Hur vet man när det är dags att gå?

Hur jobbar ni för er relation och hur kan du beskriva relationen nu efter 16 år? Hur har den förändrats genom åren?

Detta gör du:

Kontakta en terapuet, antingen via online möte eller fysiskt möte. Jag tror du först och främst måste landa i vad DU vill och vad du haft för mönster i tidigare relationer (du skriver att du hela tiden anpassat dig) så att du inte upprepar något som egentligen inte har med relationens göra.

För det kan ju rent krasst vara så att du är uttråkad men att detta tomrum kan fyllas på annat sätt, vänner, nytt jobb, ny hobby? Du kanske behöver bli tydlig u din kommunikation med din sambo vad som måste förändras.

Du måste väga för och nackdelar vid en separation för gräset är som sagt inte alltid grönare på andra sidan. Och den här mannen du fantiserar om, när den förälskelsen svalnar (för förälskelse svalnar alltid!) och vardagen träder in, kommer han då vara e bra styvpappa eller partner?

Du behöver nog bygga upp dig själv först innan du tar ett stort beslut som rör hela familjen.

Så börja med en terapuet för dig själv. Sedan kan det bli parterapi. För ofta handlar det om vanemönster. Och det bästa med vanor är att de kan förändras!

Haha, Det ser ut som att du har det tråkigt och att du behöver en halv borderline till man - som gör ditt liv mer spännande. Ja, det finns inga andra än borderline killar som kan uppvakta en bäst, vara romantiska, kärleksfulla- bäst på sex, helt underbara. För att nästa sekund/vecka/månad vara helt ointresserade av dig, försvinna och göra något annat. Alltså, livet gungar och är full med spänning hela tiden. Been there done that!

Eller vill du verkligen leva med Bonusfamiljen- läs några trådar här på FL och begrunda! Massor med känslor- de flesta oönskade. Du kan inte styra ditt liv här längre.

Du får tänka dig in i att din man lär ha en bonusmamma till DIN son ganska snabbt. Och det kommer att fylla ditt liv- tja, tänk ut själv med vad! J

Det där pirret försvinner alltid efter några år. Vem du än bor tillsammans med. Vardagen kan ta död på det.

Alla män skriver inte fina lappar till en. Men kan bli liiite romantiska och kärleksfulla ändå. Vad sägs om att du provar på att göra galna saker med din honom först. Överraska honom med en pretty women middag där du är naken och bär bara slips runt halsen. Drick champagne

Vad sägs om att smörja in honom med bär och grädde eller vad du nu hittar på, använd fantasi, väck hans känslor för dig. Få honom tänka på dig dag och natt,

OM det nu är så att han inte tycker dina överraskningar är kul, inte rycks med, inte längre tänder på dig alls- då är det dags för skilsmässan.

Och att kontakta en terapeut är inte heller någon dålig idé

Det viktigaste är väl att båda vill det, alltså jobba för relationen och kärleken. Att man förstår med sig själv att livet generellt kan vara tufft och att man stöttar sig på varandra och kanske måste man inse att mycket kan  påverka en relationen på ett negativt sätt och att man tillåter sig känna efter när det blir tufft.
Vi är 36 båda två. 

Vi prioriterar varandra och vår tid tillsammans. Vi pratar om allt, alltid- hur svårt det än kan vara! Vi reser, har som fast att vi lagar mat och tillsammans på fredagar, tänder ljus och dricker vin och pratar till långt in på natten
Självklart förändrar sig relationen genom åren, man blir mer säker på varandra och sig själv och den där passionen eller nykärleken- kalla det vad man vill har utvecklat sig till en ren respekt och djup kärlek för hur min man är som person. När jag ser på honom känner jag bara en sån enorm stolthet.
Jag har sån otrolig respekt för honom och han för mig. 

Åh, det finns så mycket jag vill svara. Vet inte var jag ska börja.
Känner igen mig en del i det du skriver.

Min första spontana tanke är: Tycker han att ni har det perfekt? Alltså... är han fullt tillfreds med ert liv tillsammans? Eller finns det saker han saknar hos dig/er?
Om bara ena parten känner ett tomrum är min erfarenhet att det är ooootroligt svårt att få den andra att på riktigt känna det.
Man kan ju prata om det, och den andra parten kan på ett rent intellektuellt plan förstå att man (du) saknar något och varför, men efter ett tag så glömmer "dom": Eftersom deras tillvaro är high life, så glömmer dom snart att dom dag ut och dag in måste tänka på det där som fattades - för det fattas inte dom.
Förstår du hur jag menar?

I ett förhållande där man argumenterar på ett konstruktivt sätt istället för att bråka, blir det lätt att den som saknar något, till slut tröttnar på att dra upp det. Man tänker att "han/hon vet ju att jag..." osv.
Man går kanske och tänker på det, men det syns inte utåt. Man funderar på om det aldrig någonsin ska bli som man hoppas. Allt medan den andra går runt och lever life.
Det gör att det blir fullt naturligt att börja fundera på andra. Titta. Fantisera. Undrar om...

Jag har i mitt fall insett att det som jag saknar aldrig har funnits där när jag tänker efter. Det var heller inte så viktigt i början, men det har ökat och ökat och ja... efter många turer har jag fått inse att det aldrig kommer bli som jag vill. Inte med henne.
Hade det funnits från början är jag övertygad om att man tillsammans hade kunnat "komma tillbaka" men har det alltid fattats så... ja, då är det nog svårt.

Det är min erfarenhet iaf.

Jag ska kanske påpeka att jag bara har läst TS. Vill inte färgas av andras svar innan jag svarar men nu ska jag läsa hela tråden :) 

[quote=80623398][quote-nick]Anonym (erfaren) skrev 2020-09-03 21:19:01 följande:[/quote-nick]Åh, det finns så mycket jag vill svara. Vet inte var jag ska börja.

Känner igen mig en del i det du skriver.

Min första spontana tanke är: Tycker han att ni har det perfekt? Alltså... är han fullt tillfreds med ert liv tillsammans? Eller finns det saker han saknar hos dig/er?

Om bara ena parten känner ett tomrum är min erfarenhet att det är ooootroligt svårt att få den andra att på riktigt känna det.

Man kan ju prata om det, och den andra parten kan på ett rent intellektuellt plan förstå att man (du) saknar något och varför, men efter ett tag så glömmer "dom": Eftersom deras tillvaro är high life, så glömmer dom snart att dom dag ut och dag in måste tänka på det där som fattades - för det fattas inte dom.

Förstår du hur jag menar?

I ett förhållande där man argumenterar på ett konstruktivt sätt istället för att bråka, blir det lätt att den som saknar något, till slut tröttnar på att dra upp det. Man tänker att "han/hon vet ju att jag..." osv.

Man går kanske och tänker på det, men det syns inte utåt. Man funderar på om det aldrig någonsin ska bli som man hoppas. Allt medan den andra går runt och lever life.

Det gör att det blir fullt naturligt att börja fundera på andra. Titta. Fantisera. Undrar om...

Jag har i mitt fall insett att det som jag saknar aldrig har funnits där när jag tänker efter. Det var heller inte så viktigt i början, men det har ökat och ökat och ja... efter många turer har jag fått inse att det aldrig kommer bli som jag vill. Inte med henne.

Hade det funnits från början är jag övertygad om att man tillsammans hade kunnat "komma tillbaka" men har det alltid fattats så... ja, då är det nog svårt.

Det är min erfarenhet iaf.

Jag ska kanske påpeka att jag bara har läst TS. Vill inte färgas av andras svar innan jag svarar men nu ska jag läsa hela tråden :) [/q

Tack så mycket för ditt svar! Jag känner igen mig i mycket. Faktum är att han är väldigt nöjd ja. Det finns inget han stör sig på förutom att jag ibland inte tar upp mina kläder från golvet..

Eftersom jag själv visar kärlek mha tex handlingar, ord och gester förväntar jag mig samma tillbaka. Men han har varit tydlig från början att han inte är romantisk på det sättet men jag har väl nånstans hoppats att det ändå skulle komma. Nån stor gest, en spontanresa till london, en present på en vardag, ett kärleksbrev. Eller ett genuint intresse av vad jag känner eller saknar.. ja nånting. Nått som får en att känna: jag är speciell. Men han hävdar att småsaker som att plocka in disken är ett sätt att visa kärlek.

Som du säger försöker jag tänka om jag har varit nöjd tidigare borde jag kunna hitta det igen..

Nu har jag läst och jag måste flika in med en sak.
Passionen behöver inte alls dö efter ett par år. Jag vet!
Jag tror dock att mycket hänger på hur man träffade varann och vad som gjorde att man föll för varann.

En del har ju så fruktansvärt bråttom att hitta kärleken att dom hittar den lite överallt. Sen rätt vad det är har dom varit ihop med någon i 4 år och undrar vad som hände.
En del andra har en mall. Han/hon ska ha det och det och det (ofta yttre attribut). När dom väl hittar en person som passar in, kanske dom missar andra otroligt oönskade egenskaper men ser bort ifrån dessa i början. Med tiden blir dessa mer framträdande trots att dom kanske alltid har funnits där och man undrar återigen - varför blev det såhär?

Svårt det där.

Sen det där med gulliga meddelanden och blommor.
Jag tror att när man börjar tvivla på sina känslor för den andra, så hittar man allt möjligt som man saknar eller irriterar sig på. Jag gissar att just det med överraskningar och det oväntade kan vara såna saker.
Du vill hitta mer som stärker dig i ditt eventuella beslut och det brukar vara ganska lätt. Var bara medveten om att just det där kanske inte är så viktigt för dig - egentligen.
Jag vet inte...

En helt annan sak som jag tror är rätt vanlig är att när man blir trygg i förhållandet så tänker man kanske inte så mycket på att vara snygg för varandra.
För mig är utseendet ganska viktigt så ta det här för vad det är, men jag tror att om man är lika mån om att hålla sig lika snygg och fräsch som man var när man träffades, så har man lättare att hålla passionen vid liv.
Lyssna på den andra. Vad gillar han/hon? Vad går han/hon igång på?
Var lyhörd och spela på det. Ofta.
Båda måste göra det.

Bara känslan av att se sin flickvän/sambo/fru i högklackat - bara för att hon vet att jag gillar det - är minst lika njutningsfullt på det mentala planet som det estetiska.
Att jag drar på mig den skjortan och kavajen hon gillar mest, och kastar retsamma blickar, och ser att hon gillar det, är minst lika angenämt - även om det gått 5-6 år.

Jag förstår allt du skriver och känner igen mig i mycket. Det är lätt att hitta fel när man börjar känna sig osäker.

Måste nånstans komma fram till om jag tror det beror på just honom eller om jag hade och kommer få samma känsla med vem jag änr med.

Retsamma blickar, att flirta lite sexigt, att skoj-retas, men att samtidigt driva nån till vansinne, att kunna diskutera hetsigt, bli frustrerad och arg men ändå älska djupt Och innerligt. Ja, det är något jag önskar.. men- det kanske är en utopi att kunna behålla efter många år.

Andra stycket:
Du kommer få det totalt annorlunda när du är med någon annan. Någon med en annan syn på saker och ting. En helt annan input. Är du lyhörd i början så kommer det definitivt vara till det bättre.
Det är det fina med ett längre förhållande. Man lär sig otroligt mycket om sig själv. Vad som är viktigt och ej. Det tar man sen med sig in i nästa relation och förhoppningsvis hittar man det - utan att behöva göra avkall på något annat.

Tredje stycket:
Hade ni det från början?
Jag tänker att sin personlighet har man ju med sig in i förhållandet och ändras väl inte så mycket? Visst, dom dåliga sidorna man kanske vet att man har, kanske man försöker dölja lite, men allt som är bra? Det visar man från början tänker jag och det stannar.
Man kan bli lurad av vissa saker förstås. T.ex. dom som i början köper blommor och presenter (för att dom tror att det behövs) men sen försvinner helt - just för att dom inte är såna. Är du med?

Jag tänker att du behöver ta ställning till om det finns tillräcklig potential i relationen för att vilja vara kvar.

Jag ser inga oöverkomliga problem i den relation som du beskriver att du har med din man och jag tror säkert att ni skulle kunna gå vidare i den här relationen. Men det kräver givetvis att ni båda vill det, och att ni lyckas att vända skutan i en riktning ni båda önskar.

Jag föreslår att du berättar för din man om din förälskelse. Det har flera fördelar: 1. Det finns en ganska stor möjlighet att dina känslor för den andra ebbar ut när du satt ord på dina känslor inför din man. 2. Det ger er båda incitament att ändra på sakernas tillstånd och sträva mot att lappa ihop relationen. 3. Det är ärligt mot honom och gör er jämställda informationsmässigt.

Det som jag anser är viktigt i en relation är utveckling. Det verkar vara det du saknar i din man och i din relation. Jag tror att ni behöver prata med varandra om hur ni ska utveckla relationen så att ni hittar tillbaka till era genuina känslor för varandra. Om ni klarar av att hitta en ny riktning i relationen och hitta varma känslor för varandra, bli nyfikna igen på den andre och hitta gemensamma drömmar om framtiden så kommer er relation fördjupas och upplevas som värdefull för er. Om ni inte vill eller kan så kantrar relationen och ni behöver antagligen då separera.

Naturligtvis kan du också välja att kasta dig ut i en ny relation, men det finns risker med det. Säkert får du mer passion i början i en ny relation och det finns säkert kvalitéer hos en annan man som saknas hos din nuvarande. Men samtidigt kan du räkna med att det uppstår problem även i den relationen och de kan vara av betydligt värre art än de du har just nu.

Du har investerat mycket tid, kärlek och känslor i din nuvarande relation. Det vettigaste är antagligen att först undersöka förutsättningarna för en nystart i er relation, innan du funderar på separation. Din man har gett besked, både i ord och handling, att han är beredd att förändra sig för att er relation ska bli bättre. Fånga upp honom i den ambitionen. Men det handlar inte om att han ska ändra sig så att du blir nöjd, utan att ni båda ska utvecklas inom relationen för att båda ska få en nystart.

Parterapi är något som jag verkligen tror skulle kunna hjälpa er mycket i den här processen. 

Jag tycker det också är viktigt att du ber din man visa uppskattning för dig via blommor eller andra överraskningar i vardagen. Diskning är inte särskilt romantiskt. Här har han en chans att visa sina förändringsambitioner. Kräv detta av honom som ett första steg om han vill fortsätta i relationen. Var passionerad och bestämd kring dina krav på förändring i relationen. Ibland behöver vi män en spark därbak för att vi ska fatta att det är allvar.