Nygift och otrogen

Nja jag upplever snarare att han försöker svara på allt men att det blir förmildrande men också tror jag att han faktiskt tror på det han säger. Att han ?manipulerat? sig själv. Sanningen är antagligen någonstans mellan deras historier men i det stora hela har jag ju fått veta allt och jag behöver inga detaljer. Jag hade varit misstänksam mot honom även om han så inte raderat all deras kontakt och jag fått se allt svart på vitt.

Och behöver jag verkligen på reda på allt? Måste jag höra ?sanningen??

Ja så är det... men det är också ett steg jag inte riktigt orkar ta än utan när jag är redo för reaktioner. Och jag tror heller inte jag kommer få så mycket stöd. Nästan all vårt umgänge är gemensamt och alla dyrkar honom...

Där och då tror jag inte den otrogne förstår vilken skada och smärta den orsakar, som att hjärnan stänger av på något sätt därav förklaringen om en ?bubbla?. Min man och jag har pratat otaliga gånger om hur fel otrohet var innan men när han väl hamnade där hände nåt. Jag tror inte det var första gången han ?frestades? men det var nåt med henne/dom/situationen som var annorlunda. Tror inte vara det var sexuell njutning utan något mellan dem som vuxit fram och som han i framtiden direkt skulle förhindra. Sen är ju smärtan värre för den utsatta helt klart men det betyder ju inte att den otrogna inte mår dåligt och ångrar sitt agerande.

Men hur kan man med?? Hur kunde han med att såra mig så?? Vi har ju ett liv ihop och han vill ju vara med mig nu! Terapeuten säger ju att det går!!

Ja jag förstår vad du menar. Det var ju inte bara så att han en dag körde in den i henne utan det var ju flera steg som togs. Hur kunde han inte stoppa det då??

Jag står fast vid att hon inte verkar frisk men jag känner ju inte henne såsom jag känner min man. Jag tycker ändå du beskriver det bra och jag förstår det rent objektivt men jag kan inte förstå att min man agerat så. Jag får helt enkelt inte ihop det.

Han dolde ju allt in i det sista. Vågade inte berätta att hon blev gravid, led i tysthet men ?lättade inte sitt hjärta? av rädsla för att förlora mig. Jag får bara inte ihop det.. jag vill bara glömma och gå vidare! Acceptera!

Men det är det jag inte kan hålla med om. Jag känner honom. Och ja jag litade blint på att han menade att han skulle hålla sig trogen. Patetiskt nog trodde han det nog också men körde ändå in kuken i henne bara veckor efteråt. Men jag ser hatet han känner för henne i hans ögon. Allt jobbflirt efteråt men också för att hon på nåt sätt representerar allt han gjorde fel.

Du har rätt att han enkelt kunde lura mig. Men jag ser inte anledningen till att han nu skulle ångra sig så mycket för att sedan lura hans fru, mamman till hans barn igen. Det stämmer inte överens med vem han är..

Men det kan ju också betyda att det är vår sanning eller hur? Är det så otroligt att det faktiskt är sant och att han älskar mig? Här i tråden verkar det omöjligt men jag som lever med honom, känner honom, tror på honom...

Nej och jag avskyr att det inte finns någon manual. Jag vill bara kunna se in i framtiden och se om vi löser det, om det är värt det. Jag har accepterat att det här är verkligheten jag har att förhålla mig till men skiftar i vad jag känner som om jag vore schizofren.

Det du beskriver låter som ett extremfall. Jag har väldigt svårt att se att min man skulle bli arbetslös och sova på en väns soffa. Eller snarare jag ser det omöjligt. Det är just det som gör detta ännu mer komplext - min man är väldigt rationell, stabil, omhändertagande. Bilden som målas upp av honom här överrensstämmer inte med min bild av honom.

Jag tror han började känna ånger redan innan jag kom på honom men så klart är det som du skriver att helvetet brakade samman när jag fick reda på det och hans liv slogs i spillror (mitt också såklart och det var ju hans fel). Hade han inte blivit ertappad hade han säkert kommit ihåg det som fel men härligt. Åh jag bara vet ingenting. Ena dagen är jag säker på att jag förlåtit och vi kan gå vidare, andra dagen vill jag lämna honom och känner hat och som idag känner jag bara uppgivenhet. Det samtidigt som livet löper på och vi är tillbaka i en vardag som ingenting hänt...

Jag tror inget jag skulle kunna säga skulle kunna förändra den här trådens syn på min man..jag vet att han valde att vara med någon som gav honom närhet och bekräftelse, nåt han sagt till mig att han varit nöjd med hemma men uppenbarligen inte var och där han jag ett ansvar.

Nej det finns verkligen inga garantier men är det så naivt att vilja försöka innan vi slår en familj i spillror?

Men som du skriver är jag rädd för påminnelsen. Att vår bröllopsdag alltid kommer påminna om henne. Att han umgicks med henne på min födelsedag. Att deras barns beräknade datum var en dag efter vår dotters födelsedag.. men därför kanske det är viktigt att skapa nya minnen? Börja om? Ex med nytt boende?

Beror inte det på hur jag agerar? Om jag drar paralleller till henne i nya minnen eller om det blir som en omstart och på så vis minnen som aldrig hon fått höra om? Men det kommer alltid vara ett före och ett efter oavsett acceptans eller inte. Skiljer vi oss är ju hon direkta anledningen till det. Jag antar att jag alltid kommer kolla in henne på sociala medier och se vad hon gör osv. Jag vill bara sluta jämföra mig med henne..

Så kan det vara, men likt stibson här över kan ett nytt boende också symbolisera nystart? Och ett barn kommer ju alltid vara älskat... men vi är inte där nu. Snarare väldigt långt ifrån där. Idag sa jag till honom att jag nog inte kommer kunna glömma, möjligtvis förlåta men inte glömma. Han blev så klart väldigt ledsen.. men jag känner mig för svag för att ta tag i allt praktiskt. Är ju ?enklare? att stanna..

Men hon kommer ju på ett eller annat sätt alltid att finnas kvar? Jag vill typ bara se att hon är olycklig. På något sätt har hon ju fascinerat mig. Vacker, framgångsrik osv. Jag är väl avundsjuk kanske..

I och med polisanmälan kommer vi aldrig mer svara henne heller. Hur menar du med flykt från verkligheten?

Jag tog beslutet att lämna min man inatt och ska träffa honom och prata om det ikväll.