När ni separerat pga att mannen ni levt med inte tagit ansvar. Hur har ni gjort med barnen?

Sådana här kommentarer förvånat mig alltid. Hur fan ska man kunna se in i framtiden och se att mannen inte kommer ta sitt ansvar som förälder? Har du någon sådan magisk glaskula där du ser in i framtiden? Och hur kan det ens vara ts fel att mannen inte gjort de justeringar av livet som krävs av föräldrar? Vad är liksom poängen?

Nåja: jag förstår sig ts, skulle också vara oroad. Och jävligt besviken på en vuxen människa som beter sig som en bebis. Men du kan inte offra ditt välmående för att han ska klara sig undan ansvar. Gör upp om vårdnaden utifrån de rekommendationer som finns för barn i den åldern. Märker du att barnet far illa så få du ta hand om problemet då.

Istället för hela veckor kan ni dela upp veckan tex 2-2-3. Dvs så att barnet ena veckan är må, ti och fre-sö hos dig och ons,to hos pappan. Veckan därpå har pappan må,ti och fre,sö och du ons,to.

Stackars barn med det schemat

Har ett barn på 2 år med en man. Han tar inget som helst ansvar. Nu ska vi separera. Typ. Har inte riktigt bestämt mig än, beror på hur vi ska göra med barnet. Känner mig totalt otrygg med att ha barnet hos honom.

Under dessa två år har han inte tagit något som helst ansvar. Han är borta mer än han är hemma och barnet har knappt någon trygghet till honom. Barnet springer efter mig, bankar bakom toadörren när jag duschar/är på toa, endast jag kan natta, endast jag kan trösta. De få minuter per dag han är med barnet leker han endast vilket oftast är kvällstid. Vildar igång barnet precis innan denne ska sova och suckar sedan över att barnet aldrig somnar...

Vaknar han på morgonen och jag låter barnet vara med honom för att dra mig en stund extra vaknar jag sedan till att barnet fortfarande går runt i nattblöja och inte ätit frukost. Pappan sitter med näsan i telefonen. Har barnet bajsat ropas det på mig. Har barnet vaknat efter sin tupplur på dagen ropas det på mig. Han tar inget som helst ansvar.

Han struntar i om barnet river ut kylskåp, städskrubb eller liknande och orkar inte ens gå och kolla så hen inte fått tag på något farligt.

Ni som separerat pga dessa omständigheter, hur har ni gjort med barnet? I vårt fall så vill pappan ha barnet varannan vecka och köper inte resonemanget att det blir alldeles för lång tid hos vardera förälder...

Tror såklart han skulle bli tvungen att ta mer ansvar om han själv hade barnet. Men tror det skulle vara på en basal nivå. Pyjamas hela dagen. En macka till frukost. Dra på några stumpor till pyjamasen om de ska iväg etc. Inget energi skulle läggas på uppfostran. Jag har stått för ALLA inköp hittills. Han har inte lagt en krona på kläder, barnvagn, bilstol, bebisutrustning etc och så kommer det förmodligen förbi, men att han ändå vill ha halva barnbidraget.

Han skulle inte "ge upp" sitt ansvar. Det handlar om stolthet för honom. Hans föräldrar skulle förmodligen ta hand om barnet åt honom hellre än att han skulle låta mig ha barnet mer.Ja alltså. Här handlar det om att han tycker alla inköp är onödiga. Han tycker inte att skötbord behövdes t ex för han skulle lunna byta blöja i sängen eller på golvet. Det ville inte jag. Han ville köpa en begagnad vagn för 200:- på blocket det ville inte jag och därför fick jag betala. Han köper aldrig kläder. Jag har gjort inköpen och sedan har det alltid funnits någon anledning till varför han inte skulle betala halva. Jag har försökt säga åt honom att beställa t ex ytterkläder. Det har aldrig blivit gjort så jag har gjort det och sedan inte fått hälften av honom. Han ska swisha men glömmer bort och jag orkar inte tjata.Nej. Planen var från början att vi skulle dela föräldraledigheten till hälften. När mina dagar började vara slut och det började närma sig hans tur så sa han att han inte kunde. De skulle omorganisera på jobbet och han ville visa framfötterna. Han gav därför dagar till mig. När det sedan närmade sig igen, var det liknande ursäkter. Han tog sedan ut föräldraledighet juni, juli och augusti och jag fick ta semester från jobbet för att få ihop min ekonomi. Trots hans föräldraledighet var han ändå inte närvarande utan var och festade med kompisar, utövade intressen, åkte iväg över helgerna med kompisarna osv.

När jag sedan skulle gå tillbaka till arbetet (när alla mina dagar var slut samt att han hade gett mig alla dagar han fick ge mig) var jag tvungen ansöka om förskoleplats trots att han hade massor med dagar kvar. Han ville inte "försämra sina möjligheter på arbetet genom att vara föräldraledig". Han har idag typ 120 föräldradagar kvar som han förmodligen kommer använda till att vara ledig hela somrarna år framöver.

Redan här började jag inse att han inte tar något ansvar. Han ville hellre att barnet skulle börja förskolan strax efter 1 år än att vara ledig och bygga en relation med sitt barn.

Alltså det är ju det som är rekommendationen för små barn? Eftersom en vecka är för lång tid

När barnen blivit vuxna kommer dom inte hålla med.

Har väldigt svårt att tro på att det skulle vara lämpligt.

Om något så om 20-30år fram i tiden kommer vi titta tillbaka på idag och undra vad i hel*** tänkte vi med!

Har du själv provat detta?