Hur vet man när det är dags att gå?

Åh, det finns så mycket jag vill svara. Vet inte var jag ska börja.

Känner igen mig en del i det du skriver.

Min första spontana tanke är: Tycker han att ni har det perfekt? Alltså... är han fullt tillfreds med ert liv tillsammans? Eller finns det saker han saknar hos dig/er?

Om bara ena parten känner ett tomrum är min erfarenhet att det är ooootroligt svårt att få den andra att på riktigt känna det.

Man kan ju prata om det, och den andra parten kan på ett rent intellektuellt plan förstå att man (du) saknar något och varför, men efter ett tag så glömmer "dom": Eftersom deras tillvaro är high life, så glömmer dom snart att dom dag ut och dag in måste tänka på det där som fattades - för det fattas inte dom.

Förstår du hur jag menar?

I ett förhållande där man argumenterar på ett konstruktivt sätt istället för att bråka, blir det lätt att den som saknar något, till slut tröttnar på att dra upp det. Man tänker att "han/hon vet ju att jag..." osv.

Man går kanske och tänker på det, men det syns inte utåt. Man funderar på om det aldrig någonsin ska bli som man hoppas. Allt medan den andra går runt och lever life.

Det gör att det blir fullt naturligt att börja fundera på andra. Titta. Fantisera. Undrar om...

Jag har i mitt fall insett att det som jag saknar aldrig har funnits där när jag tänker efter. Det var heller inte så viktigt i början, men det har ökat och ökat och ja... efter många turer har jag fått inse att det aldrig kommer bli som jag vill. Inte med henne.

Hade det funnits från början är jag övertygad om att man tillsammans hade kunnat "komma tillbaka" men har det alltid fattats så... ja, då är det nog svårt.

Det är min erfarenhet iaf.

Jag ska kanske påpeka att jag bara har läst TS. Vill inte färgas av andras svar innan jag svarar men nu ska jag läsa hela tråden :) 

Jag säger som jag brukar:

För varje år du är tillsammans med henne och känner på det sättet, tar du ifrån henne ett år av sitt liv, där hon har möjlighet att få leva med någon som känner som henne.

Jag menar inte att döma. Är inte bättre på något sätt, men det kan vara bra att tänka på när man tycker att man stannar för någon annans skull.

Ja jag vet, men när jag berättar hur jag känner så ser jag hur jag krossar hennes hjärta och hur hon bara bokstavligen ber mig ta tillbaka det jag sagt. Och jag har inte hjärta att emotionellt avrätta henne och följa upp en sådan fruktansvärd handling. Älskar ju henne som vän, =(

TS, du har det egentligen väldigt bra i ditt förhållande. En snäll man, bra pappa till sitt barn, trygg, stabil. Och du har det småtråkigt och längtar efter den himlastormande förälskelsen och passionen. Ja, den varar några månader sedan inträffar vardagen, som den alltid gör. Du tror att gräset är grönare där din drömkille finns. det tror inte jag. Däremot tror jag att du behöver fler intressen i vardagen, gärna intressen att dela med din "småtråkige" man. Gå på danskurs, lär er dansa tango eller rumba. Eller ta jägarexamen. Eller sjung i blandad kör. Eller var med i ett amatörteatersällskap.  Själv dansade jag tango och upptäckte att min lite blyge man var en djärv dansör. Samma med kören, som sjunger gamla schlagers (kul!), han var plötsligt en annan än den jag sett hemomkring. Omtumlande och det var lätt att förälska sig i honom. Och det var inte bara jag ..

byt fokus och se din man med andra (andras) ögon. Du vet vad du har men inte vad du får..

Du tänker ändå helt fel.

Det är ju som någon i tråden skrev tidigare viktigt att kunna vara väldigt hård mot sin partner eftersom det då blir mycket tydligt att man kommer separera. Paradoxalt nog gör brutal ärlighet ofta att den drabbade får lättare att gå vidare i och med att uppriktigheten gör det klart att det inte finns utrymme för förhandling eller hopp.

Det är således inte av omsorg om din partner som du inte berättar sanningen och gör slag i saken, utan av feghet. Du vill inte se henne bli ledsen, även om du inser att det är nödvändigt och det är ett egoistiskt handlande. Att låta henne leva med en partner som inte älskar henne är också ett bedrägeri.

Är man säker på att man vill separera ska man förstås göra det. Om man däremot stannar för att arbeta med sin relation och tror att man kan hitta tillbaka till varandra är det förstås en annan sak.

Men då behöver du ta reda på hur du igentligen känner. Försök att komma ut mer med en väninna tex. Gå ut på krogen och träffa lite nytt folk med henne. Skratta flirta. Ta en fika med en man. Gör nåt annorlunda kanske ett intresse där du kan träffa mycket folk.

Var öppen för att träffa nya människor.

Och om du träffa en man och allt känns bra då kanske du ska fundera på om han är något du vill.

Jag säger inte att du ska vara otrogen men jag tycker ändå du ska komma ut och träffa folk och män för att få lite mer svar på vad du vill och känner.

Du gör detta för dig själv.

Du kanske då inse att du älskar din man och vill forsätta med honom eller så är känslorna borta och du vill gå vidare med någon annan.

Men stressa inte ta din tid. Njut av livet.

Och ha roligt.

Kan det vara så att mycket av din dragningskraft till den andre mannen i grunden handlar om att du inte fått uppleva tillräcklig romantik i unga år och att du därmed har skapat ett starkt sug att få uppleva det nu. Man brukar prata om att ungdomar ska "leva ruset av sig" sexuellt för att de inte ska få det här suget senare.

Jag tycker du tänker fel i grunden. Du jämför relationen med din nuvarande man med en ny spännande person som du är attraherad av. Det är inte en rimlig jämförelse. Det är omöjligt för någon att konkurrera med en ny förälskelse där man inte har en realistisk bild av personen utan enbart målat upp en drömbild av den andre. 

Om du ska jämföra, borde du istället överväga möjligheterna att det blir en långsiktig och fruktsam relation med den nya jämfört med hur stor chansen är att du och din man kan utvecklas i er relation och att ni hittar tillbaka till varandra. Och när du tänker kring det, kom ihåg hur många personer man träffar när man dejtar som verkar vara bra i början men som det sedan rinner ut i sanden med.

Fast egentligen tycker jag inte att du ska jämföra alls. Den nya mannen har egentligen inte med saken att göra. Du borde fundera över om du vill fortsätta i din nuvarande relation eller om du vill bryta och ev. leva ensam ett tag och sedan förhoppningsvis hitta en ny man. Det är där ditt fokus bör ligga. Och som jag skrev tidigare bör du inte acceptera din nuvarande relations brister och därför testa att jobba med dem och upptäcka om ni kan utvecklas tillsammans.

Om du gör det kan två saker hända:

1. Du och din man hittar tillbaka till varandra och ni har då vunnit mycket. Ni har kvar alla era gemensamma minnen, barn, etc. och ni har dessutom fått verktyg att hantera en kris och kärleken har vuxit sig mycket starkare och till en annan nivå än vad som är möjligt att skaffa hos en ny partner.

2. Du upptäcker att du eller din man saknar förmåga att utvecklas tillsammans och då är det dags att avsluta er relation. Du har då sannolikt också fått många bra verktyg som du kan använda i din nästa relation. Du har gett din partner en chans och gett honom en chans till förändring tillsammans med dig. Du har fått klarare insikt i de brister ni hade i er relation som du kan se upp för i nästa relation. Du kan vara stolt inför dina barn att du faktiskt har gjort ditt allra bästa för att försöka möta honom även om det inte fungerade i slutändan. Du vet att du inte har lämnat honom på grund av en tillfällig förälskelse utan för att du upptäckt att hans kvalitéer inte räcker för att er relation ska kunna blomstra. Summa summarum har du uppnått mycket även om insatserna inte räddade er relation.

Du har en hög lön i mina ögon och att en man har en liten penis har absolut inte någon betydelse för hur bra relation man får. Det finns bara ett bra skäl att inte lämna din man och det är att du tror att ni kan hitta tillbaka till en djup kärlek och åtrå mellan er. 

Sedan är en viktig faktor att du faktiskt valt att bli förälskad i den här andra mannen. Det är inte något som bara har hänt dig, även om du upplever det så. Nu när du blivit förälskad är det förstås svårt att komma ur det, men nödvändigt om du vill ge din relation med din man en chans. Du behöver sluta tänka på honom som en potentiell partner och döda allt ditt hopp om att det ska bli ni. Det är också bra att minimera kontakten med honom. 

Kan lägga till att jag med handen på hjärtat nog hade lämnat om vi inte haft vårt barn ihop och stort hus o allt vad det innebär. Jag har lämnat relationer tidigare när lusten tagit slut och gått vidare enkelt.

Men nu... nu är det så mycket i potten, sån stor risk man tar. Jag har inte så många vänner och inte jättebra ekonomi (tjänar runt 35 000). Hur skulle min vardag bli om jag var själv. Troligen väldigt ensam och orolig. Hur skulle mitt barn må? Riva upp hus och hem. Det känns som att det skulle kosta mer än det smakade. Visst, jag är urless på min vardag och känslorna jag saknar. Jag sörjer över att inte vara fri och och känns passion. Men jag vet också att jag tidigare varit lite naiv i mitt känsloliv. Har väldigt höga förväntningar.

Och så kommer den här enkla, fria, lätta, snygga mannen in i mitt liv och rör om allt. Får mig att längta bort än mer. Att sörja än mer.. att bli ännu mer less på mitt eget liv. Som att han gjort att jag ifrågasätter om det jag har är rätt. ÄVEN fast jag vet att i mångas ögon lever jag ?drömmen? med hus barn man familj jobb. Inga större problem. Och ändå känner jag såhär. Kanske att jag borde få en smäll och vakna upp.

Hjärtat har ingen vilja alls för det första. Du får placera dina förälskelsekänslor någon annanstans, i den primitiva delen av hjärnan exempelvis.

Känslor kan vi inte kontrollera, så i den meningen har du rätt. Men tankar kan vi medvetet styra och eftersom våra tankar frammanar känslor så kan vi indirekt styra känslorna.

Om du ser en attraktiv person annan än din partner, så kanske det går en blixt genom din kropp som du beskrev det. Men i nästa stund, avdramatiserar du kanske det hela och tänker att, nu är jag igång igen, den här personen verkar ju vara spännande och kul, men jag har ju min partner och även om vi går igenom en kris just nu, är det faktiskt hen jag älskar och vill vara med. Plötsligt känner du dig inte lika attraherad av personen längre, och med tiden kanske attraktionen försvinner helt.

Eller ett annat scenario, du ser personen och det går en blixt genom din kropp. Du tänker, oj, vad min kropp reagerar och vad söt hen är. Nu är jag tydligen kär i hen. Jaha, då behöver jag kanske göra slut med min partner, oj vad snygg hen är. Efter ett tag så upptäcker du till din stora förvåning att du blivit förälskad i den där personen du såg.

Det är bekvämt att tänka att man själv inte har ett ansvar för att man blir förälskad i personer, men det är inte helt sant. Vissa personer blir attraherade av andra ofta men väljer att behärska sina tankar och känslor. Andra saknar den förmågan/viljan och vill tro att det bara hände. Skulle de ha fört anteckningar om vilka tankar de hade i den initiala förälskelsefasen, skulle de antagligen bli förvånade.

Naturligtvis upplevs attraktion olika för olika personer. Men den kommer inte från ingenstans och utan orsak. Är man svältfödd på kärlek och fysisk kontakt kommer känslorna bli starkare och slå snabbare till. Det kan vara klokt att vårda sina relationer och ha närhet och värme. Går man länge utan att ta itu med sina problem kan känslostormen bli så stark vid en plötslig attraktion att det blir svårt att stå emot. Det är tråkigt när sådant sker, för det kan nästan krossa en person som man älskar. Därför behöver vi bli bättre på att ta itu med problem i relationen tidigt och separera om det inte funkar. Det är inte något positivt att vara otrogen och svika sin livspartner.

Jag tycker det är mänskligt att göra fel. Men det är inget man ska vara stolt över, och jag tycker gott att man kan erkänna att man klantat sig rejält om man t.ex. varit otrogen. 

Jag som person är ganska fördomsfri. Folk kan knulla runt och ha gangbang eller bajssex utan att jag har några synpunkter kring det. Men det är fult att gå bakom ryggen på andra och såra dem på djupet bara för att man har låtit sig svepas med av sina känslor. Om jag nu är en moraltant för att jag tycker så, ja, då är jag en stolt moraltant!