Forum Relationsproblem - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Dödsångest och så rädd att min man ska dö

    Fre 16 okt 23:11 Läst 0 gånger Totalt 36 svar
    Anonym (Rädd)
    Visa endast
    Fre 16 okt 23:11

    Jag har nog mer eller mindre alltid varit rädd för döden men ju äldre jag blir desto värre blir det. Jag är livrädd att man ska upptäcka att jag har cancer tex. Men än värre är det att min man är mycket äldre än mig och nått den åldern då såna sjukdomar blir vanligare. Jag kan få sån ångest och rädsla att han ska dö ifrån mig att jag nästan känner mig beredd på att ta ut skilsmässa för att inte behöva vara med om det.

    Känner mig rätt ensam om att känna så här alla man frågat svarat alltid att de absolut inte är rädda för döden. Hur vanligt är det egentligen att vara rädd för döden?

  • Anonym (Jenni­e)
    Visa endast
    Fre 16 okt 23:24 #1

    Du är inte ensam, är också rädd att lämna allt och att mina närstående ska gå bort. Men jag tror ju på ett liv efter detta så är egentligen inte rädd för vad som händer sen. Men jag vill verkligen inte lämna allt en dag, vill vara kvar med familjen föralltid, med barnen. Att aldrig få uppleva mitt liv igen, min kropp, det jag har runt mig, allt jag har haft, minnen, platser mm. Inte kunna ha samtal igen speciellt med barnen, kunna krama dem, vara närvarande, uppleva framtiden ihop. Jag är säker på att vi lever flera liv, men just detta kommer ju inte tillbaka <3 så jag har mycket tankar och känslor kring detta med. Kan vakna på natten och bara känna "åh nej stoppa tiden, låt det aldrig ta slut." Åren går så fort. Vill bara stoppa allt och stanna i nuet i en evighet.

  • Anonym (O)
    Visa endast
    Fre 16 okt 23:32 #2

    Jag känner igen mig i din rädsla, även om min inte är lika stark. Min pojkvän är också mycket äldre än mig och jag är rädd för att bli lämnad ensam i så stor sorg, många år innan det är min tur. Jag vet inte om jag kan leva utan honom. Är ibland rädd att det ska hända något när han åker till jobbet eller t.o.m. bara går upp till Ica!

    Men jag tänker såhär: jag vill inte leva mitt liv i rädsla! Jag vill njuta av mitt liv med min partner! Man har ingen aning vad som kan hända, men att oroa sig är att lida i onödan och många gånger för mycket. Och jag tänker att oron och rädslan på många sätt är positiv- det betyder att man älskar någon starkt och får leva ett liv i kärlek! Eller hur?

    Låter makabert men du och jag kanske dör före våra karlar båda två? Kanske redan imorgon? Det kanske är vi som blir sjuka, de kanske lever superpigga tills de är 120?

    Men om du inte får bukt med detta själv så finns det hjälp att få, via en terapeut, psykolog eller kurator. Kram!

  • Anonym (O)
    Visa endast
    Fre 16 okt 23:35 #3

    Och är du verkligen rädd för döden, eller är du rädd för att någon du älskar ska dö ifrån dig och lämna dig ensam kvar? Tror de flesta som säger att de inte är rädda för döden menar att de inte är rädda för att dö själva.

  • Anonym (Jag med.)
    Visa endast
    Fre 16 okt 23:48 #4

    Du är inte ensam. Efter att min pappa hastigt gick bort i cancer har jag fått dödsångest. Vissa dagar fungerar jag som vanligt och kan koppla bort ångesten medan det är värre andra dagar. De dagar det är värre kan jag vid varje litet symptom, tex huvudvärk eller yrsel tro att jag är dödssjuk i cancer.

    Jag försöker bryta ångesten när den kommer genom att hitta på roliga aktiviteter med mina barn och det har hjälpt mig. Det är vad det handlar om, att bryta tankarna för det är just bara tankar.

    När det gäller rädslan att det ska hända ens barn något så är det vanligt. Tror alla föräldrar upplever det mer eller mindre när de får barn.

  • Anonym (Rädd) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 16 okt 23:52 #5

    Precis så känner jag att aldrig få uppleva det här mer, aldrig få känna det jag känner, aldrig få prata o krama mina nära o kära osv.

    Jag är livrädd för att bli sjuk och dö själv har nästan börjat bli hypokondrisk. Jag är egentligen inte rädd för själva döden då finns man ju bara inte, jag är rädd för stunden innan döden, ev lidandet och och känslan av att nu dör jag.

    Sen är ångesten total över tanken på att min man dör och lämnar mig i den fullständiga nattsvarta sorgen det skulle vara, eller att han blir så sjuk så han förtvinar framför mig och jag kan inget göra. Det känns så hemskt att jag verkligen hoppas att jag aldrig behöver vara med om det

  • Fre 16 okt 23:55 #6
    Anonym (Rädd) skrev 2020-10-16 23:52:17 följande:

    Precis så känner jag att aldrig få uppleva det här mer, aldrig få känna det jag känner, aldrig få prata o krama mina nära o kära osv.

    Jag är livrädd för att bli sjuk och dö själv har nästan börjat bli hypokondrisk. Jag är egentligen inte rädd för själva döden då finns man ju bara inte, jag är rädd för stunden innan döden, ev lidandet och och känslan av att nu dör jag.

    Sen är ångesten total över tanken på att min man dör och lämnar mig i den fullständiga nattsvarta sorgen det skulle vara, eller att han blir så sjuk så han förtvinar framför mig och jag kan inget göra. Det känns så hemskt att jag verkligen hoppas att jag aldrig behöver vara med om det


    Hur gamla är ni? Man får föreställningen att du är 20 och han 70.
  • Anonym (Rädd) Trådstartaren
    Visa endast
    Lör 17 okt 00:05 #7
    Anonym (Jag med.) skrev 2020-10-16 23:48:09 följande:

    Du är inte ensam. Efter att min pappa hastigt gick bort i cancer har jag fått dödsångest. Vissa dagar fungerar jag som vanligt och kan koppla bort ångesten medan det är värre andra dagar. De dagar det är värre kan jag vid varje litet symptom, tex huvudvärk eller yrsel tro att jag är dödssjuk i cancer.

    Jag försöker bryta ångesten när den kommer genom att hitta på roliga aktiviteter med mina barn och det har hjälpt mig. Det är vad det handlar om, att bryta tankarna för det är just bara tankar.

    När det gäller rädslan att det ska hända ens barn något så är det vanligt. Tror alla föräldrar upplever det mer eller mindre när de får barn.


    Ja fy kan inte ens föreställa mig smärtan om det skulle hända barnen något! Men det känns inte lika sannolikt att de skulle bli sjuka och dö som om jag eller maken blir det.
  • Anonym (Rädd) Trådstartaren
    Visa endast
    Lör 17 okt 00:08 #8
    Anonym skrev 2020-10-16 23:55:06 följande:

    Hur gamla är ni? Man får föreställningen att du är 20 och han 70.


    Det har väl egentligen ingen betydelse men jag är 35 och han 50
  • Anonym (Jenni­e)
    Visa endast
    Lör 17 okt 13:07 #9
    Anonym skrev 2020-10-16 23:55:06 följande:

    Hur gamla är ni? Man får föreställningen att du är 20 och han 70.


    Den föreställningen får inte jag, tänker ca15 årsskillnad.
  • Lör 17 okt 16:48 #10
    Anonym (Rädd) skrev 2020-10-17 00:08:09 följande:
    Det har väl egentligen ingen betydelse men jag är 35 och han 50
    Det har stor betydelse, och du får ju kallt räkna med att han blir gammal och gaggig långt innan dig.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll