Bortskämd med ev diagnos
Jag har ett bonusbarn som är tio år som jag verkligeutycker synd om på många vis. Jag har försökt så gott det går att tycka om hen men det är väldigt svårt.
Barnet är oerhört bortskämt(främst av den andra föräldern(mamman) och inte min man). Barnet är ouppfostrad och otrevligt. Har förmodligen en diagnos men vägrar göra utredning vilket stöttas av mamman. Är gravt överviktig, vägrar röra på sig, är hemmasittare och sköter inte sin hygien. Ser helt bedrövlig ut.
Som sagt väldigt synd om hen. Min man är maktlös och kan inte uppfostra eftersom barnet då inte vill vara hos oss. Vi kan alltså inte säga till om särskilt mycket.
Soc är inblandade för att stödja mamman främst.
Jag har landat i att försöka acceptera och respektera räcker för min del i förhållande till barnet. Hur har andra som befunnit sig i samma sits hanterat det? Jag försöker tänka honom som en funktionshindrad person, sänka förväntningarna och kämpar med acceptansen. Alla tassar på tå för honom som det ser ut nu.
