Flytta ihop - i hans och exfruns hus

Separerade för drygt 3 år sedan från pappan till mina barn. De är tonåringar, men min yngsta var då bara 13.

Kommunicerade rakt och tydligt med dem att både jag och deras pappa skulle flytta från vårt gemensamma hem, och därmed skulle barnen få två nya boenden på halvtid. Inte ett problem med det, de tyckte det var kul att få nya rum och förutom det var det inget speciellt. Vi lämnade ju inte samhället utan bara hemmet.

För mig hade det varit otänkbart att bo kvar i gamla hemmet. Förstod ju att jag så småningom träffar någon och det skulle bara kännas konstigt att han skulle knalla runt i mitt och exmakens gamla tillvaro. Längtade även efter något nytt och en nystart

Träffade sedemera en man som hade behållit sitt hus när han separerade. Hans barn var till och med vuxna, den ena bodde i Norge och den andra kom hem en gång i kvartalet. Käre tid - ett enormt hus med trädgård där han och katten bodde för att han levde med något slags "krav" på att allt skulle vara som alltid för barnen...

När det blev dags för oss att flytta ihop pratade vi om hur. Jag hade inga jätteproblem med hans hus, det var fint (fast inte min smak) och störde mig inte så mycket att han haft ett liv där innan. Dock var huset för stort för två personer, löjligt stort. Dessutom skulle vi ju mellan varven husera alla 4 barn där i omgångar och det visste vi att hans yngsta (ändock vuxna) skulle störa sig på. Det var ju "hennes rum"  Att börja göra om allt för att det skulle kännas som mitt/vårt var inte heller så lockande och trädgården struntade vi både i.

Han landade i att sälja så vi kunde köpa vårt eget. Bästa beslutet för alla, för nu när våra barn kommer så är det mitt och min sambos hus och alla barn har lika rätt att vara där - och ingen kan ha krav på att få ha "sitt rum" ifred fastän de inte är där. Alla förutom hans yngsta dotter är fullt nöjda, men hon är å andra sidan lite ego och det struntar min sambo som tur är i

Om din killes barn är yngre så ska de så klart ha egna rum, men vad jag menar är att det i de flesta fall - när det finns mycket historia i ett hus - är ganska befriande att byta och starta om. Barnen dör inte av det, de ska väl också lära sig att livet innebär förändring och att man kan göra något roligt av det?

Att hans ex har nyckel är det dummaste jag hört dock, hon har inga rättigheter att komma och gå som hon vill. Så urbota dumt.

Byt alla lås. Packa ner alla hennes tillhörigheter i bananlådor. Säg till din kille att han lämnar dem till henne.

Jag känner så väl igen mig i detta. Att flytta in till någon annans hus för barnens skull och där exet bott. Exet har ju flyttat till ett nytt hus, så varför skulle det vara så hemskt om pappan också gjorde det?

Inte konstigt att barnen nuförtiden både är bortskämda, odrägliga, narcissistiska och ouppfostrade. De är vana att de bestämmer och vuxna anpassar sig efter dem och inte tvärtom. Hur kunde det bli såhär? Likadant i skolan! Eleverna bestämmer över lärarna som är helt maktlösa. Sen vill de tycka synd om sig själva och får en massa diagnoser som ADHD, dysleksi etc för att man ska få en stämpel att det är synd om dem.

Trött på detta daltande och att det alltid är synd om dessa skilsmässobarn!

Man måste kämpa för relationen också, för annars blir föräldern bitter och ensam och vad får barnen då för förebild? Det kommer nya hela tiden, tar slut pga barnen och en ny igen....osv! 

Vad spännande!

Jag flyttade in i hos min sambo för något år sedan. I huset han och hans ex köpt tilsammans och totaltrenoverat. Hon hade också huset fullt med saker även fast det var 3 år sedan hon flyttade ut. Typ hela TV-shops sortiment (implusköparn).

Jag behövde plats för mina grejer så rensade ut hennes, vissa saker slängde jag bara och vissa saker sa min sambo att vi skulle kolla om hon ville ha. Det mesta ville hon inte ha. Sen renoverade vi och bytte stil helt, hon gillade bajsbrun och det är ju inte min cup of tea!

MEN allt i huset var enligt henne hennes, alltså det är hennes hus, hennes liv. Och så fort vi renoverade så sa hon "ja det där lovade han att han skulle göra för mig"... hennes kommentarer ruttnade man på. Efter något år flyttade vi och det var jätteskönt att "bli av med henne".

Däremot hade min sambo kvar autogiro på hennes tandläkare, försäkringar och så hade hon olovligt tecknat en telefon i hans namn efter de separerat och den betalade ju då vi för. På det hela taget betalade vi 2000 kr per månad för henne, och efter ett år hade jag lyckats få min sambo att förstår att han inte har ansvar för henne, hon är inte vårat barn. Han hade dåligt samvete och det satt långt inne, men till slut fick vi bort alla betalningar. Och hon blev helt galen såklart, hon hade tagit det för givet och aldrig tackat för det heller. Men vem bryr sig, hon får betala sin skit själv.

Det är inte lätt med ex som är helt bakom flötet