Förlåta sin misshandlare

Min exfru misshandlade mig psykiskt men även fysiskt vid ett flertal tillfällen. Det var en oerhört jobbig separation med mycket kontrollerande beteende från hans sida. Det tog lång tid innan han slutade trots att han bodde med någon ny.

Många år har gått och han bad om förlåtelse för några år sen vilket jag inte svarade på. Men nu har han gjort det igen och vi pratade. Han tog på sig fullt ansvar. Men hur kan man veta att det är på riktigt? Han har varit så manipulerande tidigare men vet inte varför han skulle vara det nu då vi annars har noll kontakt.

Jag har på sista tiden känt att jag verkligen inte hatar honom längre, det gjorde jag intensivt innan. Men förlåta... jag sa att jag inte kan säga att jag förlåter honom men att jag inte längre känner hat. Vi pratade kort om hur våra liv är nu men det finns verkligen ing planer på fortsatt kontakt.

Skulle jag möta honom ute skulle jag nog fortfarande få en klump k magen dock. Jag är lite arg på mig själv för att jag pratat med honom samtidigt som jag kände att jag behövde det.

Vill bara skriva av mig och undrar om någon har liknande erfarenhet?

Vårt äktenskap gjorde verkligen mig illa och jag är fortfarande inte hel än trots att det gått 5+ år... är det normalt?

Din sista fråga först: det är helt normalt. Osynliga sår är svårare att behandla, hur medicinerar man något man inte ens kan se?

Sedan... man förlåter inte folk för deras skull, man gör det för sin egen. Att personen man förlåter kanske känner sig bättre med efteråt är en helt skild fråga.

När man är redo att förlåta någon så kommer det kännas som en stor lättnad, det blir enklare att gå vidare. Om du tvingar dig själv att göra det innan du är redo så kommer det istället bara skapa ännu ett sår i din själ, men den här gången kommer du känna dig, antagligen ännu mer, skyldig till såret. Det är inte snällt att göra så mot sig själv, det kommer bara göra allt mycket svårare.

Steg ett till att förlåta någon är att säga "fuck it". Att erkänna för sig själv att det inte spelar någon roll vem som var skyldig, vad som hände eller varför saker blev som det blev. Det förflutna är borta, du kan inte ändra på det. För att gå vidare måste man sluta älta, planera hämnder, fundera på hur ens liv borde ha varit osv... vad som du än fortfarande mår dåligt över. Först därefter, och långt efter, kommee förlåtelse.

Jag kommer aldrig förlåta mitt ex, varför skulle jag?

Mer än tio år, men det spelar ingen roll. Jag kommer aldrig att förlåta det han gjorde. Främst den skada han åsamkade mitt barn som bevittnade eländet.

Anmälde du honom, fick han något straff?

Ja, jag anmälde och han blev dömd för både grov kvinnofridskränkning och flera våldtäkter.

Jag kommer nog aldrig förlåta men för min egen skull måste jag bearbeta det jag varit med om för jag känner sånt hat och har ett stort behov av att få hämnas. Nu när besöksförbudet har gått ut går jag i dom tankarna att jag vill söka upp honom och göra upp en gång för alla. Jag vet att han garanterat skulle "vinna" då han är mycket större och starkare än mig, men det skulle vara värt det om jag bara fick göra honom illa lite. Dessa tankar är inte sunda och den enda jag gör illa är mig själv. Därför kommer jag börja gå i terapi för att kunna släppa och gå vidare. Men förlåta kommer jag aldrig göra.

Måste man förlåta? Det tycker onte jag. Jag har inte förlåtit mitt ex. Har strukit ett streck o gått vidare

Hmm, typ 2-3 år. Jag har gått vidare och ordnat upp mitt liv men ilskan är kvar. Känner sånt hat. Det är inte bara mig han har gjort illa. Mina barn blev drabbade dom med. Folk säger att jag ska släppa det som varit, att jag fått upprättelse då jag vann i rätten. Men det här är inte över på långa vägar.

Hur kom du över det? Han hörde av sig en gång. Då berättade han att när han låg och sov hemma hos sin pappa så hade hans farbror kommit in i rummet stupfull och började ta på hans penis. Detta hände alltså strax efter det tagit slut mellan oss och i vuxen ålder :o Min första tanke var att det kanske inte är så konstigt att han är så skadad som han är. Och jag kände ingen skadeglädje heller. Jag kände mer att det är så tragiskt. Än idag tycker jag inte han förtjänade det.