Styvmamma-upproret

Ja och det har du förstås helt rätt i att han ska vara.

Självklart kunde du inte veta hur han skulle behandla era gemensamma barn innan ni fick barn, däremot började han väl inte curla de äldre barnen efter några år, det måste han ju ha gjort även innan ni fick gemensamma barn.

Ja det är förstås helt fel om han inte behandlar era barn på samma sätt som de tidigare barnen.

Men får jag fråga på vilket sätt han särbehandlar barnen?

Hur gamla är hans barn sen tidigare och hur gamla är era barn?

Barnen gör väl olika saker och man anpassar ju sig som förälder till vad barnen behöver beroende på ålder.

Ett äldre barn behöver kanske skjuts till en aktivitet trots att ett mindre barn skulle behöva sin pappa hemma men så skulle det ju vara även om barnen var helsyskon.

 Även gemensamma barn få ju stå åt sidan för varandra och om en förälder har flera barn är det svårt att alltid vara rättvis.

Men jag vet ju inte hur din man är han kanske är helt orättvis men då måste du ju sätta ner foten och ta upp exempel på när han är orättvis så han förstår att han är det. Det är ju inte säkert att han uppfattar det på samma sätt som du gör utan ni måste nu diskutera det.

Förstår att det finns pappor som prioriterar äldre barn men det finns ju lika många pappor som faktiskt prioriterar sina nya barn, där "nya" barnen har pappan jämnt och de äldre bara för ha sin pappa ibland och han prioritera nya familjen, bägge hållen är förstås helt fel.

Det finns säkert pappor som gör det medvetet men säkert många som inte har tänkt på att dom gör så utan försöker så gott dom kan och försöker ställa upp på alla sina barn men kanske det är svårare att säga nej till äldre barn som kan fråga själva än till mindre barn där det ofta är mamman som "pratar" för sina barn.

Sen kan det ju vara så att allt pappan gör för sina äldre barn kommer han även att göra för sina yngre barn när dom är i samma ålder.

På något vis kan det ju inte bli helt rättvist, när pappan bara hade första kullen barn var dom ju bara t ex 2 barn och mer tid fanns, med en till kull på t ex 2 barn blir det ju 4 barn och då kan han inte vara lika närvarande till alla 4 som han var till dom 2 första när det bara var dom.

Men som sagt det enda jag kan föreslå är att du pratar med honom om hur du känner och ta upp exempel på situationer, bara säga att han bryr sig mindre om dom yngre hjälper nog inte.

Han kanske tänker så att era barn bor hos er fulltid och får mycket av honom och att hans äldre barn får mindre då dom inte bor heltid hos er. (eller jag vet inte hur mycket dom är hos er).

Men som sagt tidigare hade han ju bara de äldre barnen och hade all tid för dom, nu har han fler barn och det kan ju inte blir riktigt samma med fler barn hur mycket man än vill då alla barn behöver honom.

Din historia är väldigt intressant. Jag har hört andra berätta liknande saker, hur fungerar bra ända fram till att nyheten om bebisens ankomst sprider sig. 

Din beskrivning av en man som betedde sig som om han var otrogen mot sin tidigare familj var också intressant. Där satte du ord på en känsla jag själv hade.

Jag tror överhuvudtaget att de här männen har svårt att hantera den där rollen där de är mittemellan. Kände du att du kunde prata med honom om det? Jag menar, när du hade en liten bebis att ta hand om, sömnbrist, och omställningen, vad hände när du försökte prata med honom om det? 

Exakt. Det är barnen som är offer i soppan, inte vuxna kvinnor.

Och på tal om kvinnohatet som det härjas om i tråden, detta står ?styvmödrarna? för själva eftersom dom inte gör något annat än att hata sina mäns exfruar och lasta dessa för hur deras män beter sig.

Och som sagt, många av de här stackars barnen lär ju vara flickor.

Tycker du att det är ok att avsky partnerns barn sedan tidigare bara för att de finns och är barn? Tycker du att barnen eller exet är mer ansvarig för en persons välmående i en relation än dennes partner, tillika förälder till dessa barn?

Vad hjälper det dessa personer att andra underblåser den motviljan och bekräftar att det är barnen/exet som är orsaken till hens olyckliga parrelation och inte partnern?

Jag skulle säga att det är mer skadligt än bra att normalisera avsky för partnerns barn och att låta dessa partners komma undan med att vara värdelösa genom att lägga skulden på barn eller ex.

Säger inte att du behöver hålla med mig, men eftersom det här är ett öppet forum tänker jag heller inte låta andra besluta om i vilka trådar jag får skriva.

Jag har inte hängt med i er diskussion i detalj. Men varför kan inte missnöjda styvmorsor få ha en tråd där de diskuterar sina negativa erfarenheter och spy galla över vem fan de vill? Vad rör det er?

Jag är nöjd med min situation, men det är mycket tack vare att jag haft turen att ha en gullig och rar styvdotter. Hon har sina problem, men det är inte fråga om systematisk utfrysning av mig eller ett behov av att ständigt vara i centrum. Hon har som sagt sina problem, hon har varit otrygg hela livet och har större behov än andra barn att vara nära och få tröst av sin pappa. Men hon gör det inte i ett led att frysa ut mig eller för att ta uppmärksamhet från sin lillasyster (eller jo, det senare kanske hon gör ibland, men så gör ju alla barn emellanåt, även barn som växer upp i kärnfamiljer). Men det finns barn som manipulerar och utav svartsjuka och avundsjuka försöker förstöra pappas relationer. Alla barn är liksom inte änglar. Jag tänker inte sitta och kasta skit på styvmorsor med sådana styvbarn när de sitter här och ventilerar och pratar av sig.

Bonusdotterns mamma är en väldigt bra person, hon ställde upp och hade dottern en vecka längre när vi fick vårt gemensamma barn. Så även där har jag haft extrem tur. Jag har halkat omkring på bananskal. Så vem fan är jag att kritisera styvmorsor med styvungar från helvetet? För sådana finns. Du har, liksom jag, bara haft turen att slippa ex och styvbarn som är manipulativa, svartsjuka och avundsjuka. Jag skulle tagga ned om jag vore du och smulpaj01 och sluta slå mig för bröstet. Ni lever inte andra styvmorsors liv. Låt dessa få prata av sig för guds skull!

Tycker du att det är ok att avsky partnerns barn sedan tidigare bara för att de finns och är barn? Tycker du att barnen eller exet är mer ansvarig för en persons välmående i en relation än dennes partner, tillika förälder till dessa barn?

Vad hjälper det dessa personer att andra underblåser den motviljan och bekräftar att det är barnen/exet som är orsaken till hens olyckliga parrelation och inte partnern?

Jag skulle säga att det är mer skadligt än bra att normalisera avsky för partnerns barn och att låta dessa partners komma undan med att vara värdelösa genom att lägga skulden på barn eller ex.

Säger inte att du behöver hålla med mig, men eftersom det här är ett öppet forum tänker jag heller inte låta andra besluta om i vilka trådar jag får skriva.

Tja, du gjorde det ju tydligen som svarade...

Intressant att ni är flera som uppenbarligen tycker att det är ok att avsky barn och anse att barnen skall flytta på sig istället för att själva ta ansvar och också kräva detta av sin vuxna partner, eftersom det jag skriver är så provocerande för er.

F.ö. så kallade jag inte TS för styvhäxa, utan påtalade att om hon inte vill bli kallad det så kanske hon inte skulle liera sig med dem som har det beteende som faktiskt lever upp till det ordet.

Vem avskyr dem bara för att de finns?

Tror du inte att det går att bedöma en människa efter hur den är och sen bilda sig en uppfattning om vad man tycker om den?