Forum Barnlängtan - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • När barnlängtan går överstyr....

    Sön 12 jan 21:50 Läst 0 gånger Totalt 10 svar
    Anonym (Snäll­a svara)
    Visa endast
    Sön 12 jan 21:50

    Hej! 


    Jag känner att jag behöver skriva av mig lite och vill gärna veta om någon varit med om liknande. 


    Jag har en stark barnlängtan. En barnlängtan som gått så långt att jag inte längre kan glädjas åt mina nära och kära som berättar att de e med barn. Detta plågar mig dag in och dag ut. Jag har länge känt en längtan efter barn, men det är nu det börjar gå överstyr. 


    Jag är just nu 21 år och bor ihop med min pojkvän som jag varit tillsammans med i ca 4 år. Jag blev gravid som 18åring, vilket slutade med en abort. Det var en rätt så självklar sak att göra då jag inte gått klart skolan än, och vi hade inte varit tillsammans så länge samt att min pojkvän absolut inte ville behålla de. Nu börjar mina kompisar planera att bli med barn/ bli gravida/ har redan barn. När de berättar att de e med barn känner jag inte den lycka jag vill känna, de klart jag blir glad, men samtidigt som jag blir glad blir jag ledsen. Så ledsen att jag kan ligga o gråta i timmar. Det får mig också att känna mig helt värdelös, för vilken sorts kompis är jag? om det finns så mycket avundsjuka i min kropp så jag blir ledsen av deras lycka så är jag ju en hemsk människa. 


    Jag hoppas varje månad att jag ska ha råkat bli gravid, att jag ska få möjligheten att göra om valet om abort och välja rätt. Min pojkvän vill inte ha barn än, det finns inte ens på kartan, men hade jag blivit gravid hade vi fått de bra. Det är hans egna ord, vilket ännu mer får mig att på ett sätt ångra min abort, eller önska en oplanerad graviditet igen. 


    Vet att detta kanske är otroligt rörigt inlägg, men har någon haft en liknande barnlängtan? Snälla skriv så jag har någon att diskutera detta med som förstår min känsla.


    Detta är så otroligt jobbigt för mig, och jag vill bara bli av med denna längtan, men är rädd att den inte försvinner förrän dagen jag blir gravid. 

  • Anonym (Tjej)
    Visa endast
    Sön 12 jan 22:30 #1

    Jag förstår dig och känner likadant! Min pojkvän vill också ha barn "om 2-3 år" men när min tjejkompis blev gravid av misstag och hennes pojkvän gjorde slut blev han jättearg på honom och sa att om det händer av misstag är det menat och då borde man bli glad. Så jag hoppas ju också det ska hända av misstag.

    Han vill inte att jag tar piller för jag mår dåligt av dem (jag slutade med dem ett halvår sen) och vill inte ha kondom så vi kör avbrutet i vanliga fall och vid ägglossning mest smeksex/oralt. Han säger att det är tillräckligt säkert.

    Än har inget hänt dock... :/

  • Anonym (53)
    Visa endast
    Sön 12 jan 22:51 #2

    Hur vet du att allt skulle du bra om du blev gravid?

    Han kanske gör slut för han har sagt att han inte vill ha bar just nu. Du kan inte försöka lura dig till en graviditet, hoppas att det tar sig om ni missar en gång eller nåt.

    Om du har så stor längtan o inte kan vänta, träffa en likasinnad istället.

  • Sön 12 jan 23:12 #3

    För mig låter det lite som att du inte bearbetat din abort ordentligt än. Kanske är traumat större än du hittills tänkt?

    Jag tänker att du absolut vill ha barn, men att det eventuellt skulle kunna vara mer kopplat till barnet du aldrig fick, än att du hade velat bli gravid nu om du aldrig blivit det innan?

    Kam vara värt att utforska i alla fall. Det låter onekligen som att du mår dåligt just nu, och jag tror inte några "du är ung, din tid kommer"-råd skulle hjälpa dig. Prata med någon professionell, de borde ju inte kunna göra saken värre iaf?

    Kram!

  • Anonym (L)
    Visa endast
    Sön 12 jan 23:47 #4 +1

    Jag blev gravid som 21 åring. Hade längtat efter barn sen jag var 15. I grund och botten handlade det om att jag var missnöjd med mitt liv. Dålig barndom osv. Jag gav mitt barn allt det jag saknade som liten. Ett sätt att bearbeta min egna barndom. Självklart hade vi det bra jag och barnet. Men jag hade önskat att jag var VUXEN innan jag fick barn. Även fast du känner dig vuxen så mognar inte hjärnan förrän 25 år +!!

  • Anonym (Snäll­a svara) Trådstartaren
    Visa endast
    Mån 13 jan 01:19 #5
    Anonym (Tjej) skrev 2020-01-12 22:30:09 följande:

    Jag förstår dig och känner likadant! Min pojkvän vill också ha barn "om 2-3 år" men när min tjejkompis blev gravid av misstag och hennes pojkvän gjorde slut blev han jättearg på honom och sa att om det händer av misstag är det menat och då borde man bli glad. Så jag hoppas ju också det ska hända av misstag.

    Han vill inte att jag tar piller för jag mår dåligt av dem (jag slutade med dem ett halvår sen) och vill inte ha kondom så vi kör avbrutet i vanliga fall och vid ägglossning mest smeksex/oralt. Han säger att det är tillräckligt säkert.

    Än har inget hänt dock... :/


    Ja, problemet är att min pojkvän inte kan säga när det ens kommer bli aktuellt att prata om, det är inte när vi skaffat de här eller de där, utan han vill utveckla sig själv först, han vet inte hur lång tid de tar. Det gör att jag inte har någonting att gå på alls... :(

    Och ja, vi kör också med den metoden, o då lever ju hoppet efter en graviditet trots allt.
    Anonym (53) skrev 2020-01-12 22:51:06 följande:

    Hur vet du att allt skulle du bra om du blev gravid?

    Han kanske gör slut för han har sagt att han inte vill ha bar just nu. Du kan inte försöka lura dig till en graviditet, hoppas att det tar sig om ni missar en gång eller nåt.

    Om du har så stor längtan o inte kan vänta, träffa en likasinnad istället.


    Jag vet att jag inte kan lura mig till en graviditet, men i med att vi kör avbrutet kan man inte låta bli att hoppas. Sen om det räknas som att lura sig till en graviditet de kan ju diskuteras.

    Han har ju också dumförklara mig efter den tidigare aborten när jag frågat om han skulle dumpat mig om jag behöll. Han har förklarat att det hade blivit bra, men han vill göra en massa saker för att utvecklas själv innan.

    Och ja, jag vet att det är ett alternativ...
    Elle N skrev 2020-01-12 23:12:41 följande:

    För mig låter det lite som att du inte bearbetat din abort ordentligt än. Kanske är traumat större än du hittills tänkt?

    Jag tänker att du absolut vill ha barn, men att det eventuellt skulle kunna vara mer kopplat till barnet du aldrig fick, än att du hade velat bli gravid nu om du aldrig blivit det innan?

    Kam vara värt att utforska i alla fall. Det låter onekligen som att du mår dåligt just nu, och jag tror inte några "du är ung, din tid kommer"-råd skulle hjälpa dig. Prata med någon professionell, de borde ju inte kunna göra saken värre iaf?

    Kram!


    Ja, det tror jag absolut har en koppling. Det känns dock som att det inte kommer försvinna förrän dagen jag blir gravid, och jag blir verkligen galen över det. Kanske e det en tomhet jag känner som jag tidigare inte ens vågat känna. Att prata med någon skulle kanske va bra, men känns som att jag har för små problem för att ta upp deras tid med...

    Tack så hemskt mycket för ditt ödmjuka svar!
    Anonym (L) skrev 2020-01-12 23:47:18 följande:

    Jag blev gravid som 21 åring. Hade längtat efter barn sen jag var 15. I grund och botten handlade det om att jag var missnöjd med mitt liv. Dålig barndom osv. Jag gav mitt barn allt det jag saknade som liten. Ett sätt att bearbeta min egna barndom. Självklart hade vi det bra jag och barnet. Men jag hade önskat att jag var VUXEN innan jag fick barn. Även fast du känner dig vuxen så mognar inte hjärnan förrän 25 år +!!


    Ja, sådana faktorer kan ju spela in. Jag hade dock en superfin barndom och det är nog en av skälen till att jag inte vill vänta på en familj. Framförallt när jag träffat någon jag absolut vill dela det med....
  • Mån 13 jan 03:15 #6

    Jag är 23 år snart, 24 och känner samma sak. Gjorde slut med mitt ex i höstas för att jag ville ha barn och han sa att han inte ville ha barn alls. Känner sådan längtan efter ett barn, att få ge någon det jag aldrig fick som barn. (Också trasig barndom).

    Försöker hitta en man nu som tydligt berättar att han också vill/längtar efter barn så att det blir bättre i framtiden.

  • Mån 13 jan 11:26 #7

    Hej! Kan verkligen känna igen mig i det du skriver. Jag är 26 och gjorde en abort för några år sen då jag blev gravid av misstag med en man som jag träffade då. Nu är jag i ett annat förhållande och min barnlängtan är något annat. Jag har gått i terapi i månader för att bearbeta min abort och den stora sorgen som alltid kommer vara med mig. Men trots det så är det som att min barnlängtan är väckt och den vägrar avta. Man ser bebisar överallt och blir pirrig i magen om mensen är en dag sen. Jag förstår allt det.

    Jag själv har väntat i två år på att min sambo ska känna sig redo. För även om en del av mig hoppats på att jag ska bli gravid trots skydd, så är det väldigt viktigt för mig att om ett barn kommer till världen så ska båda föräldrarna varit säkra på vad de vill. Jag vill att mitt barn ska vara efterlängtat av båda sina föräldrar. Det är en gåva jag vill ge vårat barn. Jag menar (såklart) inte att ett barn måste varit efterlängtat för att bli älskat utav sina föräldrar, vill bara vara tydlig med det. Men jag vill att jag och min partner ska få tid att förbereda oss, göra sånt vi inte kommer kunna göra på ett tag, osv.

    Så som jag tänkte var att antingen känner jag att jag kan vänta, för trots att han inte är redo nu så är det just med honom jag vill ha barn. Men då får man vara ärlig med vad man vill, prata om en tidsram och tänka över det igen om han inte skulle respektera vad ni kommit överens om. Eller så är detta ett tecken på att man vill olika saker och är på olika platser i livet.

  • Mån 13 jan 11:27 #8

    Hej! Kan verkligen känna igen mig i det du skriver. Jag är 26 och gjorde en abort för några år sen då jag blev gravid av misstag med en man som jag träffade då. Nu är jag i ett annat förhållande och min barnlängtan är något annat. Jag har gått i terapi i månader för att bearbeta min abort och den stora sorgen som alltid kommer vara med mig. Men trots det så är det som att min barnlängtan är väckt och den vägrar avta. Man ser bebisar överallt och blir pirrig i magen om mensen är en dag sen. Jag förstår allt det.

    Jag själv har väntat i två år på att min sambo ska känna sig redo. För även om en del av mig hoppats på att jag ska bli gravid trots skydd, så är det väldigt viktigt för mig att om ett barn kommer till världen så ska båda föräldrarna varit säkra på vad de vill. Jag vill att mitt barn ska vara efterlängtat av båda sina föräldrar. Det är en gåva jag vill ge vårat barn. Jag menar (såklart) inte att ett barn måste varit efterlängtat för att bli älskat utav sina föräldrar, vill bara vara tydlig med det. Men jag vill att jag och min partner ska få tid att förbereda oss, göra sånt vi inte kommer kunna göra på ett tag, osv.

    Så som jag tänkte var att antingen känner jag att jag kan vänta, för trots att han inte är redo nu så är det just med honom jag vill ha barn. Men då får man vara ärlig med vad man vill, prata om en tidsram och tänka över det igen om han inte skulle respektera vad ni kommit överens om. Eller så är detta ett tecken på att man vill olika saker och är på olika platser i livet.

  • Anonym (There­se)
    Visa endast
    Mån 13 jan 11:54 #9 +2

    Jag förstår känslan. Jag och min kille har varit ihop sen tonåren och i början hade jag nån slags dröm om att bli en riktigt ung mamma. Men jag är SÅ glad att det inte blev så. Vi väntade några år tills vi hade bättre förutsättningar och det blev ändå jättebra. Ju mer man har ordning på, desto mer kan man ge sitt barn. Inte bara "saker" utan sånt som att ha råd att vara ledig längre till exempel. Råd att inte ta ut alla dagar på en gång. Råd att gå ner i tid och inte jobba heltid.

    Men den spiral du har hamnat i låter inte sund. Du mår inte bra. Och att gå och hoppas på att bli gravid av "misstag" varje månad är rent ut taskigt. Det kan sluta lyckligt. Men det kan lika gärna vara så att killen drar direkt av panik och så blir du själv. Då kanske du tänker att ok, då får jag ta hand om barnet själv då. Och det kan också sluta lyckligt. Men jag som var äldre (25) och som har haft en närvarande pappa tycker ÄNDÅ att det har varit skitjobbigt mellan varven. Då kan jag bara ana hur det är att vara ensamstående.

    Att vilja skaffa barn måste man få bestämma själv när det ska ske. Din kille kanske uppfattar dig som tjatig nu och det verkar ju inte funka. Han vill vänta men kan inte säga hur länge.
    Känns som att du har två alternativ då:
    1. sluta tänka på barn, gör annat och jobba verkligen på att skapa den bästa vardagen du kan för ditt framtida barn. Även om ni väntar några år så kommer du bli en ung mamma (om det är vad du vill). Plugga, jobba, res, om du gillar barn - umgås med andra barn och lär dig så mycket som möjligt. Du kan inte tvinga honom att bli pappa.
    2. gör slut och träffa en ny kille som är lika sugen på att bli förälder som du är.

  • Anonym (Ann)
    Visa endast
    Mån 13 jan 14:01 #10 +1
    Anonym (Snälla svara) skrev 2020-01-13 01:19:07 följande:
    Ja, problemet är att min pojkvän inte kan säga när det ens kommer bli aktuellt att prata om, det är inte när vi skaffat de här eller de där, utan han vill utveckla sig själv först, han vet inte hur lång tid de tar. Det gör att jag inte har någonting att gå på alls... :(

    Och ja, vi kör också med den metoden, o då lever ju hoppet efter en graviditet trots allt.
    Anonym (53) skrev 2020-01-12 22:51:06 följande:

    Hur vet du att allt skulle du bra om du blev gravid?

    Han kanske gör slut för han har sagt att han inte vill ha bar just nu. Du kan inte försöka lura dig till en graviditet, hoppas att det tar sig om ni missar en gång eller nåt.

    Om du har så stor längtan o inte kan vänta, träffa en likasinnad istället.


    Jag vet att jag inte kan lura mig till en graviditet, men i med att vi kör avbrutet kan man inte låta bli att hoppas. Sen om det räknas som att lura sig till en graviditet de kan ju diskuteras.

    Han har ju också dumförklara mig efter den tidigare aborten när jag frågat om han skulle dumpat mig om jag behöll. Han har förklarat att det hade blivit bra, men han vill göra en massa saker för att utvecklas själv innan.

    Och ja, jag vet att det är ett alternativ...Ja, det tror jag absolut har en koppling. Det känns dock som att det inte kommer försvinna förrän dagen jag blir gravid, och jag blir verkligen galen över det. Kanske e det en tomhet jag känner som jag tidigare inte ens vågat känna. Att prata med någon skulle kanske va bra, men känns som att jag har för små problem för att ta upp deras tid med...

    Tack så hemskt mycket för ditt ödmjuka svar!
    Anonym (L) skrev 2020-01-12 23:47:18 följande:

    Jag blev gravid som 21 åring. Hade längtat efter barn sen jag var 15. I grund och botten handlade det om att jag var missnöjd med mitt liv. Dålig barndom osv. Jag gav mitt barn allt det jag saknade som liten. Ett sätt att bearbeta min egna barndom. Självklart hade vi det bra jag och barnet. Men jag hade önskat att jag var VUXEN innan jag fick barn. Även fast du känner dig vuxen så mognar inte hjärnan förrän 25 år +!!


    Ja, sådana faktorer kan ju spela in. Jag hade dock en superfin barndom och det är nog en av skälen till att jag inte vill vänta på en familj. Framförallt när jag träffat någon jag absolut vill dela det med....
    Frågan är om du verkligen vill må bättre, eller om du bara vill bli gravid, fast din pojkvän vill vänta?

    Du tror lösningen är att bli gravid, men det är ju inte säkert att det blir bra för det. Varför vill du inte må bättre och vänta med barn tills ni båda vill och är mogna för det?

    Jag tror du använder din abort som skäl för att bli gravid nu, fast det inte är läge för det. Dvs du har vanlig barnlängtan, men orkar inte vänta.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll