Gifta och har barn. Den ena av de vuxna har blivit allergisk mot familjens katt, men den andra vägrar att skiljas ifrån den, vad gör man? Den allergiska vill inte ta allergitabletter. Vad händer om katten ges bort/säljs utan den andras tillåtelse?
Men partners verkar inte vara någon älskad familjemedlem!
Alla ni som menar att djuret går före, jag undrar hur ni hade reagerat om ni hade blivit bortvalda av den ni älskar om ni blir sjuka av ert husdjur? Hade min man valt mig framför ett husdjur så hade det tagit slut, utan tvekan.
Det beror ju på omständigheterna. Alla av oss ser det inte som ett husdjur ?bara?. Ni som inte upplevt det har nog svårt att förstå och vi andra kanske låter helt från vettet. De band man kan ha till de små liv man tagit sig an kan bli otroligt starka. Jag är gravid i nionde månaden nu, och skulle jag ställas inför att tvingas välja mellan bebis och mina katter skulle jag i nuläget välja mina katter. Så stark är min relation till dem, de är tamigfasen min själ.
Om jag blev allergisk skulle det vara mer skadligt för mig att göra mig av med min kisse. Hade stått ut fysiskt eftersom det psykiska varit värre.
Vet inte, har inte provat.
Skönt för dig att det fungerar. Vilken allergitablett är det?
Om du hade haft en kraftigare allergi, vad hade du gjort då? Hade det varit OK för dig att gå omkring och känna dig sjuk hela tiden, inte orka träna och jobba ordentligt osv? Hade det varit en OK uppoffring för dig? Eller tycker du det bör vara den som har besvären som måste få avgöra hur mycket man står ut med.
Och jag förstår verkligen inte att någon kan välja en familjemedlem som är ett djur framför en familjemedlem som är ens barn eller den man gifte sig med och skaffade barn med!? Gör man det måste man ha riktigt dålig relation till sina barn och/eller sin make/maka... då kanske det ändå är slut på de relationerna...
Det låter inte som relationen är något att ha, redan innan katten/allergin...
Det är för mig helt sinnessjukt att inte ens prova medicinering/städning/separat katt-del etc innan man gör sig av med katten. Om inte annat än för att det tar tid att hitta ett bra hem, jag har varit med i omplacerinsgsprocesser och för vuxen katt så är 6mån-1år inte alls en orimlig tidsperiod.
Det är också helt orimligt att kräva att någon ska bo permanent med ett husdjur hen inte tål. Är hen själv villig att göra uppoffringen så är det upp till hen, men det går inte att kräva.
Spiken i kistan för den relationen är att göra sig av med en älskad familjemedlem bakom ryggen på sin partner. Det är helt klart psykopatvarning, kommer partnern dränka sin besvärliga svärmor också om tillfälle ges?
