Här är vi alla vänner.

Nej, jag ger mig för tillfället. BBL!

Jag kan en sång som går dig på nerverna. Jag kan en sång som går dig på nerverna. Jag kan en sång som går dig på nerverna. *Ylar*.

Fast du har ju ett par här online också som du kan prata med :)

Jo, det är sant, men berättar jag hur jag egentligen mår så känner jag mig som en gnällkärring! 

Jag har förstått efter att ha varit en tid på det här forumet att jag ofta av andra medlemmar uppfattas som hård, kantig och lite obstinat i mina åsikter och uppfattningar. Och jag har nog en lite annorlunda bakgrund än flertalet på forumet.

Uppväxt med både en mor och far som hade problem med hög alkoholkomsumtion, även om jag inte skulle vilja kalla (kallat) dem för alkoholister. Men de var glada i att festa i tid och otid, ofta även mitt i veckorna.

Farsan misshandlade morsan, i slutet av deras förhållande på daglig basis, så att morsan fick fly med mig hals över huvud när jag bara var 3 år (1980) På den tiden fanns inte samma stöd att få för misshandlade kvinnor så morsan fick fly till min farmor och ta hjälp av sina bröder och systrar för att kunna flytta ifrån honom (farsan hade respekt för dem så när de var med vågade han inte göra något). Efter det ringde farsan dagligen till morsan, när vi hade flyttat till en annan ort, och hotade henne till livet bl.a.

Efter det har morsan bara varit ihop med karlar som druckit mycket och även har velat ha henne att dricka, trots att hon haft ett jobb att sköta. Jag har 3 halvsyskon på morsans sida, och jag fick vara som en ställföreträdande pappa för dem från det att jag var 7 år tills jag flyttade hemifrån i 17-års-åldern. Naturligtvis fick jag ta hand om dem när morsan och hennes karl skulle supa och ha kul, och det var ofta. Då skulle vi hålla oss på vår kant (i våra rum) och inte störa dem. Ofta spelade de hög musik mitt i nätterna så att vi inte kunde sova, varför vi ofta var för trötta för att orka med skolarbetet dagen efter. Läxläsningen blev satt på undantag.

I vuxen ålder fick jag själv alkoholproblem, värre än var mina föräldrar och morsans karlar haft. Därför har jag levt i ett utanförskap i drygt 20 år av mitt 45-åriga liv. Men det blir för långrandigt att berätta om det här. Nu försöker jag komma igen på alla plan. Har börjat Folkhögskola och som volontär på Erikshjälpen bl.a.

Är nog av många att betrakta som en loser, en som missat alla tåg. Men jag kämpar och försöker visa mig som den bästa versionen av mig själv, med blandad framgång. Har varit otursförföljd hela livet och det har såklart färgat mig som person. Det har gjort att jag blivit avundsjuk på de jämnåriga och andra som lyckats så mycket bättre i sina liv. Och den avundsjukan gör mig ofta bitter och på sämre humör. Men jag försöker stila mig och försöker "tänka bort" besvikelser, sorger och ilska.

Hej och välkommen till tråden!

Hur man uppfattas av andra, hur man uppfattar sig själv och hur man faktiskt är behöver inte alltid stämma överens. Oftast gör det inre det.

Tack för att du delar med dig av din bakgrund! Jag förstår att du haft det väldigt tufft och börjat livet i en uppförsbacke. Tyvärr påverkar barndomen ofta ens självkänsla även i vuxen ålder och man kan ha skapat beteenden och mönster som kan vara svåra att bryta. Beklagar verkligen det du varit med om och kan känna igen mig i mycket av det! Men det som har hänt, har hänt. Det kan man tyvärr inte ändra på. Så det enda man kan påverka är framtiden, vilket är precis vad du försöker göra just nu. Vad läser du på Folkhögskolan och hur trivs du som volontär på Erikshjälpen?

Förstår hur du känner kring att vara otursförföljd och att det har färgat dig som person. Att känna sig bitter är inget lyckopiller som får en att må bättre direkt, så bra att du försöker fokusera tankarna på annat. Jag jobbar själv med att hålla negativa känslor under kontroll och blockerar dem ofta genom att tänka; tänk inte på det. Sedan sysselsätter jag mig genast med något annat, för att hålla hjärnan upptagen. Det jag jobbar med nu är att sätta sunda gränser och inte halka tillbaka in i en destruktiv relation igen. Jag bor ensam för första gången någonsin (vid 35 års ålder) och försöker hantera att leva själv. Det leder till väldigt många inlägg här på forumet och den här tråden (och människorna i den) har varit ett fint sällskap både till vardag och fest. 

Jag går på konstkurs, då jag ända sedan jag var barn haft en färdighet för karikatyr- och serieteckning, inspirerad av bl.a. serier som 91:an och Uti vår hage, som var mina favoriter redan då.

Men den här kursen är ju mer inriktad på riktig konst, målningar i akvarell, akryl, olja och att skapa 3-dimensionella bilder med gips.

Och det är sådan konst jag vill utvecklas i.

Jag trivs bra på Erikshjälpen och det är en bra gemenskap, samt intressant att se vad folk lämnar in för grejer och kläder.

Ja, barndomen och uppväxten präglar oss mycket, och då jag går på KBT (terapi) får jag verktyg att ändra mina tankemönster. En intressant utmaning i sig. Man lär sig mycket om sig själv och varför man reagerar som man gör, men lär sig också hitta nya sätt att förhålla sig till situationer och människor i sin omgivning och deras beteenden.

Det jag har svårt för är bl.a. de sociala koderna som råder bland "vanligt" folk, då jag ju tidigare mest varit van vid att umgås med missbrukare och van vid deras jargong och beteenden, som många gånger är mer gränsöverskridande.

Jag har väl till viss del fortfarande lite av den jargongen. Men försöker "slipa ner de hårda kanterna" och försöker bli som folk är mest, utan att fördenskull göra avkall på min identitet, dvs den jag är.

Behovet av att föryngra mig, som jag skrivit lite om i en del trådar här, kommer just av att jag känt att jag slängt bort flera år i missbruk, att jag vill ta igen allt jag gått miste om. Det innebär för mig också en sorts "revival" av yngre år, som jag ser mest som en kul utmaning. Många kvinnor t.ex. anser ju att män som har en bakgrund med olika former av missbruk är "skadat gods" och sådana man ska akta sig för. Därför försöker jag göra allt för att sopa igen spåren av den jag varit, och "restaurerar" mig själv på olika sätt, för att inte framstå som ärrad av min bakgrund, även om jag psykiskt ju faktiskt är det.

Det låter kul! Jag har gått på konstskola i två år och har läst Svensk formgivning och Konstvetenskap på högskolan, så jag är också konstintresserad. Just nu jobbar jag som skulptör, men har erfarenhet av att måla med akvarell, akryl och olja. Men det var länge sedan nu. Serieteckning har jag aldrig ägnat mig åt, men illustrationer till barnböcker har jag gjort några gånger.

Skönt att du trivs bra på Erikshjälpen! Kan tänka mig att det är spännande att se vad folk lämnar in. Själv brukar jag leta efter fint gammalt porslin och böcker.

Har du några bra generella tips (från KBTn) så får du gärna dela med dig av dem här. Jag behöver alla tips jag kan få.

Aha! Jag förstår. Ja, det kan ju bli en krock annars. För mig är missbruk inte stigmatiserat och jag ser inte människor som missbrukat som skadat gods. Min lillebror missbrukade under flera år, men lyckades tack och lov ta sig ur det. Idag är han helt drogfri sedan många år tillbaka. Själv har jag inte ens rökt en cigg, men dricker alkohol och blir oerhört påverkad av kaffe ☕️

Inte för att jag är eller har varit någon vane- eller varjedagrökare och absolut inte cigarettrökare, men några gånger har det provats. Du har nog inte missat så mycket där, det smakade aska och bränt papper, tyckte jag. Vattenpipa däremot var ganska smakfullt och trevligt, men det var länge sedan. Det är mer ånga än rök.

Bland annat har jag lärt mig förstå att människors negativa bemötande av en inte behöver bero på en själv, utan att folk kan ha dåliga dagar som gör dem med negativt inställda till folk i sin omgivning. En värdefull insikt som har gjort att jag bryr mig allt mindre om andras reaktioner på och upplevelse av mig som person.

Jag har en tendens att reagera på människor med "fördomsfulla blickar" och trott att det innebär att de dömer ut mig som människa, när det inte alls behöver vara så.

Min psykolog har sagt till mig att jag har en "färdig programvara" (i mitt tänkande) som behöver bytas ut/ uppdateras. Att jag behöver försöka se människor med andra ögon än de jag hade i min tid i missbruk.Att jag inte längre ska se mig som "den där missbrukaren som döms ut på förhand av andra" utan som en ny människa utan dessa problem.

Invanda tankemönster kan vara mycket svåra att bryta, något jag om någon erfarit. Men det är intressant när man börjar jobba på en förändring. Om jag går ut bland folk och är på dåligt humör t.ex, så har jag en tendens att även uppleva andra som sura, arga och på dåligt humör. Om jag däremot går ut bland folk med en positiv attityd och försöker ge ett vänligt bemötande till människor jag stöter på, så upplever jag också andra människor som mer glada och vänliga.

Mycket av hur vi upplever vår omvärld och andra människor sitter i våra egna huvuden och våra invanda tankemönster. Att kunna genomskåda det kan för många vara en svår process.