Nygift och otrogen

Men ska vi vara såna så går väl de flesta relationer i kras, otrohet eller ej, känns inte direkt som ett mått på nånting...

Men ska vi vara såna så går väl de flesta relationer i kras, otrohet eller ej, känns inte direkt som ett mått på nånting...

Ja men hade inte kommit in i hans liv hade han inte varit otrogen. (Ja jag vet att jag resonerar fel här, att det så klart är hans och inte hennes fel men just nu mår jag bättre av att hata henne och skuldbelägga henne).

Jag är inte villig att förändra mig, jag har inte gjort fel. Felet är hans otrohet. Att han körde kuken i en kvinna han blev förälskad i. Det är så sårande och förnedrande att jag finner inte ord för det. Att mannen jag älskar svek mig.

Jag tror faktiskt också att väldigt många förlåter en otrohet. Jag försöker hitta siffror på hur många som förlåter men hittar inget. vet du något? Kanske tar jag för stort på min mans otrohet.. 

Den studien Aftonbladet publicerade om att 1/5 av småbarnsföräldrar är otrogna var också intressant i de avseendet att över 80% fortfarande var ett par. Det är lätt att skrika ?lämna? men så mycket svårare i verkliga livet när många olika faktorer spelar in.

Det har du så klart rätt i och det finns inga garantier för att det kommer fungera, att han inte är otrogen igen eller att jag inte är det. Jag får helt enkelt bara hoppas och lita på honom.

Och det kanske aldrig blir som för eller så blir det bättre - det får tiden utvisa. Det kommer ta tid att förlåta honom men ju längre tiden gått ju mer bleknar ?minnet? av henne igen och vi har börjat komma in i en vardag igen där jag varje dag påminns om alla hans fina sidor och varför jag älskar honom.

Kanske kommer jag till den insikt många av er pratat om om några år men jag kommer aldrig ångra min tid med honom. Vi är en familj med barn. Det är för komplicerat att bara bryta upp, tar för mycket kraft.

Sen ska vi så klart inte ge oss in i bebisdjungeln direkt, det hade varit dumdristigt.

Jag blundar inte för någon sanning. Jag vet att oddsen kanske inte är på vår sida men som jag ser det har jag två val - lämna honom och alltid ångra och undra om vi hade kunnat laga det eller ge honom en andra chans att bevisa att han älskar mig. Nu kommer han varje dag livet ut förhoppningsvis chans att bevisa att han menar det han sagt.

Ja där har du rätt. Jag är inte rädd att han ska göra något, speciellt inte nu. Om några år när detta fallit i glömska och vi är tillbaka är ju den ?stora? utmaningen, det vet jag. Samtidigt.. skulle han va otrogen då skulle det inte vara med henne.

Jag förstår vad du menar med flykt men jag känner samtidigt att jag har faceat verkligheten i över ett år. Vi har gått i terapi både tillsammans och var för sig. Vi är inte i början på något, vi har tagit oss igenom det värsta. Jag håller inte med dig om att vi inte tagit igenom oss det jobbiga - det har gått ett år. Vi har kommit långt i vår process.

Fast där har du fel, det är skillnad på att vilja förstå hans agerande och komma med ursäkter för det. Jag ursäktar honom inte, jag äcklas så mycket av vad han gjorde och att han kunde göra det. Men enligt de flesta här är enda sättet här för att möta det han gjort är att lämna honom. Annars är jag svag. Och då får jag vara svag, jag vet att vi fått hjälp. Jag har ställt kritiska frågor. Jag vet att valde att vara otrogen men jag köper inte att han låg med henne för att han inte älskar mig. Det är att förenkla otrohet. Vi har massor att arbeta med det är jag medveten om, och den största delen kommer ligga på jojo. Vad är det mest smärtsamma som du anser att jag blundar för?

Jag har kommit långt sen i december. Det har gått över ett år sedan han sist träffade henne.

Vi tar det igen. Jag har sett delar av deras konversation - han skriver flera gånger om sin ångest. Det var inget som kom när han blev påkommen. Deras reella otrohet var två veckor. De hade sex vid två olika tillfällen alltså inte massor gånger. 90% av deras relation var vänskaplig (på ytan då, men de hade ju inte erkänt något för varandra och hade kontakt som vänner). Han avbröt det också för att hans ångest över att skada mig åt upp honom, det finns nedskrivet till henne. Jag tycker diskussionen om otrohet generellt är väldigt intressant men när vi diskuterar min man och vårt förhållande vill jag att vi ska diskutera det som faktiskt var och inte förvränga eller överdriva. Det var nog det som faktiskt var.

Det stör mig att hon inte lider men också tacksamt att hon inte är med min man. Resten skiter jag i. Jag sitter med en man som älskar mig och som jag har barn med. Och hur vet du att hon inte sårat någon? Huruvida hon var i förhållande eller inte när hon blev gravid med min man har aldrig varit på tal här.

Men återigen, är det otänkbart att han ångrar sig och inte kommer göra det igen?