Kärlek finns inte.

Jo, jag har försökt anpassa/tona ner vissa känslor och personlighetsdrag som stör min partner. Har bara alltid trott att nån en dag kunde göra detsamma för mig, älska hela mig och hedra min tillit, men har nu insett att det är en omöjlighet. Om den sortens kärlek ens finns, var den aldrig till för mig.

Du har nog inte träffat rätt person och rent krasst kanske du heller aldrig kommer att göra det, men bara det där med att ändra på sig själv för att passa någon annan är så fel ifrån början till slut.
Det fungerar aldrig!

Sitter själv och är otroligt bitter även om jag visste att det skulle bli så här, men jag har fortfarande hoppet kvar att det borde finnas någon även för mig.

Jag skilde mig för att maken var arbetsnarkoman, bara prioriterade sig själv först före barnen och mig, aldrig hittade på något med/för oss, sällan var med på husvagnssemester, aldrig var med och gjorde saker med mig och barnen, handlade typ aldrig saker till hem och barn osv. Han ville aldrig vara delaktigt i någonting. Inte ens skolgång.

Men nu!

Nu sprider han pengar omkring sig och allt han köper ska vara det dyraste och vräkigaste. Allt han behövde fylla upp hemmet med när jag flyttade är den dyraste modellen på marknaden om det var bra funktion spelade inte så stor roll.. Han åker numera nästan varje helg till stan och köper märkeskläder till barnen och så har stollen köpt husvagn. Självklart större och dyrare än den jag har, men han ville ju inte åka husvagn när vi levde ihop, men nu???

Nu kan han bjuda hem folk på fest och fixa mat var och varannan helg medans när vi levde ihop var han aldrig med och gjorde någonting utan kom hem från jobbet (ja, han jobbade 7 dagar i veckan) duschade och fixade typ välkomstdrinken sedan satt han på rumpan och drack med gästerna resten av kvällen.

Och det roliga var att han blev otroligt kränkt när jag lämnade honom. Hur kunde jag lämna honom som är så perfekt???
Det har nu gått 1 år och nu börjar han kunna titta på mig och prata med mig. Allt det han gör nu kunde han kanske ha gjort under vårt äktenskap så hade det inte blivit skilsmässa, men nej. Det är jag som är dum. Suck!

Jag kämpar på trots att alla vänner övergivit mig, barnen väljer pappa hela tiden (eftersom han öser pengar och saker över dem), mina föräldrar och syskon bryr sig nada och har aldrig gjort tidigare heller.
Så ful, hemsk och omöjlig kan jag inte vara än att någon skulle vilja vara vän med mig eller vilja leva i en kärleksrelation med mig. Det borde finnas någon som är lika smågalen som jag och som vill dela livet med en halvtokig kvinna.
Jag vägrar ge upp trots att ensamhetens tårar trillar ned för mina kinder flera gånger i veckan...
Jag är en snäll och lyhörd och omtänksam person som ställer upp i vått och torrt.
Jag är generös och empatisk, händig och driftig och så har jag väl ordnad ekonomi... Borde finnas någon som vill ha detta tycker jag...

Skam den som ger sig!

Det har du helt rätt i. Jag har alltid varit en person som velat ha omgivningens gillande och försökt att anpassa mig men det har jag bara fått skit för. Trist bara att det ska behöva ta ett helt liv för att komma underfund med det.

Jag har upplevt kärlek och kärlek finns, djup kärlek. Men det var med en person som var superspeciell beundrad av halva världen och vi kommer med största sannolikhet träffas nästa liv också.

Kärlek är en sjukdom.Elller så är det kär-lek alltså en lek.

jag är precis lika dan fortfarande och går på nit efter nit både bland vänner och i dejtingvärlden.

svårt att ändra ett invant beteende...

Hur ser din egen uppväxt ut?
Är dina föräldrar fortfarande gifta?

De skilde sig när jag var i 8-9 årsåldern. Mamma träffade omgående en ny och avverkade sedan man efter man (dansbandskulturen, I guess). Pappa hade ett par längre förhållanden. Så egentligen borde jag väl inte va förvånad och besviken, men ville nog bara så gärna tro att mitt liv kunde va annorlunda.

Därför skaffar man barn. Då träffar man livets största kärlek/kärlekar. Och den kärleken är ovillkorad.

Fast då har du ju aldrig älskat.

Istället för att bryta upp och jaga tillfällig lycka, varför inte gå på parterapi själv och reda ut ett och annat om dig själv?

Sex i alla ära, det är underbart och kittlande. Men att älska någon och att älskas djup för den man är, den tillfredsställelsen överstiger allt

Håller med om att den sortens kärlek är så stor och oändlig att den inte går att beskriva. Men jag pratar om kärlek som i kärleksrelation.

Vi har gått i parterapi, i flera omgångar, jag har gått i enskild terapi och det är dessa sessioner som har gett mig mina insikter. Hellre leva singel med ett passionerat förhållande lite då och då än att leva i ett förhållande som för alltid är avsomnat.

Jag tror inte att alla har den förmågan att bli evigt kär. (Du har i andra inlägg nämnt barn, men det är en helt annan typ av relation, inte jämförbar med en parrelation.)

Har du några syskon?

Ja, 4 stycken men av flera skäl har jag bara bra kontakt med 2 av dem. Delvis för att de andra 2 bodde kvar hos pappa och jag flyttade med mamma tillsammans med min bror, antagligen för att vi var yngst, och ett par år senare fick mamma en sladdis.

Hur är ditt förhållande med din mamma?

Jag anser att kärleken visst finns, men att det inte är lätt att hitta någon som man fungerar tillsammans med på lång sikt. Det är svårt att leva med någon om man är alltför olika varandra i viktiga avseenden.

Den var bra när jag var barn, men blev sämre i tonåren. Mådde rätt dåligt psykiskt under den tiden och upplevde inte att jag fick nån förståelse eller stöttning från mammas håll. Snarare fick hon mej att må ännu sämre med en massa nedlåtande kommentarer om hur jag hanterade mitt mående. Kan inte säga att jag klandrar henne, ingen förälder är perfekt. Sen är vi väldigt olika och hon är, enligt mej och mina syskon, väldigt speciell. Relationen har varit rätt dålig de senaste 20 åren, men den är på bättringsvägen. 

Skulle du påstå att din mamma är bra på att visa dig empati?

Kärlek finns förstås. Problemet är bara att vi presenteras med en skev bild av vad kärlek är. Förälskelse är kemisk.