toenail skrev 2020-08-10 07:56:44 följande:
Vad har varit din sambos rädsla inför barn? Kanske kan ta upp någon av hans rädslor och fråga om min kille kanske är rädd för samma sak..
Jag håller med dig att även jag, med stark barnlängtan, kan undra om jag faktiskt är redo för barn. Men det är ju verkligen så att det aldrig finns en perfekt tid för att skaffa barn. Man kan alltid få ett bättre jobb eller köpa större bostad eller resa mer.. Eller så gör man allt det där med barn också.
I min ilska igår sa jag att han inte kan ge mig förhoppningar utan isåfall säga rakt ut att han inte vill ha barn förrän om x antal år så att jag kan ta ett beslut och gå vidare med mitt liv. Sedan sa jag något i stil med att jag vill veta för då kanske det blir lättare för mig. Då var han väl kanske lite irriterad och sa - okej men bestäm ett datum du då så börjar vi då - Jag svarade då att okej från och med idag, varpå han sa nej. Så det var också en så himla onödig diskussion..
Idag känner jag mig låg. Känns som att jag sörjer någonting, Kan man verkligen känna sig såhär ledsen över något som man aldrig ens upplevt?
Har läst allt du har skrivit TS och jag beklagar verkligen den situationen du befinner dig i nu! Jag tycker inte alls det är orimligt att du känner att du sörjer och att du är sviken på något sätt. Det som är konstigt med processen att skaffa barn, för långa varje fall, att så fort man bestämmer det blir det så verkligt, som att barnet nästan finns i ens huvud och väntar på en (om de makes sense?).
Jag har aldrig varit i din situation och det är svårt att säga hur du ska göra. Det låter nästan som att det handlar mindre om praktiska saker som jobb och pengar, för de verkar inte vara ett större problem riktigt, utan att han inte är redo som person. Sen är det ju en sjukt läskig sak, vet att min kille inte kunde komma de första gångerna för att han blev lite "nervös" typ. Han kanske behöver en liten period nu att vänja sig vid tanken ? Håller med i vad du säger, skaffa barn kommer alltid vara det mest skrämmande som finns. Tänker att det är skrämmande eftersom det är det största man kan göra.
Ni kanske kan fortsätta ha en dialog om saken, låta saker smälta och ta upp alla infallsvinklar. Sen behöver du kanske tyvärr fatta ett beslut om du kan leva med det ni kommer fram till.