Partner som lägger sig i ens klädsel..

Tack så mycket, uppskattar verkligen dina tips/alternativ.

Eftersom jag inte vill lämna så återstår bara dina två första alternativ. Det andra alternativet har jag testat, alltså att säga emot men det funkar ju inte utan slutar ändå med att han får som han vill.

Familjeterapi är inget alternativ, tror inte han vill höra vad "horor" anser om hans åsikter så deras åsikter hade han ändå skitit i, om han nu hade gått med på att söka dit. Han är som sagt lite speciell när det kommer till kvinnosyn (men en jättefin man annars som jag trivs med).

Känns som att det låter som att jag inte vill ta emot tipsen jag får, men är verkligen inte så utan jag uppskattar era svar, perspektiv samt erfarenheter. Som jag skrev tidigare så pratade jag med honom idag när han inte var arg och det funkade inte, enda alternativen verkar vara att lämna eller acceptera och lämna vill jag inte. Var naiv när jag skapade tråden då jag tänkte att det kanske kunde lösas på något sätt, men uppenbarligen inte. Tack till er som skrivit iallafall.

Han kallar inte specifikt svenska kvinnor för horor, utan kvinnor generellt som klär sig lättklätt/förespråkar detta.

Men det handlar inte bara om slag. Vi ponerar att jag gör så och han bråkar eller kanske slår. Sedan då? Ska jag upprepa detta varje gång? För han kommer ju inte ändra åsikt för att jag går emot honom en gång. Det kommer fortsätta så och bli destruktivt och vår relation kommer förstöras. Hade funkat bättre att lösa det innan istället så han är med på det.

Jag svarade en annan i tråden att detta inte är ovanligt i vår kultur och därför normaliserat. Även i min familj. Men de anser inte (förutom möjligtvis pappa) att man måste lyda till punkt och pricka, men blir ändå så att tipset man oftast får från dem och omgivningen är att hålla tyst och göra som han vill för att undvika konflikt pga "män är sådana". Så nej, det finns inget att hämta där.

Kommer som sagt inte lämna honom så du eller någon annan här behöver inte slösa tid mer genom att tipsa det, även om jag återigen uppskattar era svar. Som jag skrev innan var jag lite naiv när jag skrev tråden och trodde det kanske gick att lösa på något sätt så båda parter blir okej med det men tror inte det kommer gå, och jag får helt enkelt acceptera det. Kanske ändrar han sig i framtiden ändå.

Antar du visste detta om honom när ni började träffas? Varför fortsätta från början då?

Och han visste väl förmodligen också hur du klädde dig då? Varför skulle det ändras?

Jag kommer ju aldrig klä mig annorlunda oavsett civilstatus. Konstigt om man ändrar sig för en man faktiskt.

Det finns mycket fina kläder som inte är avslöjande. Modest fashion är en trend på uppgående! Googla och leta runt på nätet och shoppa tillsammans med mannen så får ni en idé om ni gillar samma kläder.

Och så får du en helt ny garderob på köpet med kläder som ni båda gillar. Win-win ;)

För att jag trivs med honom, vi älskar varandra och har det bra ihop helt enkelt. Vi delar samma värderingar generellt ofta och passar därför bra ihop. Svårt att hitta en bättre man för han är så fin.

Hans nackdel är som sagt unken kvinnosyn och det vet jag, inte bara angående klädsel liksom utan allmänt. Men det andra väger mer än detta så förstår inte varför varenda liten grej alltid måste sluta med att man lämnar när det kan finnas andra alternativ.

Men du och flera här förstår ju inte. Nej jag kommer inte ha hennes öra halva tiden. Köper hon kläder som hon vill ha under tiden hon är hos mig (nu snackar vi inte shorts, korta kjolar osv, är inte heller okej med det) och han kanske inte är okej med plaggen så kommer hon inte få ha på sig dem oavsett, varken hos mig eller hos honom och skulle jag smyga med det (vilket jag inte gör för vad lär man barnet då?) så kommer jag ändå få skiten av honom och konsekvensen blir att hennes kläder blir tagna - ändå.

Så nej, det är absolut inte bättre för dottern att lämna. Jag och hon kommer fortfarande ha med honom att göra ändå. Punkt.

Dessutom vill jag återigen inte lämna vilket jag skrivit flera gånger, även i trådstarten.

Precis, han skulle då inte ha makten att bestämma över min klädsel. Men så länge vi har ett omyndigt (ogift) barn så kommer hans åsikter väga tyngre enligt honom och det kan jag inte göra något åt.

Det mesta i princip förutom att jag inte tycker det är okej att kalla majoriteten av alla kvinnor för horor.

Nej, har inte pratat med någon. Första gången jag nämner det öppet här. Föredrar att hålla inne allt istället.

Alltså han tycker bara våld är okej om annat inte funkar, så jag är absolut inte rädd för att han skulle slå henne i framtiden. Hans lösning är att uppfostra med samma värderingar och då kommer hon frivilligt avstå från att bära lättklätt. Hon har dessutom inte ens hunnit fylla 4 år så det är jättemånga år tills detta ens blir aktuellt.

Som sagt han tycker andra lösningar är bättre först. Jag tycker inte det är okej och även han tycker inte det är okej att slå generellt. Men typ som sista utväg i värsta fall, vi har ändå varit tillsammans i 9 år (gifta i 6 år) och har typ hänt max en gång så han är inte en kvinnomisshandlare som det kanske låter i tråden. Han är jättebra på att hantera sin ilska tillskillnad från andra män.

Jag försvarar inte våld i relation, tycker återigen att det är fel men ville bara poängtera så ni inte tror att det handlar om en våldsutövande man. Utan bara en man som helt enkelt lägger sig i min klädsel, som jag skrev från början i tråden.

Känns som det blir värre och värre ju fler inlägg vi skriver och börjar få ångest nu, hade varit bättre kanske att bara låta tråden dö ut. Har redan fått bra tips.

Jag är tacksam för alla kommentarer men har redan sagt att lämna gör jag inte. Har tagit emot andra tips, t.ex prata med honom när han inte är arg vilket jag försökte och nu återstår även att beställa kläder ihop med honom. Så jag tar visst emot tips.

Jag har själv mina gränser i ett äktenskap och skulle han passera dessa gränser så lämnar jag direkt, nu när han dock inte gjort det så vill jag ändå försöka lösa det istället för att ge upp och lämna.

Dessutom skulle jag lämna och hitta en ny så kommer han troligtvis vara likadan, antingen lite mindre krav eller lite mer krav. Så vad är skillnaden?

Nej, inte alla eller ens de flesta. Men där jag har min bakgrund och med den kultur jag har så jo, skulle säga de flesta.

Men det behöver inte vara samma krav för det utan alla män har ju olika syn på vad som är okej.. Jag kanske inte ens får ha jeans av en annan man, som jag kan ha idag, medan den andra kanske är okej med att jag gymmar medan min nuvarande inte tycker det är okej. Förstår du? Varför skulle man chansa? Dessutom när jag redan trivs med min man idag, förutom just som jag skrivit flera gånger att jag tycker det med klädseln börjar bli obekvämt på senaste tiden.

Hon kommer återigen alltid ha med honom att göra oavsett om jag lämnar eller inte. I värsta fall kanske han tar med henne till hemlandet om han skulle bestämma sig för att flytta dit och uppfostra henne där istället.

Jag vet vad som är bäst för min dotter och det är att jag själv, samtidigt som jag är gift med hennes pappa, kan vara ett stöd åt henne när hon blir äldre.

Yes, förhoppningsvis hittar ni ju kläder som känns någorlunda okej enligt er båda. ;)Och det kan ju iaf vara en bra början till en lösning tänker jag.

Och okej, låter ju verkligen jobbigt det där med att han ej förstår/tar till sig att man inte kan täcka former helt och hållet. Vet inte riktigt hur du ska göra med det då, försöka stå på dig och förklara igen eller nåt, idk...Men var ju lite här jag tänkte att bilder, klipp, teve etc möjligen kanske skulle vara till hjälp, att helt enkelt visa honom bilder etc på andra kvinnor än du med mycket täckande kläder på sig, och försöka poängtera och förklara att dessa kvinnor syns faktiskt formerna på till viss del, och det är helt enkelt bara så det är, dvs man KAN INTE täcka former till hundra procent, så är det bara. Eller kanske lite diskret försöka "visa honom" andra kvinnor ni ser ute i samhället när ni är ute, som har rätt täckande kläder på sig, och därmed försöka visa/poängtera/förklara att dessa ser man ju faktiskt kroppens former på till viss del - alltså man ser inte alls men vissa vaga aningar av kroppens former får man ju faktiskt helt enkelt. 

Och det där med att man "ser allt" som han kallar det, eller att man ser din rumpa röra sig när du går, antar jag att med stor sannolikhet är något som sitter i hans eget huvud. För har man inte superåtsittande kläder kan man ju omöjligt se "allt" tänker jag, och det är ju något du hade behövt få honom att förstå på nåt sätt - alltså att detta nog till stor del sitter i hans eget huvud, men exakt hur vet jag tyvärr inte...

Jo jag förstod att det var nåt sånt, alltså typ "ingen annan får titta på min fru"-svartsjuka, vilket säkert kan vara fint på ett sätt, så länge det inte går till desperat överdrift och blir osunt typ. Och gällande din man verkar det ju tyvärr ha börjat gå lite till osund överdrift eftersom han verkar ha blivit...typ rätt desperat, gällande det här med dina kläder och så. Vet inte riktigt vad man kan göra åt det, men kanske kan du försöka prata med honom att det ju trots allt är så mycket av dig bara han får se. Typ att det är bara han som får se dig riktigt lättklädd, bara han som får se dig i underkläder, bara han som får se dig i åtsittande jeans utan lång kofta över, bara han som får se dig helt utan kläder etc, alltså få honom att tänka på att det ju trots allt bara är han som får se hur du verkligen ser ut, och att andra människor ute i samhället ju trots allt bara får se små aningar av dina former. Kanske skulle det vara ett alternativ, att försöka prata och resonera så med honom...?

Sen tänkte jag även lite, att ifall du skulle känna att du vill prata med någon om detta: du skulle inte kunna prata med dina systrar om det här? (såg att du nämnde att du hade två systrar) Alltså ibland kan det ju kanske vara skönt att prata om sånt som känns jobbigt med någon, även om denne kanske nödvändigtvis inte kommer med någon dunderlösning på det hela, så kan det ju ibland bara vara skönt att få prata av sig lite helt enkelt. Och tänkte lite att i och med att dina systrar som jag förstod det klädde sig rätt lättklätt så, borde väl de då vara rätt moderna i sitt synsätt och alltså inte lika typ...gammaldagsa som exempelvis era föräldrar, samtidigt som de ju ändå är från samma kultur som du och därmed kanske kan förstå ditt perspektiv och situation och så bättre än folk som är uppväxta i helt annan kultur. Så kanske skulle du kunna prata om det här med dem...?

Jaha, ni menar så. Men som sagt som jag skrivit innan så kan jag inte gå över den gränsen. Handlar inte om att jag är rädd för att han ska göra något, handlar mer om respekt. Kan inte bara. Hade snarare velat hitta en lösning som både gillar.

Men kanske kan tänka på det om det skulle bli värre. Så tack ändå.

Jag har inte sagt exakt så innan utan något liknande men brukar få ett nonchalant svar tillbaka som typ "Det är inte mitt fel att du föddes som kvinna". Diskussionen brukar ta stopp där då han oftast är omöjlig att diskutera med.

Men ska tänka på det när det gäller andra situationer där jag tycker att han är lite orättvis, kanske funkar bättre då. Tack.

Ni förstår inte att det inte handlar om någon hederskultur, sexistisk kultur absolut. Men inte heder.

När ni ändå tagit upp Fadime så vet ni ju att hennes pappa tillslut gick med på att tillåta henne vara tillsammans/gifta sig med hennes svensk-iranske pojkvän, men släkten höll inte med och satte stopp. Pappan hade ingen chans mot dem ändå för det är så det funkar i en hederskultur. Individen har ingen betydelse, gruppen däremot har.

Det är INTE så hos oss.

Vi är faktiskt inte ens speciellt kulturella av oss då båda tycker att det finns så mycket skit som inte är bra. Allmänt men även saker som rör kvinnor. T.ex ville jag för några år sedan göra en tatuering som jag inte fick göra först, men efter övertalning gick det bra trots att det är tabu i vår kultur. Men varken jag eller mannen bryr oss eftersom det vi tycker är viktigare. Vi skiter totalt i vad andra tycker.

Allt handlar om min mans värderingar och åsikter, som delvis präglats av vår kultur såklart men återigen ingen hederskultur. Släkten/gruppen betyder ingenting för oss.

Han har flera i sin släkt som gjort och gör saker som är riktigt tabu men alla snackar med dem ändå som vanligt, i värsta fall kan någon familj välja att inte prata med dem mer men oftast är allt som vanligt även om man anser att det de gjort är jättefel.

Så jag tycker verkligen ni är för hårda mot min man just nu. Ni kan faktiskt inte förvänta er att man ska assimileras helt och hållet till svenska värderingar, även om integration är viktigt. Det bästa är väl att kunna välja från båda kulturer.

Ja men här måste jag få tillåtelse först, så det funkar.

Angående slaget så har ni hängt upp er på det, borde inte ens nämnt det för det är inte så stort egentligen. Inte okej att använda våld mot sin partner såklart men det handlade inte om att jag försökte gå ut eller så. Skrek honom i ansiktet och fick ett lagom lätt/hårt slag/dunk i ryggen. Var nog otydlig tidigare, inte så att han misshandlade mig. Och som sagt, han är dessutom emot när män misshandlar sina fruar.

Minns dessutom inte att jag skrivit att jag är rädd för att han ska slå, har blivit slagen under hela min uppväxt så ett slag här eller där är ingen big deal (det är en big deal men menar att det inte är något som skrämmer mig). Dock tolererar jag ändå inte misshandel i förhållande då det är fel.

Inte jättemycket, visst hon kommer få män som flörtar efter henne eller folk allmänt som tittar lite extra. Det är väl inte så konstigt, inte heller konstigt att ni reagerar som ni gör mot mig just nu.

Vad spelar det för roll vad jag tycker? Ser iallafall ingen nackdel med hur det ser ut i Sverige, att alla får välja själva. Även om jag själv inte kan tänka mig klä mig lättklätt som många andra gör så är det min ensak.

Som sagt det var ett slag bara.

Och räknas verkligen detta som psykisk misshandel? Trodde det mer handlade om att gå på utseendemässigt för att dra ned sin partner, typ "Du är så ful och äcklig så ingen annan man hade velat ha dig". Sånt säger han ALDRIG.

Men tack, ska försöka komma ihåg det där angående passet ifall att (troligtvis inte) jag lämnar.