Stora Gnäll-tråden om allt vi har fått ställa in pga Corona

Ställa in Tinderdejtande och få dras med en KK som älskar SD? Resten av våren? Hela jäkla sommaren? Han går mig på nerverna som fan. Spelar hårdrock och bjuder på makaroner med falukorv.  Det är den nivån han är på.

Ja, vad skönt att gnälla lite! Det värsta är förstås oron för oss och släktingar och vänner, och alla andra. Jag hade hellre gjort något annat är att febrilt läsa överallt om situationen i olika länder, men kan inte låta bli trots att det inte hjälper mina vänner i tex Spanien ett dyft. Sen är jag less på att jobba hemifrån varje dag och känner mig tvungen dessutom att då och då ha lite käcka video chat med ett par kollegor som jag inte direkt gillar men dom är ensamma och skulle väl bryta ihop om dom inte hade lite kontakt ibland med någon. Sonens skola är stängd och jag har begränsat hans stora umgänge till en kompis endast. Dom får träffas utomhus, på 2 meters avstånd. Så slut på det roliga med en drös tonåringar här hemma mest varje dag. En resa vi planerat till Asien är inställd, liksom en långhelgsresa i Europa. Jag vill också gnälla över att jag känner mig begränsad att få hemleverans av mat, jag går inte och handlar i mataffärer längre och får lite roliga idéer om vad jag ska handla, och är något slut, ja då är det slut, bara att vänta på nästa leverans. Möter man någon ute, så måste man vara lite paranoid och hålla avstånd, gäller både vänner och främlingar, inte kul. Jag hann hälsa på en god kompis som nyss fött barn bara en gång och gulla med bebisen, men nästa träff ställde vi in och nu är det ju inte läge. En av mina bästa vänner är döende i cancer i ett annat land. Jag är orolig att denna kris på något sätt ska påverka hennes behandling och sista månader. Och jag kan inte hälsa på henne nu, och kanske inte heller komma på hennes begravning. Hennes partner har hjärtproblem så är orolig för honom också, och vet att han skulle verkligen uppskatta om jag reste dit som stöd. Jag tycker man ska gnälla, lite lagom, om allt från inställda restaurangbesök (det saknar jag också!) till vänner som riskerar att smittas och dö.

Tack, jo det är faktiskt ganska tufft. Mycket ångest osv. över situationen, men jag har ju bara honom så vad skall jag göra liksom? Jäkla sits det här.

Han lagade våfflor till mig för att muntra upp det var faktiskt rätt gulligt ändå så helt åt helvete är det kanske inte.

Jag är jävligt sur över allt kul jag sett fram emot vår och sommar är inställt. Konserter, ölmässor och värst av allt, vår USA resa.

Skidresa? Trams. Jag skulle flyga till FUCKING KINA i mars. Blev inställt. Lite surare en era resor till Sälen.

Vi skulle äntligen färdigställa vårt semesterhus på annan ort, nu under våren och sommaren. Jag är föräldraledig och sambon jobbar deltid och på distans. Nu får vi istället tillbringa ytterligare en sommar (jo, antagligen nästa) hos mina svärföräldrar. Jag hade verkligen, verkligen sett fram emot att få det klart och att få njuta av hösten i huset, men se nej.

Jag vill också kräkas över att f-ledigheten inte blev som tänkt. Först en piss-graviditet där jag var sjuk stora delar av tiden. Sen en RS-säsong och just när man börjat se ljuset, en Coronapandemi. Käckt...

Jag har inte fått träffa min mamma på flera veckor eftersom äldreboendet har besöksförbud. Hon för dement för att kunna svara i telefon. Och om man ringer personalen får man antingen inget svar, eller så kan personen som svarar inte begriplig svenska.

Mm det är riktigt surt att resan till USA som vi sparat till i tre år blir inställd. Den är dessutom betald och vi får ingenting tillbaka som det ser ut :(

Jag har dessutom tagit de "sämre" semesterperioderna de senaste åren på jobbet så att jag säkert ska få min semester i juli iår och nu verkar jag inte bara bli utan resan, utan även få semestern indragen och behöva gå upp i arbetstid. Jag har lite svårt att inte gnälla alls...

Comiccon i Göteborg är inställt.
Som tur var hade jag bara bokat hotellet men förlorar de pengarna, men så får det vara.
Comiccon bokar nytt datum.
Konsert i höst, får se hur det blir med den.

Mest orolig är jag för att en operation som jag väntar på kanske inte blir av och den är VIKTIG!

Så allt annat känns oviktigt.

Vi har en resa inbokad som troligtvis inte blir av. Istället blir vi troligtvis hemma hela sommaren. Arbetsgivaren har flaggat för att vi inte får semester annat än vad som är lagstadgat.

Vi bor 5 minuter från en fantastisk skidanläggning som lyckligtvis ännu har öppet, mina barn är där flera gånger i veckan. Det enda jag gnäller på där är att så jädra många åker hit trots avrådan från icke-nödvändiga resor. VI VILL INTE HA ER HIT!

Jag tycker det är bra mycket mer okej att vara besviken än att vara en idiot och åka iväg och åka skidor bara för att "man ju håller sig för sig själv" eller som rik pensionär med hus på västkusten åka dit och begära hemtjänstt för att man inte vill åka och handla.

Jag är asbesviken på att jag och mina barn inte kan åka upp till Norrland och hälsa på min familj över påsk. Vi hade sett fram emot att hälsa på mormor, moster och kusiner så jävla mycket och nu får vi inte åka. 

Jag har också slitit som en idiot med att skrapa ihop klassresepengar till mitt lilla elevgäng av tonåringar med autism och ADHD som aldrig fått åka nånstans med nån annan klass då de inte klarar stora sammanhang. Vi skulle åkt till Stockholm så fort Grönan hade öppnat. Nu - nada.

Min son fick Green Day-biljetter i julklapp och vi skulle åka ihop då de alltid varit mina favoriter också. Nu lär det knappast bli av. 

Så ja, besviken som fan. Men det hade kunnat vara värre.

Lite OT men är det någon mer än jag som undrar över all tid som man tydligen ska få över? Då ska man städa garderoben och yoga och streama serier. Jag har inte fått någon mer tid och nu blir jag stressad över allt jag inte hinner göra :(

Jag har egentligen bara en sak att gnälla över: min mamma missar mitt barns första levnadsår. Genom att vi bor i olika länder (Finland - Sverige) och vi tidigare har kunnat besöka varandra genom att åka färjor osv har det fungerat riktigt bra. Men nu när det är stopp med det så innebär det att sista gången min mamma träffade min son var han 4 månader, nu är han 5.5 månader och vem vet när de kommer att kunna träffas nästa gång.. Inga videosamtal kommer kunna ersätta det..

Skulle ha åkt till stugan för första gången på ett år i påsk, firat min mammas 60-årsdag och träffat mina morföräldrar. Nu blir det inte av och p.g.a. att vi ska få barn i sommar så är det osäkert om vi lyckas ta oss dit någon mer gång i år.

Har köpt dyra musikalbiljetter till mamma i present som vi skulle gått på innan bebisen kommer. Får se om det blir av nu...

Profylaxkursen och alla föräldrakurser är inställda, det är restriktioner på förlossningen och BB. Jag försöker hålla mig lugn men lika tryggt känns det ju inte. Känner mig lite snuvad på de sista månaderna av min graviditet på grund av all oro.

Jag skulle ha träffat mina föräldrar med sina respektive - vi bor 100/80 mil ifrån och ses inte ofta. Skulle haft påskvecka med dom. Vet inte när jag får träffa dom igen. Rädd att dom ska dö innan.

Besviken på egentligen allt. Är rädd att dö, bli sjuk, förlora någon nära, att bli utan jobb och därmed fattig.. att jag och sambon inte står ut med varandra i vår egna lilla karantän.

Jag tycker inte alls är det nåt fel på att gnälla att man fick ställa in så mycket. Däremot tycker jag att man är så extremt ego om man har ändå åkt på en skidresa/haft kalas/haft bröllop bara för att man har lagt pengarna på det. Det är 1000 gånger värre än att vara besviken - alla har rätt till sina känslor, men man för fan måste ha lite sunt förnuft och ta ansvar för sin handlingar.

TS, hoppas allt lugnar ner sig och ni ska ha en jättetrevlig skidresa nästa år!