Forum Otrohet - Sex & samlevnad
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Min fru var otrogen

    Ons 5 aug 02:12 Läst 0 gånger Totalt 65 svar
    Anonym (Gbg75­)
    Visa endast
    Ons 5 aug 02:12

    För några dagar sedan så ändrades mitt liv drastiskt då jag fick mina farhågor bevisade.

    Vi har varit tillsammans nästan 20 år och gifta 13 år av dessa.

    Vi har två barn 4 resp 6 år. Småbarnsåren har varit slitsamma som för de flesta.

    I ett par år så har vi pendlat långa sträckor till arbetet och att få ihop småbarnslivet har tärt på oss. Till detta så hade min fru problem med förlossningsskador som hon under åren har tacklat både mentalt och fysiskt med vården. Själv så efter 8 timmar arbete och 3 timmar i bil så blir det inte mycket tid över för varandra då vi störtade i sängen så fort barnen hade somnat. Vi hade ett äldre hus som jag mer eller mindre fick lägga all ledig tid på.

    Vårt liv sög!

    För lite mer än ett år sedan bytte min fru arbete och vi bägge jobbade nu i gbg. Så självklart flyttade vi. Men förra året var nog ett av de tyngre åren jag upplevt. Förra semester renoverade jag ensam vårt gamla hus före försäljning hon var tvungen att vara iväg med barnen medan jag röjde runt. Jag flyttade själv till det nya huset 1 månad i förväg för att få det i ordning för familjen. Sedan så var det mycket för mig på jobbet under denna tiden.

    All stress på oss tog olika uttryck jag som har varit en ganska aktiv människa blev av all pendling och stillasittande slapp och fet. Sov max 5-6 h/ natt och aldrig utan avbrott i sömnen. Fick ångestattack över situationen som jag dämpade med alkohol. Min fru spenderade mycket tid utanför familjen. Det var gymbesök och träningar om vart annat, jag sa aldrig till henne att inte gå och träna utan då kunde jag ju alltid ta hand om allt som skulle göras med huset (enligt mig).

    Vid årsskiftet började det vända. Flytten var gjord och barnen hade börjat på den nya skolan. Vi kunde cykla till jobbet och kilorna började ramla av mig. Pågrund av mitt arbete och det nya huset sov jag fortfarande dåligt men det började ljusna. Vi försökte hitta tillbaka till varandra men det brukade sluta med ganska taffliga försök till sex. Min fru fick inte någon orgasm och min självbild som man sjönk ganska drastiskt och så kom den jävla prestationsångesten.

    Den senaste tiden har jag känt att något inte står rätt till. Har man levt så många år tillsammans ser man de små tecken. Jag blev misstänksam och efter att jag fick svart på vitt så fick jag reda på att hon hade träffat en annan i hemlighet. Jag var ensam med barnen hemma då detta uppdagades så att inte totalt bryta ihop framför barnen var inte lätt. Som tur fick jag över dem till grannbarnen så jag riktigt kunde gå berserk. Otroliga krafter känslor kan skapa.

    Hon är förstås ångerfull. Hon älskar mig och vill ha sin familj. Hon led efter sviterna från förlossningen och trodde hon hade tappat allt vad sexualitet innebär. Hon hade träffat denna mycket yngre kille på nätet och passat på medan jag var på arbetet.

    Jag kan kan förstå min frus frustration. Alla har rätt till sin sexualitet och det är en mänsklig handling. Men det smärtar ju inte mindre för det. Hon fick orgasmer med killen så kvicksanden jag var halvt begravd i var redo att sluka mig helt. Denna gången bröt jag mönstret för mig. I stället för att dämpa ångest med alkohol ställde jag mig upp och peka finger åt den. Lovat mig själv att inte dricka en droppe framöver. I alla fall inte av fel anledning

    Jag äter minimalt så jag bara får de kalorier jag behöver. Cyklar minst 3 mil om dagen och gymkort inhandlat. Snart är jag mitt gamla jag igen. :)

    Ryck upp dig din jävla latmask eller gå å dö! Skriker jag åt mig själv när det tar emot.

    Jag älskar min fru, hon älskar mig. Vi har två underbara barn som förtjänar ett bra hem

    Min fru har även gett mig ett "fripass". Inte för att ha hämnas utan för vad hon upplevde hjälpte henne vill hon att jag ska få också. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det ännu.

    En berättelse från en helt vanlig småbarnsfamilj. Kommentera gärna.

    Har ni varit med om liknande. Och småbarnspappor, hur tacklar ni stressen? Det är ju " manligt" att bita ihop...

    Fripass...!? Hur i hela friden ska jag tackla den. Ska jag använda den vill man ju inte gå på krogen och ragga.. massa öl och vin för att halvfull hamna i säng med någon som troligen också är full.... vad skulle jag få ut av det!! Jag måste ju lära mig hur jag kan tillfredsställa en kvinna som har fött två barn. Fyllesex hade jag tillräckligt av innan jag träffade min fru.

    "Seriös lärarinna sökes" kan ju tolkas på många sätt om man skulle skriva en annons *asg*...

  • Anonym (FYI)
    Visa endast
    Ons 5 aug 20:09 #41
    Sagoflickan skrev 2020-08-05 19:47:22 följande:
    Så bra med fler tips. Kände själv inte till att det fanns någon som riktade in sig på kvinnlig otrohet.  En kombination av de båda skulle kunna vara fördelaktigt. Det jag älskar med Esther Perel är den mänskliga aspekten och att det gäller alla.
    "Män från Mars, Kvinnor från Venus" som man säger.
    Vad man än kan tro, funkar vi inte lika.
    Anonym (Gbg75) skrev 2020-08-05 19:34:07 följande:
    Vad kan man vara säker på? Tillit är något man bygger upp under lång tid och kan rasera snabbt. Om jag litar på min fru? Om jag vill vara med henne vad har jag för val. Kan ju inte gå runt och vara svartsjuk och misstänksam. Visst det kan sluta illa för mig men det finns så jävla mycket annat som kan ställa till det. Jag kör mc fast jag vet att risken är hög att du skadar dig allvarligt.. men jag förstår din poäng och det ör saker som gnager inom mig. Tack för dina ord.
    Föreslå ett "öppet förhållande" då, så får du se hur hon reagerar.
    Något jäkla kompensationsskut för dig tror jag inte på. Det förslaget är bara för att hon enligt henne skall hamna lika.
  • Anonym (felix­)
    Visa endast
    Ons 5 aug 20:48 #42
    Anonym (Gbg75) skrev 2020-08-05 19:34:07 följande:
    Vad kan man vara säker på? Tillit är något man bygger upp under lång tid och kan rasera snabbt. Om jag litar på min fru? Om jag vill vara med henne vad har jag för val. Kan ju inte gå runt och vara svartsjuk och misstänksam. Visst det kan sluta illa för mig men det finns så jävla mycket annat som kan ställa till det. Jag kör mc fast jag vet att risken är hög att du skadar dig allvarligt.. men jag förstår din poäng och det ör saker som gnager inom mig. Tack för dina ord.
    Du verkar ha ett ideal om att du som man skall bita ihop, vara förstående och kämpa på. Ett sånt ideal kommer nog inte att hjälpa dig i denna situation. Snarare tvärtom.

    Om du vill fortsätta vara med henne måste ni ha professionell hjälp av en parterapeut. Se därefter denna parterapi som en slags förhandling där ni gemensamt skall förhanda fram svaren på tre frågor. 

    Första frågan är "vad har hänt?".
    Du måste tro att du känner till hela sanningen om vad som hänt, inklusive din frus alla känslor omkring det inträffade. Tror du att du gör det nu? Verkligheten brukar ofta vara mer, värre och fulare än man tror. 

    Andra frågan är "varför hände det?".
    Där skitserar du själv lite grann av din version av ett svar i din ts. Vad är din frus version? Kan dessa två versioner förenas till en gemensam historia som känns trovärdig utan att vara alltför obehaglig.

    Tredje frågan är "vad kan vi göra för att det inte skall inträffa igen?".
    Svaret på den frågan skall ni förhandla fram gemensamt. Det innehåller både stora saker som känslor och prioriteringar i livet, men också massa praktiska detaljer som vad är tillåtet och inte tillåtet tex. i kontakter på sociala medier, får du kontrollera hennes telefon och liknande och i så fall hur länge, hur skall ni hantera det om du igen blir misstänksam, osv, osv.

    Slutligen skall ni ha ett realistiskt tidsperspektiv för hela processen som väl nog är ett par år. Känns det inte bra efter den tiden, bör du ge upp. 
  • Ons 5 aug 21:35 #43

    Hej,
    Jag förstår precis dina känslor.
    Jag är i samma situation. Min sambo har bedragit mig en längre tid. Orkar inte gå in på hela historien men situationen är liknande. Jag har dragit det tunga lasset med barn, hem, hus, flytt osv. Förhållandet har inte alltid varit på topp det sista året helt enkelt.
    På botten många gånger ärligt talat.
    Jag har velat kommunicera och prata, inte han. Han har menat att det bara leder till bråk och han orkar inte med det.
    Nu blev han påkommen för ca 1 v sedan då hans "älskarinna" dök upp hemma hos oss...
    Hur som helst så har jag känt på mig att ngt varit fel. Jag har frågat rakt ut säkert 100 ggr om han är otrogen... Man känner ju som sagt av signaler osv. Ser små nyanser av förändringar och allt det där. 
    Han säger att det "endast" var en verklighetsflykt... att han ville fly från allt som var dåligt... Samtidigt som han säger att allt ej varit dåligt hela tiden. Att han alltid älskat mig och vill ha mig och vår familj.
    På ett sätt kom det som en lättnad konstigt nog. För att jag slipper leta tecken, snoka, älta, fundera...
    Det rörde också upp känslor som nog skulle ha generat en massmördare. Jag trodde aldrig i mitt liv att jag skulle känna och agera så extremt som jag har gjort.
    Han är ångerfull och vill som sagt försöka med allt för att förhållandet ska fungera.
    Så akut parterapi, rådgivning och annat står på schemat just nu. Vi har 5 barn hemma.
    Jag vet att jag inte är skyldig honom någonting. Jag vet att jag sitter på "makten" här just nu men har inget intresse av att överutnyttja det.
    De flesta tycker att jag ska dra, kasta ut honom på en gång. 
    Den här veckan har varit helt bisarr. Samtidigt som jag hatat honom så intensivt har vi på något sätt ändå kommit varandra mycket närmare än någonsin förr. Och sexet är också på en helt annan nivå.
    Som när vi började dejta.
    Det låter säkert helt befängt för många. Jag förstår det också.

    Men jag tror också att människor hanterar sina tillkortakommanden på olika sätt. Och att det inte alltid handlar om den andra partnern..

    Jag har också fått erbjudandet om fripass... Vet inte vad jag ska göra med det heller. Det kommer ju inte få mig att må bättre.
    Jag har också krävt total och full öppenhet, dvs inga lösenord på mobil, sociala medier osv. Vet inte om det är sunt. Hittills har jag inte gjort någonting med det. Men vet att det förmodligen blir osunt i längden.

    Tycker bara att det är skönt att höra att någon annan sitter i samma situation och tänker lite lika som jag.
    Att allt inte bara är svart eller vitt. Och det betyder inte att vi är svaga. Snarare tvärtom.
    Jag älskar honom. Och vill någonstans också att det ska kunna fungera mellan oss.

    Hoppas att allt går bra för dig! Hör av dig om du vill byta erfarenheter.
    Ta hand om dig!

  • Ons 5 aug 23:11 #44

    Lämna direkt!

    Hon sökte aktivt efter någon att vara otrogen och var det under längre tid och skulle troligen fortsätta om du inte kommit på henne. Det finns en bättre kvinna för dig där ute som kommer värdera dig och inte förnedra dig. Gör inte misstaget att fortsätta med henne, du kommer bara älta skiten i massa år och när barnen är stora kommer ni gå skilda vägar ändå. Välj att lev lyckligt istället.

  • Anonym (varit där)
    Visa endast
    Ons 5 aug 23:44 #45

    Otrohet är ju svårt. Ofta fattar vi beslut utifrån starka känslor. Svart eller vitt. Frågan är vad du är på väg att göra.
    Du skriver att det var några dagar sedan du fick reda på vad som hänt. Ändå har du fattat ett tvärsäkert beslut som jag läser dig. Och jag funderar en del på vilken känsla som styr dig. Du pratar om boxbollar. Ilska? Nej rädsla kommer jag fram till. Jag tror att du är väldigt rädd för att mista din fru och sabba familjesituationen.
    Man brukar ju säga att ilska är en sekundärkänsla till ledsenhet och rädsla.

    Vi vet inget om hur länge din frus otrohet på gick. Och inte du heller verkar det som. Ett misstag eller flera planerade gånger? Hon berättade inte. Utan du kom på henne eller. I så fall hade hon berättat?  Eller kunde det ha pågått ännu längre? Och vad är de hon berättar för dig när hon ertappats?
       Dessutom gick hon inte till dig med sina bekymmer utan vände sig till någon annan. Sist men inte minst. Hon fick massor av positiv förstärkning  av sin otrohet. Det var alltså något som kändes bra för henne. Men inte att bli påkommen.

    Jag har en gång gjort som jag tror att du gör. Styrdes av rädsla. Efter 3 barn idag vuxna och 30 år tillsammans kan jag se att jag borde gjort annorlunda. En hel del av tilliten försvann och det infann sig en liten oroskänsla. Som aldrig riktigt försvann. För tillit är ju inget man skänker bort utan den förtjänat man.
    Vi har haft ett bra liv tillsammans. Men det det hade varit mer kärleksfullt om jag tagit det mer lugnt och funderat mer på vad hon ville varför hon gjorde det och att jag haft mer självrespekt.

    Jag säger inte att du skall skilja dig. Utan mer att du skall  ta det lugnt med alla beslut. Inte låta henne snabba på dig. Reda ut hur du har reagerat och vad du behöver ha svar på. Gråta utav helvete om du behöver. Istället för att slå på boxbollar. Inte ta på dig skulden för det som hänt. Utan låta henne reparera den del hon är ansvarig för. Du har nu chansen att lära känna dig själv på ett mer grundläggande sätt. Kanske med en terapeut. För det vet jag idag att jag hade haft mycken hjälp med.

    Jag vet inte om du hört talas om begreppet mindfulness. I min värld medveten närvaro i viktiga beslut. För mig är det att var närvarande med både känsla och förnuft. Så när jag hamnar i en stark känsla så tar jag ett djupt andetag och försöker stanna i min primärkänsla, ofta sorg eller ledsenhet. Ofta men inte alltid så kommer jag snabbare fram. Då slipper du ibland att pendla mellan vad du kallar logik i familjen och boxbollen i källaren.

  • Anonym (Man49­)
    Visa endast
    Tor 6 aug 01:59 #46

    Läst igenom alla svar

    Du känns som en super snäll , lojal , trogen, ärlig , ambitiös , seriös och vill bara väl.

    Ställ dig frågan : är din kvinna lika dan?

    Bara du vet som känt henne så länge.

    Eller är det du som bara håller ihop relationen ?

    Kanske en möjlighet att stanna upp å känna efter i livet.

    Det finns många kvinnor som vill ha en man som dig tror jag.

    Man är ju 2 i relation och båda måste jobba på den.

    Är din kvinna med på det ?

    Ni verkar levt skilda världar bredvid varandra.

  • Anonym (tänkp­å...)
    Visa endast
    Tor 6 aug 02:03 #47

    Enligt min mening: Om det är så att allt börjat ljusna, du har tagit dig i kragen med spriten, träning och om jag tolkade det som att du och frugan nu kommit varandra närmre igen, använd INTE fripasset. Det kommer troligen inte sluta så som man tänkt och med stor sannolikhet kommer din fru hantera det fel efteråt.


    Bygg vidare på var ni står nu och om det visar sig att det inte funkar med ert förhållande i det långa loppet så ta en diskussion er emellan om att kanske bryta upp istället.

  • Anonym (Gbg75­) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 6 aug 06:34 #48
    Magnolia1979 skrev 2020-08-05 21:35:47 följande:

    Hej,

    Jag förstår precis dina känslor.

    Jag är i samma situation. Min sambo har bedragit mig en längre tid. Orkar inte gå in på hela historien men situationen är liknande. Jag har dragit det tunga lasset med barn, hem, hus, flytt osv. Förhållandet har inte alltid varit på topp det sista året helt enkelt.

    På botten många gånger ärligt talat.

    Jag har velat kommunicera och prata, inte han. Han har menat att det bara leder till bråk och han orkar inte med det.

    Nu blev han påkommen för ca 1 v sedan då hans "älskarinna" dök upp hemma hos oss...

    Hur som helst så har jag känt på mig att ngt varit fel. Jag har frågat rakt ut säkert 100 ggr om han är otrogen... Man känner ju som sagt av signaler osv. Ser små nyanser av förändringar och allt det där. 

    Han säger att det "endast" var en verklighetsflykt... att han ville fly från allt som var dåligt... Samtidigt som han säger att allt ej varit dåligt hela tiden. Att han alltid älskat mig och vill ha mig och vår familj.

    På ett sätt kom det som en lättnad konstigt nog. För att jag slipper leta tecken, snoka, älta, fundera...

    Det rörde också upp känslor som nog skulle ha generat en massmördare. Jag trodde aldrig i mitt liv att jag skulle känna och agera så extremt som jag har gjort.

    Han är ångerfull och vill som sagt försöka med allt för att förhållandet ska fungera.

    Så akut parterapi, rådgivning och annat står på schemat just nu. Vi har 5 barn hemma.

    Jag vet att jag inte är skyldig honom någonting. Jag vet att jag sitter på "makten" här just nu men har inget intresse av att överutnyttja det.

    De flesta tycker att jag ska dra, kasta ut honom på en gång. 

    Den här veckan har varit helt bisarr. Samtidigt som jag hatat honom så intensivt har vi på något sätt ändå kommit varandra mycket närmare än någonsin förr. Och sexet är också på en helt annan nivå.

    Som när vi började dejta.

    Det låter säkert helt befängt för många. Jag förstår det också.

    Men jag tror också att människor hanterar sina tillkortakommanden på olika sätt. Och att det inte alltid handlar om den andra partnern..

    Jag har också fått erbjudandet om fripass... Vet inte vad jag ska göra med det heller. Det kommer ju inte få mig att må bättre.

    Jag har också krävt total och full öppenhet, dvs inga lösenord på mobil, sociala medier osv. Vet inte om det är sunt. Hittills har jag inte gjort någonting med det. Men vet att det förmodligen blir osunt i längden.

    Tycker bara att det är skönt att höra att någon annan sitter i samma situation och tänker lite lika som jag.

    Att allt inte bara är svart eller vitt. Och det betyder inte att vi är svaga. Snarare tvärtom.

    Jag älskar honom. Och vill någonstans också att det ska kunna fungera mellan oss.

    Hoppas att allt går bra för dig! Hör av dig om du vill byta erfarenheter.

    Ta hand om dig!


    Känner igen så mycket av det du skriver om. Känslor som är av den magnitud man inte tror var möjliga om vart annat. Jag fortsätter gärna prata med dig privat. Har så mycket som händer från dag till dag och inte någon att prata med som vet vad det handlar om.
  • Anonym (Gbg75­) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 6 aug 06:37 #49
    En manlig man skrev 2020-08-05 23:11:27 följande:

    Lämna direkt!

    Hon sökte aktivt efter någon att vara otrogen och var det under längre tid och skulle troligen fortsätta om du inte kommit på henne. Det finns en bättre kvinna för dig där ute som kommer värdera dig och inte förnedra dig. Gör inte misstaget att fortsätta med henne, du kommer bara älta skiten i massa år och när barnen är stora kommer ni gå skilda vägar ändå. Välj att lev lyckligt istället.


    Tack för dina tankar. Man kan lugnt säga att det ör ordentligt med spridning av åsikter i kommentarsfältet.
  • Anonym (Gbg75­) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 6 aug 06:47 #50
    Anonym (varit där) skrev 2020-08-05 23:44:21 följande:

    Otrohet är ju svårt. Ofta fattar vi beslut utifrån starka känslor. Svart eller vitt. Frågan är vad du är på väg att göra.

    Du skriver att det var några dagar sedan du fick reda på vad som hänt. Ändå har du fattat ett tvärsäkert beslut som jag läser dig. Och jag funderar en del på vilken känsla som styr dig. Du pratar om boxbollar. Ilska? Nej rädsla kommer jag fram till. Jag tror att du är väldigt rädd för att mista din fru och sabba familjesituationen.

    Man brukar ju säga att ilska är en sekundärkänsla till ledsenhet och rädsla.

    Vi vet inget om hur länge din frus otrohet på gick. Och inte du heller verkar det som. Ett misstag eller flera planerade gånger? Hon berättade inte. Utan du kom på henne eller. I så fall hade hon berättat?  Eller kunde det ha pågått ännu längre? Och vad är de hon berättar för dig när hon ertappats?

       Dessutom gick hon inte till dig med sina bekymmer utan vände sig till någon annan. Sist men inte minst. Hon fick massor av positiv förstärkning  av sin otrohet. Det var alltså något som kändes bra för henne. Men inte att bli påkommen.

    Jag har en gång gjort som jag tror att du gör. Styrdes av rädsla. Efter 3 barn idag vuxna och 30 år tillsammans kan jag se att jag borde gjort annorlunda. En hel del av tilliten försvann och det infann sig en liten oroskänsla. Som aldrig riktigt försvann. För tillit är ju inget man skänker bort utan den förtjänat man.

    Vi har haft ett bra liv tillsammans. Men det det hade varit mer kärleksfullt om jag tagit det mer lugnt och funderat mer på vad hon ville varför hon gjorde det och att jag haft mer självrespekt.

    Jag säger inte att du skall skilja dig. Utan mer att du skall  ta det lugnt med alla beslut. Inte låta henne snabba på dig. Reda ut hur du har reagerat och vad du behöver ha svar på. Gråta utav helvete om du behöver. Istället för att slå på boxbollar. Inte ta på dig skulden för det som hänt. Utan låta henne reparera den del hon är ansvarig för. Du har nu chansen att lära känna dig själv på ett mer grundläggande sätt. Kanske med en terapeut. För det vet jag idag att jag hade haft mycken hjälp med.

    Jag vet inte om du hört talas om begreppet mindfulness. I min värld medveten närvaro i viktiga beslut. För mig är det att var närvarande med både känsla och förnuft. Så när jag hamnar i en stark känsla så tar jag ett djupt andetag och försöker stanna i min primärkänsla, ofta sorg eller ledsenhet. Ofta men inte alltid så kommer jag snabbare fram. Då slipper du ibland att pendla mellan vad du kallar logik i familjen och boxbollen i källaren.


    Tack för fina tankar. Mycket jag tar med mig av det du skriver speciellt om hur du hanterar kännslor. Låta denna processen ta den tid den behöver. Redan nu när vi har varit totalt ärliga och öppna mot varandra har vi kommit varandra otroligt nära.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll