Vi kan inte prata med varandra

Kan du ge exempel på saker som du har tagit upp, som har stört dig? Jag har nämligen lite svårt att föreställa mig vad det kan vara för slags saker, efter så många år. Och jag har också svårt att förstå varför man inte kommer framåt, så du behöver nog ge exempel, annars är det så svårt att förstå vad det är som händer. 

Det i början av trådstarten - då menar du att du måste börja diskussioner? Och även reda ut när det har blivit något problem? Där skulle det ju kunna vara så att hon inte ens tycker att det är något problem eller något att prata om. En annan möjlighet är att hon inte är riktigt kapabel att göra det. Dvs. att hon antigen inte har lärt sig att reda ut konflikter (fast det borde hon ju ändå ha blivit lite bättre i under åren), att hon är väldigt "passiv" eller att hon inte har särskilt bra social kompetens.

Även de andra exemplen - hon förstår uppenbarligen inte vinken. Det är ingen större vits med att vänta in henne, om hon inte förstår att det är det du gör. Och hon verkar inte heller förstå att det bör vara ömsesidigt i en relation, dvs. att hon också bör lyssna på dig. Har du förklarat detta för henne, dvs. att du också skulle behöva någon som lyssnar när du vill berätta om din dag, ditt jobb? 

Jag måste säga att det här låter i alla punkter som en kvinna med Asperger. Kanske lite för direkt att jag slänger ur mig diagnosen, men jag har en del erfarenhet och har träffat såna personer. :)  Och jag menar inte att det inte går att ha en relation. Men du får utgå ifrån att hon inte förstår dina signaler. Efter 30 år så vet du väl egentligen att det är så. Kan du inte försöka vara mer konkret, hitta ett sätt som hon förstår? 

Det är svårt att säga, det är svårt att utesluta något. Jag har som sagt träffat folk med Asperger som hade precis såna här problem. Naturligtvis kan det också vara en slags psykisk problematik. Men det som inte passar där är ju att det inte att det är så likadant fortfarande efter så många år. 

Och naturligtvis är det så att man ser det som man jobbar med på andra håll också. Dvs. man ser likheter. Och jag har sett PRECIS sånt beteende. 

Just det, en MAN med Asperger. ;)  Sedan är ju folk olika, även dem med Asperger. Jag vet att det finns såna som verkligen inte bryr sig om vad folk tycker, men det finns också de, ofta kvinnor,  som är väldigt känsliga och överförsiktiga och jämnt rädda för att göra fel. 

Men jag diskuterar inte här nu för att jag vill få rätt eller något. Jag vill bara varna för att man inte bör missa om någon nu ligger på autism spektrum. Om man nämligen då satsar på terapi, familjerådgivning och liknande, så kommer den personen att må mycket dåligt. Det har hänt mycket förr i tiden. Många personer på spektrum känner sig väldigt missförstådda då och en del blir så förtvivlade att de börjar hitta på trauman som de skulle ha varit med om, bara för att de blev så stressade av att terapeuten vill höra sånt. Gunilla Gerland skrev en massa artiklar om detta på 90-talet. 

Om man kan utesluta det - okej. Det är inte bra att missa det, som sagt.

Det var en märklig slutsats nu. Jag menar, efter att du sa att hon är den som inte klarar att samtala om saker, att det alltid är du som måste ta upp saker. Hela din trådstart gav ju intrycket att kommunikationen inte fungerar för att hon inte gör sin del. Och med tanke på att största problemet med Asperger just är kommunikation, så...... Och problem med ömsesidighet  - apropå att hon inte frågar hur du haft det på jobbet. 

Nu menar jag egentligen inte att du skulle skylla allt på henne i din trådstart. Men jag läser lite mellan raderna - hon är ju närmast rädd för att få skulden "igen". Och förstår inte vad hon har gjort för fel. Och du säger att hon är så passiv. Då agerar ju inte ni båda på samma sätt? Utan, det är ju du som är aktiv, och hon som är passiv och som inte verkar veta vad hon ska göra. 

Jag säger inte att det måste vara det. Samma symptom, företeelser kan ha olika orsaker. Men allt du beskriver SKULLE kunna passa på Asperger/autismspektrum. Och OM det skulle vara det, då är det du gör - och det du har gjort hittills (familjerådgivning och terapi överhuvudtaget) inte bara meningslöst, utan direkt skadligt. Det gör saken värre! Det är det jag vill varna för. Och det ser ut som om det snarare blir sämre än bättre. 

Och vad skulle vara rätt väg då? Som kan förbättra situationen? Att helt enkelt utgå ifrån hur hon är, hur hon fungerar (och förstås även hur du är) och att försöka hitta sätt som fungerar för båda. Det är inte konstigt att hon drar sig mer och mer tillbaka om hon får höra att hennes sätt att vara är "fel".  Visserligen vill man kunna kommunicera, men du måste nog acceptera hennes begränsningar där. Oavsett om hon har någon funktionsvariation eller inte. Om  hon inte är en aktiv person, så är hon inte det. Du har försökt vänta ut henne och det funkar inte.

Om saker inte funkar, så ska man inte fortsätta försöka hur länge som helst! Vad är slutsatsen? Jo, du måste nog ta initiativet då. Är det så farligt? Kan du inte vara "sammankallade" så att säga? Kanske finns det "trösklar" som hon inte kan ta sig över, men om du tar den rollen och SEDAN lämnar utrymme till henne, lyssnar på henne, utan att styra allt för mycket, så kanske det kommer mer ifrån henne. Kan hända att hon behöver lite struktur och att hon behöver veta när det är läge att prata. 

Förresten, en konkret idé: Något som jag provade med mitt ex för många år sedan (han var också dålig på kommunikation, eller vi i kombination kunde inte kommunicera så bra). Då har man regelbundna samtal, på en fast tid, t.ex. en gång i veckan. Och så får båda berätta vad de tänker, vad de har för saker som de just är intresserade av och sånt man kanske vill göra någon gång. Regeln är då att man bara pratar utifrån sig själv, inte säger att den andre gör si eller så. Bara jag-budskap. Inget "du gör" si eller så. Jag tänker att det kan hjälpa så att hon inte skulle se samtal som något hotfullt som bara sker när hon har gjort något "fel" igen.  I bästa fall kommer ni också vidare med att hon kan säga hon hon känner. 

Jag gjorde det med min ex-man - det var en kompis till mig som rekommenderade det som koncept för en lycklig relation och hon gav mig en bok om det i present till bröllopet. Dock var det på tyska, jag vet inte om det finns en motsvarande svensk bok. Och det var nästan 30 år sedan. 

Jag tänker, om du ska presentera sånt för din fru, så vore det ju bra att ha någon bok eller koncept. Det kanske underlättar så att hon inte tycker att det vara är något som du hittat på (för att få saker och ting som du vill). Med min ex-man fungerade det inte verkligen. Vi körde det ett tag och även han pratade ju lite, men så småningom skilde vi oss, på mitt initiativ, just pga dessa kommunikationsproblem bl.a. 

Och jag tycker att du bör ta en funderare - du har inte lyckats ändra på detta på 30 år. Då är det ingen bra idé att fortsätta försöka på ungefär SAMMA SÄTT. I så fall får man ju verkligen försöka annat. Visst, familjerådgivning kan vara dålig, det har jag också upplevt en gång . Och sedan andra gången när det var en bättre terapeut gick det inte så mycket bättre för det. 

Tänk lite fritt - finns det andra sätt att kommunicera än verbalt? (jag bara spanar lite nu, jag tänker inte på något specifikt) Det spelar inte någon roll egentligen om hon kanske har något autistiskt eller inte, huvudsaken är att bemöta henne "rätt", så att det fungerar. Och jag skulle tro att det är helt meningslöst att försöka få henne att ta mer initiativ. Det ligger nog inte i hennes natur. Du får utgå ifrån att hon inte kommer att göra det. Ha någon slags struktur där hon blir tillfrågad vad hon tycker, vad hon vill, så att hon har tillfälle att säga sitt. Men vänta inte på att hon ska börja. 

Jag tror egentligen också det. Det är bara det att om de nu har varit ihop i 30 - då är det ju svårt att gå isär efter så lång tid. Jag tyckte med min ex-man att det definitivt var så att vi var för olika. I början förstod jag inte det för att vi ju hade gemensamma intressen, samma värderingar, t.o.m. samma yrke. Men just på det personliga planet kan man ändå vara så olika.

En psykolog sa till mig att en grej som kan ställa till också är om man har olika tempon. Dvs. om en är snabbtänkt och impulsiv och den andre måste ta tid på sig. Det problemet hade vi också. Vi var ihop i 14 år. Och varje gång som det var något som vi inte var överens om eller där det blev konflikter - det spelade ingen roll hur mycket vi pratade om det, vi verkade ändå inte förstå varandra.

Med min andra man är det SÅ annorlunda. Vi bara förstår varandra direkt. Det blir aldrig såna knepiga situationer.