Här är vi alla vänner.

Det finns definitivt en överdiagnostisering, särskilt av ADHD och även feldiagnostiseringar av både det och autism. Många psykiatriker kan inte skilja det från symptom på trauma och många kan varken skilja ADD eller ADHD från autism, eller skilja anorexi från SÄ. Fler barn som lever under hedersförtryck diagnostiseras med ADHD - det säger också ett och annat om bristerna i diagnostisering.

I Frankrike ligger man på andra ytterligheten och följer en helt annan skola och helt andra åtgärder av fostran och beteendeterapi. Det slår fel det också.

Det behövs definitivt än betydligt bredare kunskap om differentialdiagnoser och miljöfaktorer än det finns idag på många svenska institutioner och privata vårdbolag som ställer olika psykiatriska diagnoser.

Ungefär så. Och om det nu är så ruskigt vanligt med NPF i Sverige, varför är det inte det någon annanstans?
Missförstå mig rätt; diagnoser finns, det finns de som har autism, ADHD, ADD, panikångest, PTSD och allt möjligt. Det får man acceptera och det får man då ta hänsyn till och anpassa för.
Men det tycks mig som om minsta avsteg från "mallen" i Sverige är synonymt med diagnos, och jag tror inte att det är så enkelt. 
Om man vill kan man ju roa sig med att kika på våra mest älskade barnboksfigurer, förebilder för våra barn, och vad de skulle kunna klassas som.

Jag är inte ute efter att plåga ungen, givetvis inte, men jag tror inte heller att det är riktigt så enkelt/komplicerat som man kanske vill ha det till.

Tack. . Jo, det är ju alltid trevligt som sagt. Fast jag pratar gärna inte i telefon egentligen, men med henne så går det bra. .

Jo, fast jag ogillar att prata i telefon av andra orsaker. Jag blir så jäkla nervös för jag kan inte se personen jag pratar med framför mig.

Exakt, jag tänker likadant; vad skulle man inte kunna säga om Emil, Pippi, Madicken, Mio, alla Barnen i Bullerbyn, Lotta, osv.
Det känns som om det på senare år har blivit så vansinnigt lätt att förklara allting med diagnos; jag tror inte att det är så bra.

Och jag har samma erfarenhet som du; jag har jobbat med "äkta" diagnoser, och det är sannerligen något helt annat.
Dessutom har jag träffat en hel del ungar, som enligt sina föräldrar skulle lida av både det ena och det andra, och som därför inte klarade av en hel massa saker, som krävde specialbehandling av skilda slag, osv.
Men, hör och häpna - de ungarna kunde både uppföra sig, duka bord, acceptera ett annat säte i bilen, smaka på nya maträtter, klä på sig och Gud vet allt. Efter lite lirkande ibland, visst, men det gick.

Jag får väl passa på att be er båda om ursäkt; jag menade inte att gnälla eller få ryggen kliad, eller något annat. Jag släppte ut lite ånga bara, inget mer. Om det inte är okej får ni säga ifrån, då hittar jag någon annan ventil.

Det behöver du inte be om ursäkt för. Här är vi alla vänner. .

Som liten fick jag höra att jag bara var ännu en stökig unge och fick inget stöd, varken av skola eller föräldrar. På senare tid har läkarna dock funnit att jag har både det ena och det andra och det säger jag inte för att skryta. Jag kan hålla med om att föräldrar ofta är snabba på att diagnosticera sina barn, men jag känner att de barnen som verkligen "lider", av någonting, för att uttryck mig lite klantigt, faktiskt får den hjälpen de behöver och inte bara stämplas som ännu en jobbig unge.

Hur tänker ni där?

Du får förlåta mig och min nostalgi, men jag vill gärna tro att Bosse faktiskt flög iväg till Landet i fjärran

Bemötande är nog av stor betydelse, ja - det är så vansinnigt lätt att man bestämmer sig för att såhär är det, och sedan agerar man därefter. Klart att ungen svarar på det.
Jag läste en rätt rolig tråd häromdagen, där TS oroade sig för sitt barns språkutveckling (om jag inte minns fel misstänktes det lite diagnoser där också). Ungen slog sig på soffbordet och TS frågade var hon slog sig, varpå ungen pekade på soffbordet - och det var ju helt rätt!
Lyckligtvis fick TS råd om att fråga var det gjorde ont istället, så det löser sig nog

Jo, det håller jag med om, men hur vet man t.ex som förälder om det är vanlig utveckling eller något annat?

Ok. Så om man som förälder misstänker att barnet har någon form av diagnos så ska man ta upp det med bvc? Bara nyfiken, för jag sitter och funderar på hur folk kunde ha agerat annorlunda i mitt fall.