Autumn leaf skrev 2020-08-06 23:16:51 följande:
Ja, vi fick köpa 3-dealen. Jag har lågt AmH men fortfarande inom gränsvärdena för min ålder, dock åt det lägre hållet. Jag visste inte att det fanns en gräns på klinkerna, kanske närmade jag mig den med de kommentarerna från kliniken? De såg det som väldigt hoppfullt då vi ganska nyligen varit gravida på naturlig väg.
Äggdonation löser förhoppningsvis infertilitetsproblemet och ger oss resultat i vår syskonönskan men det är ingen enkel väg att gå rent känslomässigt. Det är ett sådant stort steg från hur jag/vi ursprungligen tänkt sig familjen. Jag har sörjt enormt och haft mycket funderingar kring framtiden, syskonens relation, andras reaktion etc. Det har krävt tid att processa. Nu har vi landat i att viktigast är syskon och fler barn, och ett äggdonator barn får en annan skapelsehistoria men är samma önskade och efterlängtade barn.
Kan varmt rekommendera sajten definingmum.com som varit en stor tröst för mig.
Hur hanterade ni andra att ta steget mentalt o känslomässigt till ÄD?
Precis - så är det! Tekniken är fantastisk! Helt otroligt vad som kan göras. Vi får sätta vårt hopp till den och hålla tummarna.
Det känns inte som det gått så fort. IVF o ÄD processer har ett eget liv känns det som, tiden går och går mellan alla steg i processen. Vi har finansierat det själv, så vi har inte haft någon väntetid på Region Skåne, dessutom vill vi gärna ha inte allt för länge mellan eventuella syskon om möjligt. Vi får se om det är vår tur!
Är det något som stressar er andra att tiden verkar springa iväg med all väntan eller kan ni hitta lugn i att bara trust the process?
Vår väg till ÄD blev "kort". Egentligen började de prata om det redan vid första utredningsbesöket. Inte rakt ut, men de pratade om misstänkt POI och jag googlade, såklart.. Sen hade mina hormoner nåt litet uppsving och hamnade på normala nivåer, både östrogen och FSH. Men vid nästa provtagning var de obefintliga igen och då togs även AMH som knappt var mätbart (>0,21). Detta bekräftades med VUL, inga synliga äggblåsor. Så för oss har IVF aldrig kommit på tal, vi blev rekommenderade ÄD direkt. Det var en sorg jag inte trodde jag skulle kunna ta mig ur överhuvudtaget, tillvaron rasade och jag fann ingen glädje i någonting. Men tid läker ju sår, även när vi inte tror det och när jag tillåtit mig att sörja, (för det gjorde jag verkligen!!) så landade jag i det. Självklart är jag fortfarande stundvis ledsen, men jag låter det inte ta överhanden. Ibland skojar jag om det. Typ att det är tur att inget barn kommer att få ärva det ena och det andra med mig som jag gillar mindre. Ibland för att jag kan se på det relativt lättsamt, ibland för att skydda mig själv. Jag tror att den jobbigaste biten i processen är fram till dess att barnen finns. När det väl finns ett mirakel där tror jag att det inte kommer att spela någon roll i världen att vägen var kantad, då är det liksom ändå våra barn.
Men ja, jag känner mig stressad av väntetider. Det är därför vi vänt oss till privat klinik trots att vi är berättigade landstingsförsök. Även om det inte skulle lyckas nu så känner jag att vi åtminstone försöker medan vi väntar i så fall :)