Ändra sitt liv genom mindset. Varför gör inte alla det?

Ok, så du kan inte förklara vad "det" är? (Det som kommer naturligt).

När du har tagit fram dina mål, har du dåjobbat med livskompass eller liknande modell och tagit fram mål inom olika områden?

Hurföljer du upp målen - tex om du har som mål att bli en mer inlyssnanade förälder (som exempel bara), hur följer du upp och utvärderar målet? Har du bara övergripande mål eller också många tidssatta delmål?

Jag förstår inte varför så många verkar ta illa upp. Jag håller helt med TS.

Jag hade grova ätstörningar sedan tidig ålder, traumatisk barndom, mobbning och hade jag varit född sådär 10 -20 år senare hade jag garanterat haft en npf diagnos. När de skulle tvångsvårda mig för mina ätstörningar så gjorde jag mitt första och bästa val, jag stack, ja jag stack ifrån Sverige. Ifrån allt negativt och började om på nytt. I Sverige var jag alltid mina ätstörningar men jag tänkte inte definieras av dem och min historia i det nya landet. Bröt kontakten med släkt och vänner. Hade inga pengar först men slet och jobbade ihop en större summa pengar på några år. Levde snålt som fan. Utbildade mig. Idag plågas jag fortfarande av negativa automatiska tankar men går hos psykolog som hjälper mig.

Jag tror också alltid att man har val.

Ja det är sant. Men vissa har bättre förutsättningar för ett positivt tänkande än andra.

Jag tänker att man hela tiden har en himla massa möjliga val i livet och att det svåra är att veta vilket "val" som är rätt och att överhuvudtaget få möjlighet att reflektera innan man glr ett val. De allra flesta vardagsval reflekterar man inte kring förrän i efterhand.

Men den typen av hanteringen av vardagen kanske inte har något med det ni kallar för "mindset" att göra? Jag har försökt googla men är lite oklart vad det betuder, är det sammasom "positivt tänkande"?

Åh, TS, lär mig. Lär mig konkreta saker som skulle ändra mitt liv. Lär mig leva och vara nöjd med mina sjukdomar, min sysslolöshet, min sviktande samhällshjälp, min fattigdom och min ensamhet. Ingen skulle vara lyckligare än jag av att slippa det här grå-svarta.

Jag erkänner att när jag fick mejl from Birka Cruises att de lade ner sin verksamhet så grät jag i tre dagar. Jag hade så sett fram emot den resan som jag sparat till i ett och ett halvt år. För första gången i mitt liv skulle jag få åka på en liten resa i en lyxigare hytt istället för pyttehytterna utan fönster.

Ja, det hittade jag. Det verkade handla om inlärning (mycket kring det pedagogiska) att människan har förmåga att utveckla sin personlighet, sina talanger osv och vikten att inte endast berömma barn för hur de är (du är smart) utan också för sina handlingar ( vad duktig du var som jobbade så bra med läxan).

Jag hade inte hört det begreppet förut men själva innehållet är inte minsta nytt för mig. Det förhållningssättet har nog alltid känns självklart för mig.

(men jag tror på ett biologiskt arv också, att vi har olika medfödda förutsättningar också, men att vi naturligtvis kan utvecklas åt olika håll.)

Ja, det du skriver i det första stycket har jag hört många gånger. Det är sånt som jag funderar en del kring. Man måste acceptera att man kommer att göra en massa småval i livet som inte är helt genomtänkta och som kan upplevas "fel" i efterhand. Och det var väl bland annat det jag var ute och for efter. Hur ts tänker kring det med tanke på att en av de viktiga byggstenarna i hennes "filosofi" verkar vara att man alltid har ett val.

Jag tycker sånt här är jätteintressant. Intressant vad andra har för "filosofier" och hur det tacklar sina liv.

Tack och tack för kul tråd! Detta är snart 15 år sedan och jag är helt frisk från ätstörningar nu, och det var ändå något som plågade mig i nästan 20 år! Det största hjälpmedlet var nog att inte definieras av diagnosen, som du också nämnde i ett tidigare inlägg.

"skylla all sin olycka på andra personer eller omständigheter"? Lite okänsligt formulerat.

Om Agdas man dör i en bilolycka och hon är olycklig för det, ser du det som att hon har valt att vara olycklig? När sedan försäkringskassan vägrar att godkänna en månads sjukskrivning i samband med dödsfallet, så hon tappar inkomsten den månaden, då kanske hon känner sig lite bitter och illa behandlad. Ser du det som att hon skyller i från sig då? Hon har själv valt att bli bitter?

Du skrev att i den akuta sorgen, så är det OK att vara olycklig. Sedan ska man resa sig och välja lyckan. Nå, livet blir inte alltid som man tänkt sig. Efter den akuta sorgen, så är det vanligt att bli sjuk. Många kroniska sjukdomar kan utlösas av just sorg. Den som då blir jättesjuk mitt i sorgen har också lite svårt att välja tacksamhet och lycka. Sjukdom betyder Försäkringskassan och ekonomiska bekymmer. När ska man ställa sig upp och vägra vara olycklig? När ska man välja tacksamhet och lycka? När maken dör, när man får MS eller cancer, när ens far dör strax efter, när man blir uppsagd pga arbetsbrist, när facket krånglar med A-kassan eller när ens barn får en anafylaktisk chock? När?

Det är inte så att olyckor fördelas rättvist mellan människor, så alla får två var. En del klarar sig ganska bra, medan andra blir överösta av olyckor i åratal.

Om det var så att alla val man gjorde endast hade två alternativ, A eller B, och man på förväg visste utgången vid dessa val, och om man aldrig någonsin påverkades av val som ANDRA gör, så hade det såklart funkat till 100%.

Men så är det ju inte. Visst kan man försöka lura sig själv och ALLTID tänka positivt, glaset är alltid halvfullt, allt som glimmar är guld och det är bara att ta nya tag om det inte gick som man ville.

Men. En människa är väl mer än bara glädje? Hur ska man veta att man är lycklig om man inte någon gång varit olycklig? Hur ska man veta när man är som gladast om man aldrig ska vara ledsen?

Ibland är det faktiskt jävligt skönt att gråta i tre timmar. Krypa ner under en filt och tycka synd om sig själv. Ibland är det jävligt skönt att se allt nattsvart och veta att nu kan det bara bli bättre.

Vem orkar vara på topp jämt? Vem vill ens det? Vem vill alltid göra rätt val? Vem vill se sig själv som perfekt? Varför vill man inte känna alla känslor?

Och framförallt: vi alla påverkas ju av varandra, den som inte gör det är en helt egen ö utan empati att kunna föreställa sig att gå i någon annans skor.

Och den dagen man inte kan se att vi alla är olika, med olika stora fötter och olika bördor att bära, vem är man ens den dagen?

Är man då den människa man vill vara?

Visst kan jag påverka en hel del saker i mitt liv. Men det finns precis lika mycket som jag INTE kan påverka. Och det är okej det med. Det är ju livet.