfall kanske skilsmässa ändå varit på gång? Hur resonerar den icke-allergiska om det är barnen som får allergi? Väljer hen katten då också?
Även om katten är en kär familjemedlem måste den bort. Så är det ju bara. Man kan ju inte tvinga sin partner att medicineras varje dag i onödan med allt vad det innebär. Jag skulle försöka se om någon vän eller släkting kunde ta den så att övriga familjen fortfarande kan träffa katten ibland.
Varför sitter du och hittar på? Jag skrev i mitt första inlägg till dig ?givetvis måste hälsan komma först? så varför tror du inte jag skulle prioritera mina barn över vår katt?
Dock förmodligen inte en vuxen om inte symtomen var dödligt allvarliga, eftersom min partner eller jag, om vi blev allergiska, hellre levt med symtomen än utan katten. Särskilt som den ändå är lite till åren, då hade vi stått ut.
Missförstådd har jag blivit av dig för att du tydligen inte läser mina inlägg och därefter skriver saker jag inte sagt.
Jag har redan skrivit om andra alternativ. Men ok.
Mitt alternativ hade varit att söka efter annat boende där det skulle vara möjligt att dela upp bostaden så att katten hade en egen del. Skaffat luftrenare och städat ofta. Och ätit allergitabletter när det varit som värst.
Du kanske ska sluta dra slutsatser om vad du läser när det är du själv som inte läser ordentligt? Först drog du upp ?katten skulle nog inte gilla att bo i garaget? när jag aldrig skrivit något om garage, och sedan att jag ?inte skulle prioritera barn så de måste bort? när jag redan skrivit att hälsan kommer först.
Om min man blev allergisk och skulle försöka tvinga bort familjens katt skulle både jag och barnen hellre velat att maken flyttade ut. Skulle nåt av barnen bli allergiska så skulle dom ändå aldrig vilja att vi gjorde oss av med katten.
Min pappa blev allergisk (astma) när familjens katt som var jämngammal med mig var 1 år. Han fick börja medicinera och härda ut. Katten blev 19 år gammal. : )