Ändra sitt liv genom mindset. Varför gör inte alla det?

Ja, alltså jag menade förstås att man säger till barnen att " du kan bli vad du vill om du anstränger dig", det är det jag menar är en väldigt tydlig värdering idag. Jag trodde det framgick av sammanhanget.

Jag tror dock att drt är sällsynt idag med synen att människan inte är föränderlig, att ens egenskaper är medfödda, fasta och oföränderliga och att man inte kan utvecklas genom arbete och erfarnehet. Det tolkade jag som fixed mindset när jag googlade. Men jag kan ju ha fel, jag har ju som sagt bara googlat.

Jag tror du har fel. Jag tror att du utgår från att alla har lika stor energi eller lika stor förmåga som du har. Detta ser väldigt olika ut. Jag har exempelvis när jag är i mina mer friska perioder, inte en förmåga att arbeta mer än 75%, helst 50%, men det blir svårt att leva på när man är ensamstående. Jag har trots detta jobbat heltid och studerat samtidigt för att kunna arbeta med mitt drömjobb istället. Jag har kandidatkursen kvar. Jag kan inte få csn. 

Pga att jag arbetade så hårt så fick jag till sist en djup depression och även psykotiska symptom. Jag kommer aldrig kunna sätta så hög press på mig själv igen, för då riskerar jag att falla tillbaka in i detta. Så det blir provocerande för någon som verkligen ansträngt sig på alla möjliga sätt i livet när du skriver att inget kommer gratis och man måste anstränga sig i livet. 

Har du någonsin varit i en situation när du känner att du inte kan göra mer, alla energi är helt slut och du står inför hot om vräkning, är nekad ersättning från alla instanser och får gå till kyrkan och be om mat med dina barn? Har du någonsin haft en psykisk ohälsa som gör att du bara vill dö och du hör viskningar som inte finns?

Du kan inte bara utgå från dig själv.

Det handlar inte om att inte vara mottaglig, det handlar om att du har en naiv syn som enbart utgår från dina egna förmågor. Att jag är i den situationen jag är i är INTE för jag inte kämpat och ansträngt mig, tvärtom.

Ohållbara? Svårare? Vad pratar du om nu?

Gäller inte öppenhet om kunskap om andras liv dig också?

Du förutsätter att alla som inte har ett mindset som du lever dåliga liv, varför gör du det?

Diskussioner hamnar ofta i att det är svart eller vitt, vilket livet inte är. Det finns något som heter de små stegens kraft som handlar just om att göra små förändring i sitt liv. Få människor orkar med stora förändringar på en gång men små förändringar orkar de flesta med. Små förändringar kan leda till att man får mer tid eller mer ork över till annat.

När det gäller att "alla har ett val" så är jag tveksam. Jag håller med dig i mycket av det du skriver men när det gäller just valfrågan ser jag det mer som ett nja. Alla val man gör (medvetet eller omedvetet) får konsekvenser och ibland kan konsekvensen bli sämre så då kan man ju säga att man inte har ett val. Även att inte välja är ett val.

Det finns folk som inte har möjlighet att påverka delar av sin situation men jag tror att det ts vill medvetenhetsgöra är att många fler kan påverka delar av sitt lev än vad som faktiskt gör det. Det är synd att det provocerar så många och de har lust att dra tillbaka de som sticker ut, tillbaka till det "normala".

Man kan inte välja sin bakgrund men att påstå att den styr resten av mitt liv ser jag som fel. Det innebär ju att jag inte skulle utveckla mig något alls efter att jag passerat (typ) 20. Livet går och om jag vill sitta i förarsätet eller i baksätet på mitt liv är mitt val.

Jag tror också att en hel del ligger i ens bakgrund. Jag kommer från en liten ort från början och en del av de jag har kontakt med fortfarande som bor kvar är mer fasta i sina bakgrunder.

Är man öppen för att det finns andra sätt att göra saker på så utvecklas man mer.

Jag förstår vad du menar TS

Påverka det som går att påverka.

Jag upplever att du förstår att alla inte har bästa förutsättningar.

Jag har själv i många år lagt skulden om min otur & krämpor på andra. När jag insåg att jag kommer ha ekonomiska problem när jag väljer att hjälpa missbrukare i mitt liv. Jag kommer vara utan ork när jag låter energitjuvar ta min. Problemet låg på mig det var jag som var medberoende & lät andra utnyttja det. Idag har jag full förståelse att övriga inte orkade med mitt & mig för att övriga hade sitt ibland mycket värre än mitt. När mitt mående var som värst blev jag nästan arg på andra som inte släppte sitt för mitt varför skulle de? För att de skulle må lika dåligt som mig? Jag förstår vad du menar med att göra vad man kan med det man har. Tror inte TS kräver att andra ska göra som hon gjort. Utan ville tipsa om att det går förändra sitt tankesätt med en del. Jag skäms idag över min offerkofta roll jag tog på mig då om onödigt & mina egna val. Självklart har man rätt bli irriterad på de som inte vill förstå hur det är att må dåligt. Avskyr själv överdrivet positiva människor som jag avskyr överdrivet negativa.

Tycker du har empati som försöker förmedla att det går förändra sitt tankesätt & med små steg. Önskar att någon kunde sagt detta till mig för 20 år sedan. Men bättre sent än aldrig. TS det går inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt så ta inte åt dig av en del svar. Gör som du lärt dig att välja hur du reagerar på händelser för andra bestämmer inte hur man ska må.

Ja, det förstår jag. Tänkte mer på sqmhällsklimatet i stort som verkligen i mycket bygger på att "själv är lyckans smed" och att vi har kapacitet och förnåga att förändra oss occh göra val. Om man jämför med tidigare i historien då man tex ofta ärvde sin förälders yrke och också ofta såg egenskaper som nedärvda och fasta (se tex rasism, och klass). Där har det ju skett en stor förändring.

Att inte vara begrönsad på grund av grupptillhörighet är naturligtvis något som ska motverkas. Den synen på "fasta egenskaper" och "fasta roller" är ju direkt skadlig och inget som jag vill se mer av absolut inte.

I det mesta är ju det här otroligt positivt att vi har frihet att förändra och skapa våra liv men om denna syn blir för stark på individnivå kan den också fungera hämmande. I dag tycker jag att pendeln nästan har hamnat åt andra hållet många gånger och att man tänker att hela ansvaret ligger på individen. Det kan ju leda till en föreställning om att om man inte mår bra så beror det på att man själv har gjort ett felval, att man inte har kämpat tillräckligt, man ska skylla sig själv, inte klaga eller söka hjälp utan stå sitt kast. Man har själv gjort valet och nu får ,an stå ut med konsekvensen. Och det är ju ofta ett hämmande snarare än stärkande tänkesätt. Jag hörde en forskare som menade att en del av den psykiska ohälsan hos unga beror på denna press som då blir, när man är ensam ansvarig för allt och borde klara allt.

När jag försöker skrapa på dina svar lite så tror jag inte att det är så du egentligen menar, men jag tror att det är så din ts uppfattas av många. Att har du stora svårigheter i livet så ska du inte bara stå ut med själva svårigheten utan dessutom känna att det är ditt eget fel att du hamnat i denna svårighet för att du inte har kämpa tillräckligt. Man ska se lite ned på den som har det svårt eftersom hen har valt det själv. Jag tror som sagt inte alls att du menar så här, men jag tror att många som läser din ts tolkar den så. Och känner man då själv att man kämpat som bara den men ändå har en massa problem att hantera så blir man provocerad.

Så jag tror inte att folk blir provocerade av att du menar att det är bra att planera livet, att jobba mot mål eller att reflektera över sina handlingar. Det skulle nog många vilja göra mer av och många gör redan mycket där. Jag tror säkert många håller med i de delarna, även om man har lika olika tillvägagångssätt.

Jag skulle säga att sanningen ligger någonstans i mitten. Att ändra mindset är absolut bra om man kan. Men om en förälder förlorar sitt barn till exempel, så kan man inte kräva så mycket tycker jag. Men samtidigt kan man ju se att folk i Afrika verkar lyckligare än oss, trots att vi har det bättre materiellt sätt. Våran bekväma livsstil gör oss sköra för minsta motgång.

De flesta av oss skulle stortjuta om vi tvingades leva som man gjorde här på 1800 talet. Så det är nog inte så dumt att försöka njuta av och vara tacksam över det man har. Samtidigt som man jobbar för förbättring. Livet är orättvist, och vissa har fått en bättre start i livet än andra. Men tror absolut att ens mindset spelar stor roll. Sen kan självklart olyckliga saker drabba en utan att det är ens eget fel.

Vilken bullshit. Det handlar även där om inställning. 

Och ja, jag vet, jag har både provat sorg och cancer senaste året. 

Tar man cancerdiagnosen tex. Ja, man blir fysiskt sänkt av en tuff cancerbehandling, men det psykiska väljer man helt klart. Man väljer hur man ska se på sin diagnos, sin behandling och sina biverkningar. 

Och i alla "stödgrupper" mm är det väldigt tydligt vilka som gräver ner sig och vilka som väljer att vara positiv. 

Tack själv för att du startade den här tråden. Jag tycker sånt här är intressant.

Om det ändå vore så enkelt. Då skulle ju alla vara miljonärer och hemlöshet, svält och misär skulle inte existera. 

Det är ju inte bara våran sk mind som bestämmer vårt öde utan även omgivningen. Eller tycker du att de 6 miljoner judar som blev mördade av Hitler inte hade behövt utsättas för ett sånt öde om de bara hade haft en bättre mindset?

Jag antar att du hintar på Law of Attraction, vilket inte är nåt annat än nonsens. 

Vet inte om jag är helt offtopic, men det känns lite som att det jag kommer skriva är lite av "kusin" till mindset.

Hela mitt vuxna liv har jag haft perioder fram och tillbaka. Perioder där jag uppfattar det som att allt går emot mig. Detta samtidigt som jag har perioder där det känns som allt går min väg.

Bra dagar och dåliga dagar, de finns absolut. Men när det kommer dagar då man verkligen kan förbryllas över hur verkligen allt går emot en och tvärtom, det har jag funderat mycket över, och jag är ganska säker på att de här dagarna, de man uppfattar som toppenbra respektive sanslöst dåliga dagar, de är nog egentligen ganska lika skulle jag tro. Det handlar nog mer om hur man tar in, och hur man tolkar saker och ting. Där skulle jag tro att det ligger.

Gick det finna ett sätt att styra eller balansera det där så tror jag verkligen att de där dåliga och bra dagarna blev istället till helt okej dagar överlag.

Jag har dock aldrig lyckata komma fram till hur jag ska kunna styra de där, och det är här jag undrar, är mindset en metod för just detta?

Det är inte alls vanligt att bli fysiskt sjuk efter sorg.

Hur kan man undvika Agdas situation? Jo. Agda har god utbildning och bra sparande, Agdas man har bra försäkringar. Så behöver du inte ha panik över a-kassa och ekonomi. Ett problem mindre.

Många människor skapar sig problem och tycker sedan att omständigheterna överöser dom med olycka istället för att förstå att val och inställning påverkar ens liv.

Ex:

Skaffar man många barn med en dålig pappa så blir det jobbigt att sköta allt själv och relationen brakar. Ekonomin blir ofta dålig om man är en ensamstående mamma. Barn med en frånvarande pappa och många syskon har oftare psykiska svårigheter, npf och dåliga betyg. Att vara ensamstående till många barn med svårigheter gör det svårare att jobba vilket gör det svårare att ha ett ekonomiskt skyddsnät . Då är det inte många olyckor utan aktiva dumma val som påverkar men personen kan känna sig makalös och olycksdrabbad.

Andra gör bättre och mer genomtänkta val vilket ger större möjligheter att hantera motgångar. En människa som förstår att livet handlar om val och hantering av motgångar kallar inte heller livshändelser för olycka utan förstår att det är livet för alla. Man hanterar tar makt över sitt liv.

Men då är du ju tillbaka i det där att anklaga i efterhand, att man får skylla aig själv för att man gjort fel val. Om tanken är att man inte ska klandras utan lyftas upp som du skrev ovan måsteväl syftet vara att fokusera på vad man kan göra framåt, inte vilka val man "borde" ha gjort tidigare?

Jag trodde att du höll med om att livet inte är så svartvitt och att det inte alltid går att välja "rätt" eller "fel" i förväg (man får inget facit) och att man många gånger i livet kommer möta motgångar oavsett vilka val man gjort och att det är det man behöver hitta sått att hantera.

Det "alla kan" skriver om handlar ju inte om att hantera motgångar utan om att man kan undvika motgångar genom att göra rätt val och att de som har det jobbigt av olika skäl har det för att de gjort fel val. Har svårt att se det upplyftande i det synsättet. Annat än för de som tycker att deras liv är perfekt och kan anvönda synsättet för att se ned på andra och tänka att "de får skylla sig själva". Om man nu blir upplyft av sånt.

Tycker mig se en tendens i detta med att göra rätt val (grovt förenklat). Folk som kommer från stabila familjer och omständigheter väljer en mer stabil partner, en bättre utbildning osv. Helt enkelt kanske för att det är vad de känner igen och förväntas göra. Likadant med folk som haft det lite tuffare, de kanske oftare gör val som påminner om vad de är vana vid. Förmodligen omedvetet.

Alltså att somliga har bättre förutsättningar för att göra bra val. Sen kan man självklart bli medveten med tiden och lära sig att bryta destruktiva mönster. Ingen vill göra dåliga val egentligen, men man kanske saknar insikt vid den tidpunkt då valen görs.

Nu skulle jag vilja bidra till tråden med nobelpristagaren Elizabeth Blackburns forskning om telomerer. Telomerer är dom byggstenar i kroppen som visar på vårt åldrande och vår hälsa. Ju längre telomerer man har i kroppen ju friskare är man och ju längre lever man. Men vad påverkar telomerernas längd? Enligt forskningen detta (ej i någon rankningsordning): 1. Vilka föräldrar man har. Dvs föräldrarnas genetiska förutsättningar samt föräldrarnas utbildningsnivå, socioekonomiska bakgrund och levnadsstandard. 2. Om ens mamma gick igenom något traumatiskt under graviditeten (stor sorg, svält, våld, flykt). Detta påverkar mer än vad man har trott tidigare! 3. Var man föds och var man växer upp, om man tex föds i ett tryggt välfärdsland och i ett tryggt bostadsområde. Att växa upp i ett otryggt bostadsområde med mycket våld påverkar negativt, mer än vad man tidigare trott. 4. Anknytningen till sina föräldrar och hur många traumatiska upplevelser man har som barn. Om ett barn upplever flera traumatiska saker i barndomen (dit räknas alkoholiserade föräldrar, våld i hemmet, övergrepp, psykisk ohälsa hos föräldrar, sorg, trauma, krig) så förkortas barnets telomerer för livet. Om ett barn upplever enbart en-två traumatiska saker i sin barndom så är barnet dock BÄTTRE rustad som vuxen än ett barn som upplevt noll traumatisk saker i sin barndom. Intressant va? 5. Livsstil. Dvs hur man väljer att forma sitt liv som vuxen med kostvanor, stresshantering, motion, sömn, socialt sammanhang, utbildningsnivå, vilket bostadsområde man väljer, vilken partner man väljer, familjebildning. Och här tenderar människor att välja om sina egna föräldrars val. 6. Viktigast av allt: MINDSET. Hur personen väljer att se på sitt liv, sina erfarenheter, sina förmågor. Detta var en jättegrej att upptäcka i Elizabeth Blackburns forskning. Hon kunde se att människor som hade en positiv grundinställning till livet TROTS enorma svårigheter och motgångar, hade en helt annan stressrespons än andra människor. Och de hade lika långa eller till och med längre telomerer än andra människor! Trots sina svårigheter i livet! Och de hade ofta jobbat medvetet med sin inställning i många år. De kände sig ofta lyckliga och tillfreds med livet, trots alla problem. Är det inte fantastiskt så säg? Om man vill fördjupa sig i detta heter boken Telomer-effekten.

Och så ännu en berättelse från livet!

Känner en kvinna som alltid talat nedsättande om personer som gräver ner sig. Precis som många här i tråden. Det gjorde hon enda tills ena (nu vuxna) barnet gick in i väggen. Då trillade poletten ner. I alla fall nästan. Vad hon förmodligen aldrig kommer att inse är att hennes aversion mot svaghet sannolikt är en del av barnets sjukdomsbild. Hen har ju vuxit upp med normen att man ska ta sig i kragen - välja att må bra. Klarar man inte det så är man misslyckad och dålig.

Vad gör den inställningen med en i grunden lite skör människa? Hittills två års sjukskrivning.

Min upplevelse av möten med andra patienter nu när jag har cancer är att alla vill dra ner mig också till att må lika dåligt som dom, det ältas biverkningar i all evighet och man förbannar allt från sjukhusen till invandringen för att man fått cancer. 

Och försöker man vara liiite positiv så ska det genast slås ner. Det gnälls, gnälls, gnälls. Jag försökte att engagera mig lite i föreningarna i början, men det var ohållbart att omge sig med all negativitet.