Ringa soc??

Jag ser två problem här. Det ena är att du är genuint orolig för barnet för att barnets hem är stökigt och föräldrarna inte verkar bry sig om sitt barn. 
Det andra är att du blir utnyttjad ekonomiskt och socialt och får ta hand om ett barn som inte är ditt. 

Det första du kan göra är att börja avvisa barnet och säga att det får bli lite färre besök. Be barnet hälsa sina föräldrar att du inte har råd att bjuda på mat längre. Därefter får du väl se hur det hela utvecklar sig, vad barnet säger och hur föräldrarna reagerar. Jag antar att det här bara gäller på sommarlovet, eftersom man normalt äter lunch och mellis i skolan/på dagis. 

Finns det fler anledningar till oro än att barnets hem är smutsigt och att föräldrarna verkar ointresserade? 

Personligen råder jag dig att ringa till Soc och bolla detta anonymt. (Dvs inte presentera dig och berätta vem det gäller)

Då får du bättre koll på vad du faktiskt är orolig för och kan ringa igen och göra en anmälan, eller faktiskt igen prata med mamman/pappan om vissa saker som du reagerar på.

Det är en hårfin balans, mellan att "lägga sig i" och faktiskt ta ansvar över att du ser att detta barn faktiskt far illa på vissa sätt.

Det kan betyda mycket för någon att någon ser att man behöver störning.

Jag tycker inte att du anonymt ska anmäla, utan att du faktiskt själv ska berätta för föräldrarna att du är orolig. Men ring Soc först och bolla, kanske blir du mindre eller mer orolig av detta och det blir antagligen lättare att prata med föräldrarna om du pratat om situationen.

Är du riktigt nojig kan du även ringa socialtjänsten i en annan kommun och bolla. Då vet ju inte den kommun där du bor någonting om ärendet.

Låter ej som hon blir illa behandlad direkt.
hon har väl kul med kompisen och vill därför hellre vara med henne än att sitta hemma utan lek kamrat.
föreslå att de kanske kan vara hos henne och leka ibland.

De kanske inte har råd att betala för utemat, och känner sig bara tacksamma över att dottern blir bjuden?

Föräldrarna kanske är lite introverta och inte har så stort umgänge. 

Stökigt hemma har jag också i perioder.

Allt detta hade kunnat stämma in på mig när barnen var små, men förutom att jag var fattig, blyg och inte så pedantisk så hade mina barn det inte dåligt.

Herregud alltid någon som ska lägga näsan i blöt , varför blanda soc in i detta , barnet lider ju inte . Vilket barn som helst hade tyckt om äta hos en kompis om de så nu bjuder . Du måste själv ha varit barn en gång i i tiden . Man att skriva att man ska ringa soc de var de knäppaste jag någonsin har hört , alla föräldrar är tyvärr inte perfekta som dig.

Så ingen av er reagerar alls på att barn äter typ alla dagens måltider i ett annat hem än sitt eget och att det är svårt att tala med mamman.

Det behöver inte vara något allvarligt fel, men personligen hade jag oroat mig för att denna flicka for illa om det var hos mig hon var. Vanligtvis brukar man ju ha viss kontakt med den vuxna som utfodrar ens barn.

Ibland behöver folk att någon reagerar för att barn ska få hjälp. Och det kan ju t.o.m vara så att lösningen att flickan är hos ts är bra....

Sen är det ju också väldigt relevant i vilken ålder barnen är. Att hänga 10-12 timmar hos sin bästis i 15-20 års åldern är inte märkligt, men tråden ligger ju faktiskt i "barn 6-12 år", så jag antar att det är en 7-13 åring som det handlar om

Jo, om hon verkligen äter alla mål mat hos ts tycker jag ts ska be henne bara komma vissa tider. Och sedan föreslå att hennes barn leker hemma hos flickan sådär varannan gång.

Sedan tycker jag hon kan fråga mamman om allt är okej, men folk vågar inte prata med varandra i Sverige. 

Fast om det är en familj med behov av störning och avlastning och ett barn också behov av en "extra familj" är det ju dumt att be ungen komma mindre.

Om problemet är att barnet är där och äter, så visst... Men om problemet är att barnet far illa p.g.a bristande omsorg är det ju dumt att ta bort den stöttning det faktiskt är att komma till en annan familj och "höra hemma".

Detta är ju något som pågått i 2 år... Så det handlar knappast om att ts "inte vågar prata" med mamman.

Men det är ju inte ts jobb att vara avlastningsfamilj? 

Förstå mig rätt, jag har haft många barn hemma hos mig med dåliga hemförhållanden, och då menar jag riktigt dåliga, i ett fall fanns det ingen mamma eller pappa hemma överhuvudtaget i långa perioder. Dessa barnen fick vara hos mig medan soc gjorde en väldigt lång utredning och inte omhändertog dem akut alls. Detta för att de var många syskon som lyckades mörka hur de hade det, de var vana att klara sig själva, men de två yngsta for väldigt illa av detta då de fick vandra fritt i stan nattetid.

Nä, men personligen tycker jag att det är allas plikt att faktiskt reagera om man misstänker att ett barn far illa. Och ett steg är ju att åtminstone bolla med Soc kring situationen.

Rådet att sätta gränser och skicka hem barnet är kanske bra för TS egen familj, men i praktiken har ju TS varit någon typ av extra-familj senaste åren.... Och att ta bort det för barnet löser ju inte dennes situation.

Jag är verkligen inte 100 % säker att detta barn far illa, men jag vet också att jag personligen hade velat bolla ett sådant här ärende med professionella om mina barn hade en kompis som jag misstänkte inte hade det så bra.

Vart tog ts vägen??

Hej!

Om du är orolig för barnets välbefinnande så ska du anmäla. Kanske kan du prova prata med flickan och höra dig för lite. Förstår känslan av att nästan känna sig tvungen att ta med kompisen.

Men sen tycker jag att du ska försöka prata med föräldrarna igen. Försök bjuda in dem på en fika, eller kanske hör om ni ska hitta på något tillsammans med barnen. Och nappar de på det så försök lära känna dem och få en vidare uppfattning.

Tackar de nej till det så säger du att du skulle vilja prata med dem vid tillfälle. Antingen om det passar just då eller om ni ska ta det senare. Jag skulle börja med att berätta att det är kul att era barn hittat varandra och att kompisen är välkommen till er. Men att det känns lite knepigt att hon är där från morgon till kväll så ofta och att du inte vet hur du ska säga det till kompisen utan att hon ska känna sig ovälkommen.

Beroende på hur samtalen går så bestämmer du om det är läge att kontakta soc.

Viktigt tänker jag ändå är att hellre göra en orosanmälan för mycket än tvärtom.