Vad är bakgrunden till hoardingbeteende?
Hoarding eller samlarmani? Vet inte riktig var gränsen går, antar att det är en glidande skala?
Varför fastnar vissa människorna i det?
Såg att det fanns en tråd om ämnet och blev nyfiken
Hoarding eller samlarmani? Vet inte riktig var gränsen går, antar att det är en glidande skala?
Varför fastnar vissa människorna i det?
Såg att det fanns en tråd om ämnet och blev nyfiken
Är det i grunden samma sak som när folk tappar kontrollen och slutar städa undan saker och hela lägenheten blir till slut belamrad med allt möjligt som de inte orkar plocka bort? Och så städas det inte för att man inte kommer åt.... osv.
Jag misstänker att en släkting till mig har utvecklat ett sånt beteende (släpper inte längre in någon i lägenheten) och har också undrat var det kommer ifrån och vad man kan göra....
Min pappa är en hoarder.. det som skiljer en sådan från en samlare är att de även sparar på helt värdelösa ting..
Han är inte så extrem att han sparar på sopor (vilket det finns de som gör) men han är inte långtifrån..
Han samlar på reklam (för man kanske vill veta vad det var för extraerbjudande i november 2007 nån gång, typ)
Han samlade ett tag på sitt eget kiss (tror dock han slutat med detta nu, hoppas jag)
Han samlar på regnvatten (för miljöns skull?) och hade ett tag flera hundra mjölk- och juicepaket stående som var fulla med vatten.. nu samlar har i större behållare..
Han har mängder med kläder som han sparar på (inklusive mina gamla, trasiga ungdomskläder) och gamla trasiga skor, stövlar (billigt skit som inte går/lönar sig att laga) och det mesta av detta är i storlekar han inte kan ha (eller farmors gamla kläder)
Listan kan göras hur lång som helst.. han kan knappt ta sig fram i sitt hus, och dessutom har han flera uthus och en alldeles gigantisk lada som alla är fyllda med mer eller mindre värdelösa saker.. inga av byggnaderna är heller i bra skick, utan det mesta är fallfärdigt..
Jag och min syster fasar för dagen då han går bort och vi måste ta hand om allt detta
Är det i grunden samma sak som när folk tappar kontrollen och slutar städa undan saker och hela lägenheten blir till slut belamrad med allt möjligt som de inte orkar plocka bort? Och så städas det inte för att man inte kommer åt.... osv.
Jag misstänker att en släkting till mig har utvecklat ett sånt beteende (släpper inte längre in någon i lägenheten) och har också undrat var det kommer ifrån och vad man kan göra....
Jag har sett mycket på både de engelska och amerikanska serierna om hoarding och när de luskar i varför kommer det alltid fram nåt trauma personerna råkat ut för. Det extrema samlandet blir för dom ett sätt att klara av ångesten. Ett sätt att förtränga det som hänt. Att inte alla människor hamnar i det träsket beror på att just de här är mer benägna till det- deras hjärnor funkar så. Att hela deras livssituation blir ännu värre av att bo i saker och skit är inget de inser. Att bara röja deras hem och inte gå till botten med grundproblemet gör bara att de börjar om igen. Vid återbesök i serierna har det många gånger visat sig att de börjat samla igen. De som fått hjälp med terapi och kanske medicin klarar sig bättre.
Ofta bottnar det i otrygghet. Att ha saker, ju mer, ju bättre, förstärker tryggheten.
En del känner sig ovärdiga/antisociala och vill stänga sig utanför samhället. Med en massa saker i vägen är det svårt att tränga sig in. Kan även bero på övergrepp.
En del samlar ju på sig endast sopor. Då kan det handla om djupa depressioner, man har gett upp helt enkelt. De kan känna sig som smutsiga djur och tycker att de förtjänar att bo som i svinstior.
För andra är det själva fynden och hemsläpandet av saker som ger en tillfällig euforisk rush som just då maskerar andra jobbiga känslor de annars ständigt dras med. Men sen görs inget med prylarna ändå utan de slängs på en ständigt växande hög i hemmet. Antingen bidrar den växande högen till stress eller så kan den ge en ökad trygghet.
Anl till att jag startade tråden är delvis nyfikenhet på själva fenomenet, men också lite att jag har en anhörig som verkar ligga lite på gränsen.
Symtomen saknas på så sätt att det inte direkt är kaos i hemmet, MEN människan har en märklig förmåga att ha en relation till saker. En emotionell relation till prylar. Kan inte kasta saker, kan inte ens hälla ut lite vatten i diskhon. Det ska sparas för det kan man vattna med nån annan dag. Det är lite lätt övermöblerat och ibland lite rörigt men inom normala gränser ändå, som det kan va lite hos vem som helst, men oförmågan att göra sig av med saker oroar lite. Allt kan va bra att ha. Jag är rädd att det sakta över tiden kommer att finnas en risk att det eskalerar..
Jo, depression är nog inte omöjlig.
Har äldre släktingar som har väldigt svårt att slänga saker, "Kan vara bra att ha, går att laga"
De växte upp under kriget då det var brist på mycket och det inte fanns möjlighet att köpa nytt hela tiden. Kläder och saker lagades, det som kunde återvinnas användes till något annat mm.
Det har aldrig gått överstyr för deras del men steget från att vara sparsam till att hoarda är inte alltid långt.
Enligt de fall jag sett kan bakgrunden vara att man förlorat något tidigt i livet och kompenserar det för att skapa trygghet. Har en släkting som samlar saker men inte hoardar. Hen förlorade tidigt sin ena förälder.
Enligt de fall jag sett kan bakgrunden vara att man förlorat något tidigt i livet och kompenserar det för att skapa trygghet. Har en släkting som samlar saker men inte hoardar. Hen förlorade tidigt sin ena förälder.