Rädsla för ett liv i ensamhet
Jag är 28 år supersingel och känner en enorm ensamhet då jag inte har någon att dela mitt liv med. Det finns familj och många nära vänner, men det räcker inte för att fylla det här hålet som bara växer inom mig.
Jag kan förstå att det kanske är irrationellt att tänka att jag ska behöva resten av mitt liv ensam, men ofta är känslan just så. Jag gråter flera gånger i veckan pga att jag är så rädd för att aldrig få älska någon och aldrig bli älskad tillbaka igen.
?Du kommer hitta honom när du minst anar?, ? Sluta leta inte så kommer han dyka upp?, tro mig, jag letar inte och är långt ifrån desperat, seriedejtar inte eller letar partner på ett osunt sätt. Däremot känns det extra hopplöst i dessa tider då alla är isolerade och umgås mest med dem de redan känner.
Dejtingappar fungerar inte för mig, jag har försökt men jag matchar aldrig med någon jag finner intressant. Jag matchar knappt med någon alls faktiskt. Vilket jag kan tycka är märkligt då jag ändå har vetskap om att jag ser väldigt bra ut och är en riktigt rolig och härlig tjej. (har såklart mina dåliga dagar jag med)
Jag har otroligt många intressen, är igång och hittar på saker och testar nya aktiviteter. Jag har ett liv där jag sällan sitter på soffan och latar mig helt enkelt. Så att testa nya intressen och liknande är inte heller något jag kan testa för att träffa ?the one?, då jag redan gör det.
Jag har sporadiskt dejtat, verkligen gett killarna en chans, men jag fattar aldrig tycke för någon. Är det något fel på mig? Jag kan ju aldrig besvara vad den andra känner för mig.
Det finns inga garantier för att jag kommer hitta någon, och det gör mig så jävla rädd. Hur ska jag kunna hantera känslorna av den här ensamheten för att inte totalt tappa hoppet om en framtid där jag kan få leva i tvåsamhet, kanske gifta mig och skaffa barn?
Med vänlig hälsning
Fröken Uppgiven
