Kärlek finns inte.

Det är lite så jag försöker tänka också. Även om det känns sorgligt just nu, att jag och alla andra på planeten växer upp i tron på att budskapet om att livet är en Disney-film där det finns ?en för alla?, så kommer jag i själva verket slippa en massa svek och besvikelse i framtiden.

Kärlek är en kombination av attraktion och djup vänskap. Något förenklat men jag kan inte beskriva det bättre eller lägga till något.

Alla jag har vart kär i har jag känt så inför.

Du har rätt o fel samtidigt, jag älskade någon o det jag kände var äkta o jag skulle göra det igen.

Trots att det gör så ont att veta att man aldrig var tilltäckligt bra eller vad det än var för att hen vill ha dig kvar.

Det som är äkta känns.

Bra grattis till insikten!
Nu kan du börja leva som du egentigen vill...

Jag är som lyckligast när jag är kär i någon och det är besvarat. Jag mår bra utan kärlek med, men olycklig kärlek är fan illa alltså. Då blir allt jobbigt, lite som en depression nästan.

Tänk dig då vad besviken vi som aldrig ens haft något förhållande är det var verkligen inte vad man trodde när man växte upp. Men så är livet och det är bara att acceptera. Man får se det så att man har tid att göra annat istället.

Kärlek för mig är något som sker här och nu och mäts inte i förmågan att hålla fast vid något över tid. Att offra sin egen lycka för någon annans, eller att gå i någon slags känsloskuld för att någon gett en sitt hjärta, är det äkta kärlek det? Det kan uppstå och sen kan det mattas av.

Jag har gjort misstaget att ge mig själv till någon och blev helt förstörd, aldrig igen. Med det sagt lever jag i en stabil lycklig kärleksrelation och jag hoppas att det varar livet ut. Gör det inte det är det också okej. Han förtjänar sin lycka lika mycket som jag.

Men om det känns bara i dig? Är det äkta då? Hur kan den andra missa en sån stark och på många sätt fantastisk känsla?

Men vad är meningen med att vara lycklig för stunden, bara för att i slutändan ännu en gång få veta att man aldrig var tillräckligt bra i någon annans ögon? Kan man inte uppnå den lyckan bättre med nära vänner då?

Jag tror inte tvåsamheten och det livslånga passar alla.

Men framförallt tror jag aldrig någonsin på att lägga sin lycka i andras händer, för någon. Likaså att bli helt beroende av någon man är i relation med. Jag tror på att först och främst älska sig själv, i andra hand den andre. Och att sen att man pånytt lite då och då blir nykära i varandra igen, bara för att man gillar varandra så himla mycket.

Jag tror folk kastar sig lite huvudstupa in i relationer och blir helt uppslukade, istället för att bygga upp något stabilt. Då går det lite oftare åt pipsvängen. Fokusera på dig själv först, sen brukar någon bra dyka upp som bidrar till din lycka istället för att ansvara för den.