Barn nr 2.

Min uppfattning är att det inte går att kompromissa om ett barn. Det går inte att skaffa ett halvt barn. Och ett barn förtjänar att vara önskat och älskat av båda sina föräldrar.

Ert första barn är så pass litet att det finns gott om tid att bara avvakta och njuta av den tiden som är. Och samtidigt ge din man tid att fundera och kanske så småningom ändra sig.

För oss var det en process på 4-5 år innan vi var överens. Så det hann bli över 10 år mellan våra barn. För att gå igenom varför vi kände som vi kände och kunna prata om det öppet och ärligt tog vi stöd så vi gick i familjerådgivning tillsammans. Annars var det väldigt svårt (upplevde jag) att prata om det konkret. Det slutade bara med att han inte visste om han ville ha fler barn och att han inte ville att jag skulle tjata. Så jag lät det gå ett halvår-ett år mellan gångerna. För jag ville inte gå och tänka på det hela tiden, då kunde jag liksom lägga bort det ämnet och fokusera på annat tills vi var överens om att prata om det igen. Och sen så att inte han skulle behöva ha det hängande över sig.

Men som ovanstående skriver, man vet aldrig vilken sorts barn man får. Man kan också bli väldigt sjuk och råka ut för komplikationer själv. Med tanke på vilken tuff start vi fick och att vår lilla dessutom hade kolik så är jag glad att vi har så många år emellan för det hade inte funkat att ha ett syskon på 2 år samtidigt. Då hade jag gått under av att försöka finnas där för alla och ta ansvar för båda barnen. Nu var vår stora son i skolan på dagtid och han hade sina aktiviteter. Vi har även nära stöd av både mor-och farföräldrar. Så jag kunde fokusera på den lilla hela dagarna och även mycket på eftermiddagar och kvällar utan att det tog tid från mitt äldre barn. 

Har man tur så får man ett lugnt barn som sover och äter och bara hänger med, då kommer ni nog inte ens minnas efteråt varför ni tvekade.