• Anonym (Orolig)

    Vad gör vi för fel med vår femåring?

    Hej! Hoppas att någon känner igen min berättelse och kan hjälpa mig! Jag och min man har en son, som är lite över fem år gammal. Han har alltid varit världens lugnaste barn! I början var verkligen både jag och min man förvånade över hur ?lätt? det var med barn jämfört med vad man hört... Jag kunde ha med honom överallt utan några problem alls! Men, nu under en lång tid, sedan dryga 3-årsåldern så är han som förbytt! Jag känner inte igen honom! Och jag förstår att ha än utvecklas och ska hitta sig själv och sin personlighet, men det börjar bli ohållbart! Jag vet inte vad jag ska göra annorlunda för att det ska bli bättre, vara mer sträng? Inte vara så sträng? Prata? Skrika? Gråta? Alltså jag provar allt och gör allt jag kan men jag märker att det inte blir bättre så jag måste ju göra något fel! Alltså jag tror om man ser till varje enskild situation och egenskap hos honom så är det inget att tänka på men om man lägger ihop allt så beter han sig kanske inte som alla andra? Eller gör han det och jag bara tror att han är mycket mer trotsig än andra? Jag ska försöka ge så mycket info som möjligt om de jobbiga situationerna så kanske någon kan se ett större samband och vad vi ska ta oss till! * vi måste ligga i sängen tills han somnar, annars får han panik. * han kallar varje natt, oftast redan vid 11 så lägger vi oss hos honom. Går vi tillbaka till vårt rum skriker han igen och igen och igen. * vi har försökt få honom att gå på någon kvällsaktivitet. Men trots flera kompisar som gör dessa vill han bara sitta och titta på, absolut inte delta. * han vägrar att lära sig cykla, trots att vi har stödpinne vi håller i, han vill inte ens prova. * han är EXTREMT kräsen med maten, detta han har dock varit i hela sitt liv. Äter nästan bara pasta o bröd. * man får säga till honom minst 15 gånger vid varje måltid att han ska sitta på gumpen. * om han tex gjort en teckning på förskolan som man glömmer ta med kan han gråtskrika om detta i lätt 30 minuter! * allt som ska göras får man säga minst tio gånger innan det görs ?sätt dig vid bordet det är middag? ?ta på skorna vi ska gå? o.s.v. * man kan ställa en fråga, vill du göra x eller y. Så väljer han x, två minuter senare kan han skrikgråta för att vi inte gör y. (Och då börjar vi ju inte göra det för att han ska lära sig) men detta sker ju ändå om och om igen. * han kan tjata om att få en macka 30 min innan maten. Säger nej men får frågan tjugo gånger till. * det är många barnkalas vi har fått gå hem igen från för att han inte vill stanna utan oss. * han kan fortfarande gråta ibland vid lämningar på förskolan. Dock inte jätteofta men när det väl händer är det tom svårt för fröknarna att ?hålla? honom. * han glömmer spola efter sig på toaletten, detta glömde han aldrig första året som blöjfri men börjat glömma senaste 6 månaderna. * om han leker med kompisar och något blir som han inte vill så blir han också helt hysteriskt ledsen. Oftast kan dem inte fortsätta leka utan min son får lugna sig hos mig medans kompisen leker vidare. * han gråter mellan 1-5 ggr per dag. Om allt möjligt. Sen har han såklart supergoda egenskaper! Han har aldrig slagits vad jag vet och en större djurvän får man leta efter

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-01-13 22:50
    Ser att styckeindelningen och punktindelningen försvann helt! Även sista meningarna!
    Men som sagt vad ska vi ta oss till? Hur ska vi bryta alla dessa onda cirklar? :(

  • Svar på tråden Vad gör vi för fel med vår femåring?
  • Anonym (Lea)

    Får han uppmärksamhet vid sina utbrott?

    Och annars? Ser ni honom?

    Barn skaffar sig negativ uppmärksamhet om de saknar det i vardagen. Men ert fall verkar mer extremt. Svårt att ge råd om det nu finns någon diagnos. Men jag hade aldrig bemött med ilska eller irritation. Aldrig försökt prata eller resonera för mycket eftersom han nog inte kan ta in det. Han behöver bara en lugn och trygg miljö och utrymme för känslor.

  • Anonym (Orolig)
    Anonym (Lea) skrev 2020-01-14 08:26:23 följande:
    Får han uppmärksamhet vid sina utbrott? Och annars? Ser ni honom? Barn skaffar sig negativ uppmärksamhet om de saknar det i vardagen. Men ert fall verkar mer extremt. Svårt att ge råd om det nu finns någon diagnos. Men jag hade aldrig bemött med ilska eller irritation. Aldrig försökt prata eller resonera för mycket eftersom han nog inte kan ta in det. Han behöver bara en lugn och trygg miljö och utrymme för känslor.

    Ja, det får han... fast det kanske är fel? Alltså får han utbrott så börjar jag alltid att prata med honom och försöka resonera att det inte är något att bli ledsen och upprörd över. Men det hjälper inte och det slutar med att vi blir ovänner. Jag förstår att jag måste jobba med att inte bli arg, för det blir jag efter en stund. Men ska man ta han till sitt rum vid utbrott? Säga tlll han att stanna där? Och gå in med honom varje gång han kommer ut? Är det bra? Jag vet ärligt inte vad jag ska göra när han gråter hysteriskt över små saker! Om man inte ska bli arg, men inte heller resonera, vad ska man göra?
  • Anonym (Orolig)
    Erkens mamma skrev 2020-01-14 07:54:57 följande:
    Även jag känner igen delar av din berättelse. Har son med Aspbergers och add. Idag går han på tekniskt program på gymnasiet och klarar sig superbra. Han har körkort för moped och kompisar. Smart som få men får lära sig saker på ett annat sätt när det gäller sociala samspelet. Har idag väl fungerande strategier för vardagen. Mitt tips är att börja med att göra saker mer förutsägbara. Ett enkelt dagsschema. Förbered på nya moment i förväg genom att påminna. Vid varje nytt moment behöver man berätta om vad som ska hända men också hur det ska göras och vart, när det börjar och slutar. Om det inte funkar att välja mellan två aktiviteter så ge inget val. Välj ni istället. Lägg energin på att välja aktivitet som kan locka intresse och förbered inför den. Min son uppskattar inte barnkalas. För mycket stim och bråk. Och ljudnivån är för hög för honom. Han är ljudkänslig. Att vissa sinnesintryck är förstärkta är en del av diagnosen. Tex att kläder måste sitta på ett visst sätt. Jobbigt med dusch då vattnet känns eller smak kan vara ett sådant sinne eller ljud, eller lukter.. Se efter positiva förmågor och bygg på dem. Vad kan han bra? Enkla bildscheman kan stötta upp där det behövs, tex sätta upp ett bildstöd på toa om vad man gör efter man kissat. Spola och tvätta händerna. Barn gör rätt om de kan. Vem vill misslyckas liksom?

    Bildschema! Bra tips!!! Du känner igen en del, vad är det som inte stämmer in på din son? Eller vad har din son som mer utmärker hans diagnos? Jätteroligt att höra att det går alldeles utmärkt för honom i vardagen trots diagnoserna! Min son har inga problem med dusch, och han själv är ganska högljudd men han gillar inte musik så kanske ändå lite ljudkänslig...
  • AndreaBD
    Anonym (Orolig) skrev 2020-01-14 08:11:14 följande:

    Tack alla som skrivit! Det är guld värt och verkligen något vi får fundera på! Men om man vill ha utredning, hur går man vidare när inte förskolan tagit upp detta? Jag vill gärna ha fler tankar! Alltså jag vet ingenting om detta så har bara de ?fördomar? om diagnoser som man sett på tv typ. Så utifrån det tänker jag att där är saker som inte tyder på autism men ni kan kanske hjälpa mig veta mer?! Det jag tänker är: * han är väääldlgt kramgo och pussas varje dag * han älskar att leka med kompisar och träffa släktingar * har aldrig haft problem med ögonkontakt * han har inget superintresse som han lägger all sin fokus på.


    Jag tänkte också direkt på autismspektrum, jobbar med såna ungdomar. De symptomen som man tänker på när det gäller autism..... dels har de ofta inte alla symptom och dels har man tänkt om lite där, dvs. det är inte så helt extremt som man tidigare tänkt, eller också så är det inte så extremt om det är en lättare Asperger, jämfört med svår autism. Vissa är helt okej med kroppskontakt, andra är inte det. Det kan också förekommer att de lite grann tvingar på det, eller kräver det.  

    Ögonkontakt..... alla har inte så svårt för det, och det kan ju också hända att de har något eget sätt som gör att det inte märks - kanske tittar i ansiktet, men inte i syfte att få kontakt, eller så gör de det främst när de själva vill något. Och även det med att vara social - de flesta barn med Asperger är inte bara tillbakadragna. Framför allt när de är små vill/behöver de ju få sina behov uppfyllda. De riktigt svårt autistiska klarar säkert ofta inte att förmedla det. Men de som har lite lindrigare problem kan ju klara det. Och när de är lite äldre så försöker de ju vara med och försöker lära sig hur man gör. Lek med kompisar - där borde man kunna se avvikande beteende, dvs. brist på ömsesidighet, tendens att leka bara på sina egna villkor. Kanske går ju kompisarna med på det, eller så råkar det passa dem också, eller så är de yngre och kan inte hävda sig. 

    Specialintressen finns inte hos alla heller. Och ofta inte hela tiden. Och en 5-åring kan nästan vara lite ung för det också. Det kan komma senare. 
  • Anonym (Normalt)

    Mina barn har ingen diagnos och jag känner också igen mig i nästan allt du skriver. Nu är de 9 och 6 och mycket har blivit bättre/lättare. Det går i perioder och är en del av deras utveckling. Tycker din son låter som en fullt normal 5-åring. Blir förvånad över alla som skriver att barn har asperger så fort de inte beter som föräldrar vill. Det är väldigt vanligt att barn vill somna med en vuxen, eller inte sitta ner och äta. Att gråta för saker är ett sätt för dem att kommunicera.

  • AndreaBD
    Anonym (Orolig) skrev 2020-01-14 09:02:43 följande:

    Ja, det får han... fast det kanske är fel? Alltså får han utbrott så börjar jag alltid att prata med honom och försöka resonera att det inte är något att bli ledsen och upprörd över. Men det hjälper inte och det slutar med att vi blir ovänner. Jag förstår att jag måste jobba med att inte bli arg, för det blir jag efter en stund. Men ska man ta han till sitt rum vid utbrott? Säga tlll han att stanna där? Och gå in med honom varje gång han kommer ut? Är det bra? Jag vet ärligt inte vad jag ska göra när han gråter hysteriskt över små saker! Om man inte ska bli arg, men inte heller resonera, vad ska man göra?
    Du tänker lite för mycket att du kanske gör fel. Jag tror inte det. Bara man är någorlunda vettig med barn så brukar det fungera okej, OM inte barnet har en funktionsvariation och det har nog din son. Det finns inga knep som förhindrar  t.ex. utbrott helt och hållet. Visst, man kan jobba på att försöka minska sånt, men det lär inte försvinna helt.

    Men det bästa du skulle kunna göra vore ju att vända dig till BUP och börja med samtal där. De kan ge alla möjliga tips, och då kanske du också märker att det inte blir så stor skillnad, att han är som han är. Och så kan de utreda honom eller remittera vidare honom till utredning om det verkar vara läge för det.   

    Vi gjorde så, men det var ganska länge sedan. Min son fick så småningom ADHD-diagnos, men då var det inte så känd. I alla fall gick vi i två eller tre år, bara för att prata. Han var dock bara 3 år när vi började och de ville då egentligen inte utreda före skolåldern. Men det var bra för oss, vi fick förslag hur vi skulle hantera olika situationer och sedan provade vi det till nästa gång. Och oftast hjälpte det ingenting. Men då visste vi i alla fall vad som inte funkar, vad man inte kan ändra på, och så småningom utreddes han också. 
  • Jemp
    Anonym (Normalt) skrev 2020-01-14 09:15:33 följande:

    Mina barn har ingen diagnos och jag känner också igen mig i nästan allt du skriver. Nu är de 9 och 6 och mycket har blivit bättre/lättare. Det går i perioder och är en del av deras utveckling. Tycker din son låter som en fullt normal 5-åring. Blir förvånad över alla som skriver att barn har asperger så fort de inte beter som föräldrar vill. Det är väldigt vanligt att barn vill somna med en vuxen, eller inte sitta ner och äta. Att gråta för saker är ett sätt för dem att kommunicera.


    Jag blev också förvånad, men har ingen större erfarenhet av npf.

    Ts, kan tipsa om abc-föräldrautbildningar (alla barn i centrum). Här håller bla kyrkans öppna förskola i dem. Diskussioner om att bemöta barn, hantera konflikter mm och är tänkt för alla oavsett "problem" eller inte. Skönt med både lite vägledning och andra att diskutera med.
  • Anonym (Bekant)
    Anonym (Orolig) skrev 2020-01-14 09:02:43 följande:

    Ja, det får han... fast det kanske är fel? Alltså får han utbrott så börjar jag alltid att prata med honom och försöka resonera att det inte är något att bli ledsen och upprörd över. Men det hjälper inte och det slutar med att vi blir ovänner. Jag förstår att jag måste jobba med att inte bli arg, för det blir jag efter en stund. Men ska man ta han till sitt rum vid utbrott? Säga tlll han att stanna där? Och gå in med honom varje gång han kommer ut? Är det bra? Jag vet ärligt inte vad jag ska göra när han gråter hysteriskt över små saker! Om man inte ska bli arg, men inte heller resonera, vad ska man göra?


    Googla och läs på om lågaffektivt bemötande.
  • Anonym (Orolig)
    Anonym (Normalt) skrev 2020-01-14 09:15:33 följande:
    Mina barn har ingen diagnos och jag känner också igen mig i nästan allt du skriver. Nu är de 9 och 6 och mycket har blivit bättre/lättare. Det går i perioder och är en del av deras utveckling. Tycker din son låter som en fullt normal 5-åring. Blir förvånad över alla som skriver att barn har asperger så fort de inte beter som föräldrar vill. Det är väldigt vanligt att barn vill somna med en vuxen, eller inte sitta ner och äta. Att gråta för saker är ett sätt för dem att kommunicera.

    Okej! Tack även för din input! Skönt att höra att fler känner igen sig och att det inte behöver betyda något!
    Jemp skrev 2020-01-14 09:44:37 följande:
    Jag blev också förvånad, men har ingen större erfarenhet av npf. Ts, kan tipsa om abc-föräldrautbildningar (alla barn i centrum). Här håller bla kyrkans öppna förskola i dem. Diskussioner om att bemöta barn, hantera konflikter mm och är tänkt för alla oavsett "problem" eller inte. Skönt med både lite vägledning och andra att diskutera med.

    Tack! Detta ska jag kolla! Kan vara skönt att veta att man gör sitt bästa!
    Anonym (Bekant) skrev 2020-01-14 10:10:41 följande:
    Googla och läs på om lågaffektivt bemötande.

    Tack! Ska läsa på om detta!
  • Anonym (M)

    Påminner mycket om min son i den åldern. Han var hur enkel som helst från han föddes fram till typ 3-årsåldern, då började det bli kämpigt. Han blev kräsen med mat, sov inte själv och grät sig igenom varenda lämning på fsk. Det blev värre ju äldre han blev. Nu är han 10 år och ska påbörja en utredning hos BUP. Skolpsykologen är ganska säker på att han har autism/asperger. I mitt fall bad jag skolan om en remiss till BUP och det har gått snabbt då han har problem i skolan. Som tur är går han på en bra skola så han har redan anpassad skolgång och specialkost.

Svar på tråden Vad gör vi för fel med vår femåring?