ÅNGEST över valp omplacering!

Hej,

Jag mår inte bra jag har MYCKET ångest och inte kan sluta gråta och vara riktigt ledsen!

Vi har pratat i flera år om att skaffa hund då vi har bara ett barn i skolåldern, vi ville ha en fjärde familjemedlem som kan dela med oss vardagen och alla roliga aktiviter vi gör. Efter mycket sökning hittade vi det mest FINASTE valpen man kan tänka sig, hon är så fin och smart, snäll och modig. Eftersom jag har inga hursomhelst hund erfarenhet var första veckan mycket TUFFT med henne, kiss överallt, vägrade att äta mm andra veckan började bli lite bättre och vi började få in rutiner. Det som hände är att jag började känna mig otrolig STRESSAD och överarbetad, sov mycket dåligt, hade väldigt litet tid för mig själv och för mitt barn, min man hjälpt också såklart men jag kände mig utbränd, helt slut och bara ovanligt trött. Det var mycket mer jobb och ta hand om en valp än vad jag trodde. Min man hittade ett par med mycket hund erfarenhet och frågade om de kan ta över valpen (INTE SÄLJA HENNE) och de tog henne för en vecka för att känna hur det är och ta hand om en valp då var det ca 10 år sedan de hade en valp. Problemet är att jag SAKNAR henne otroligt mycket!!! Jag kan inte sluta gråta, Jag kan inte sluta tänka på henne, jag drömmer om henne,  jag känner mig en riktigt hemskt människa som har svikit och övergett denna fina hund. Jag bad min man flera ggr om att be paret att lämna tillbaka hunden men han vägrar då han vill hålla sitt ord om en vecko- provning! 

Hon tog över familjen och vardagen och jag var inte bredd på det! 

Jag är mycket besviken på mig själv och är full med ångest. Hela veckan har jag nu gråtit och min bostad känns MYCKET tomt utan henne! 

Jag SAKNAR min valp jag vill att hon ska komma tillbaka hem igen

Nej såklart inte till varje pris! Men det är vad mitt hjärta önskar! Jag vill att hon ska komma tillbaka hem!

Nu kommer väl alla att rasa emot mig här, men om den andra familjen inte VERKLIGEN vill ha valpen och du inte VERKLIGEN vill släppa henne, så gör inte det!

Jag har knappt en månad kvar på min graviditet och vi skaffade en valp för 1,5 månad sedan. Det har varit tufft bitvis, som tur är för mig så har min man kunnat vara väldigt aktiv i att ta hand om och träna hunden också, och jag gick på semester veckan efter midsommar, så har haft mer tid till valpen än du har haft.

Men jag känner lila starkt som du uttrycker för min familjemedlem. Jag har drömt mardrömmar om att något ska hända honom. När jag var på jobbet och mannen var hemma med honom så kände jag en otrolig saknad i hela min kropp.

Visst var det inte idealt att allt blev som det blev och ni lämnade över valpen en vecka nu. Men hade det varit pga. sjukdom eller något sådant, hade väl ingen ifrågasatt att ni hämtade hem valpen igen?

Vi hämtade vår när han var 10 veckor gammal. De första veckorna är viktiga för valpens utveckling, men de är inte livsavgörande att de sker i samma familj?

Så länge du tror att (och har en bra plan för hur) ni ska kunna ta hand om den framöver så ser jag inte problemet med att ta tillbaka den.

Hur många småbarnsföräldrar är inte helt nedgångna och dödströtta i början? Om man tog hjälp av släkten i en vecka då det prisade, skulle folk sitta och säga att man då inte har rätt att få tillbaka sitt barn?

Nu har jag visserligen en del hormoner involverade i det här, men om du vill ha tillbaka din pälsbebis, se till att hon får komma hem igen när veckan är slut.

Det kommer alltid att finnas någon som bättre kan ta hand om ens hund, med mer erfarenhet, tålamod, tid, bättre boende osv. Det betyder dock inte att ditt hem inte är tillräckligt bra. Annars skulle ju bara de "perfekta" hundägarna tillåtas ha hund.

Du kanske är den enda som kan ge denna valp den otroliga kärlek du känner för henne. Se på vad som är rimligt... kommer du att totalförsumma henne nu eller senare, eller är det mest att du var ovan som var problemet?

Nä, jag säger: hämta hem din bebis. Man ångrar aldrig en bebis! <3

[quote=80546423][quote-nick]LedsenMama skrev 2020-07-26 21:37:22 följande:[/quote-nick]Nej såklart inte till varje pris! Men det är vad mitt hjärta önskar! Jag vill att hon ska komma tillbaka hem![/quote

Mitt råd till dig är att prata igenom saken med din man, är ni inte överens avråder jag dig att ta tillbaka valpen - det kan annars bli en grej ni i framtiden kan bråka om. Men om ni båda vill ha tillbaka den och är stensäkra på ert beslut med allt ansvar och jobb det innebär - ta hem den. Får valpen sedan ett föralltihem hos er, kommer det nog att bli bra. Det finns nog valpar som fått bo hos andra en liten tid pga tex sjukdom, olyckor osv,, och klarar sig fint om den får ett tryggt fortsatt liv hos sina ägare. Men tänk över beslutet noga och inte för länge. Du vet nog vad som är rätt i ditt hjärta utan att behöva ta skit här

Skillnaden är att TS är totalt oerfaren med hundar och det där paret är, om jag minns rätt, väldigt vana vid hundar, så bara där har du en stor orsak till varför hunden har det bättre där. Sedan har vi ju det att TS haft totala psykiska sammanbrott av att ha hunden en enda ynka vecka (!), förutom olämpligheten att ha ett djur om man inte ens klarar av så kort tid så kan det ha varit skrämmande för valpen att vara i ett sånt hem. Även om TS inte varit utåtagerande så känner naturligtvis valpen av den tryckta och stressade stämningen.

TS och hennes familj är i nuläget inte alls lämpade att ta hand om en valp, den ska absolut inte dit igen om man ska se till vad som är bäst för valpen och vad som är bäst för familjen. Man kan inte bara skaffa en valp som försökskanin och lära sig längs vägen, de verkar ju helt ovetande kring de mest grundläggande sakerna att ta hand om en hund, helt oförberedda. Det har redan kommit väldigt bra förslag om att vara dagmatte till att börja med och det kan vara bra för att känna på lite grann hur det kan vara, men den där hunden ska absolut inte tillbaka, för allt vad humanitet och empati heter!

Skillnaden är att TS är totalt oerfaren med hundar och det där paret är, om jag minns rätt, väldigt vana vid hundar, så bara där har du en stor orsak till varför hunden har det bättre där. Sedan har vi ju det att TS haft totala psykiska sammanbrott av att ha hunden en enda ynka vecka (!), förutom olämpligheten att ha ett djur om man inte ens klarar av så kort tid så kan det ha varit skrämmande för valpen att vara i ett sånt hem. Även om TS inte varit utåtagerande så känner naturligtvis valpen av den tryckta och stressade stämningen.

TS och hennes familj är i nuläget inte alls lämpade att ta hand om en valp, den ska absolut inte dit igen om man ska se till vad som är bäst för valpen och vad som är bäst för familjen. Man kan inte bara skaffa en valp som försökskanin och lära sig längs vägen, de verkar ju helt ovetande kring de mest grundläggande sakerna att ta hand om en hund, helt oförberedda. Det har redan kommit väldigt bra förslag om att vara dagmatte till att börja med och det kan vara bra för att känna på lite grann hur det kan vara, men den där hunden ska absolut inte tillbaka, för allt vad humanitet och empati heter!

Tack, tack och tack. Om inte Elle N och trådskaparen tar till sig av det så är det mission impossible och man får då bara hoppas på att Elle N aldrig skaffar hund och att någon anmäler trådskaparen till Länsstyrelsen. Hundar har ingen egen talan och måste skyddas från okunniga människor.

Till alla er erfarna hundägare som kommer med tips: hurra för er!

Bra att ni vill hjälpa till i situationen

Finns det någon av er som skulle kunna hjälpa TS i scenariet att valpen kommer hem igen?

Vad behöver TS då göra för att bli en bra hundägare? Hur kan TS kompensera för den skadade anknytningen? Hur hanterar ni själva när det är mycket hemma och ni känner att ni inte räcker till för hunden? (Speciellt när det kanske är en mer psykologiskt otillräcklighet än en verklig?)

Kan vi inte förlåta TS detta enorma misstag som hon erkänt (att hon gick med på att valpen skulle omplaceras på prov), och försöka stötta henne i att bli en bättre hundägare i framtiden? (Utan att vara totalt dömande.) Det hade jag sett som den största vinsten!